Det svenska pensionssystemet är komplicerat. Det finns flera olika typer. Allmän pension består av inkomstpension, premiepension och i vissa fall (om man är född mellan 1938-53) tilläggspension (ATP). Sedan finns det tjänstepension/avtalspension för vissa arbetstagare. För att garantera att alla pensionärer får en viss lägsta nivå finns en så kallad garantipension på drygt 7 000 kronor/månad.

Pensionen är antingen förmånsbaserad eller premiebestämd. Vid det förstnämnda utgår pensionsbeloppet med en fastställd summa per månad. Den premiebaserade pensionen, som numera är den dominerande, kan variera beroende på hur det går för Sverige – hur stor avkastningen på de inbetalda avgifterna blir. Går det dåligt slår den så kallade pensionsbromsen, eller balanseringsmekanismen som den heter, till. Denna mekanism agerar per automatik; i en svagare konjunktur sänks pensionerna, systemet blir ”balanserat”. De senaste åren har ”bromsen” slagit till flera gånger med upp till 4 procent enligt pensionsmyndigheten (bromsen slår även till åt andra hållet, det vill säga pensionerna återställs om utdelningarna blir större, 2016 ökar den med 4,2 procent.)

Detta innebär att när landets ekonomi går dåligt är det i princip främst en grupp i samhället som drabbas; pensionärerna (och eventuellt de som blir arbetslösa). Mer rättvist skulle vara att använda den så kallade osthyvelmetoden, det vill säga att alla grupper i samhället – löntagare, kapitalägare, pensionärer och bidragstagare – drabbas. Att sänka löner respektive ränte- och aktieutdelningar skulle dock bli svårt juridiskt sett för att inte tala om motstånd från fackförbund och kapitalägare. Då återstår bidragstagarna. Det finns betydligt fler bidragsformer än det finns pensionsformer; försörjningsstöd, bostadsbidrag, barnbidrag, studiebidrag, starta eget-bidrag, VAB-bidrag, A-kassa och bidrag vid sjukdom för att nämna några.

Om den så kallade pensionsbromsen slår till med i genomsnitt 2 procent skulle – om alla bidragstagare solidariskt drabbas – bromsen bli lägre för pensionärerna. Problemet är att många bidragstagare hör till de mest utsatta i samhället. I den gruppen ingår dock även en stor del av pensionärerna. Emellertid är socialstyrelsens riktlinjer för lägsta accepterade levnadsstandard (skälig levnadsnivå) för bidragstagare relativt hög vad gäller till exempel datorer, TV- och internetabonnemang och antal personer per rum. Sålunda blir, om alla pensionärer och bidragstagare delar på bördorna, dessa mindre för varje enskild person.

I dagens ekonomiska situation – med ökande sjukskrivningar och bidrag till flyktingar med olika uppehållstillstånd samt alltfler pensionärer – blir belastningen på statsfinanserna alltmer ansträngd. En bidragsbroms skulle inte bara gynna pensionärerna utan statens finanser skulle kunna trimmas beroende på omständigheterna. En bidragsbroms skulle, precis som pensionsbromsen, kunna agera per automatik; när sjukfrånvaron, antalet arbetslösa eller flyktingar ökar minskar bidragens storlek. Studieskulderna, till exempel, ökar respektive minskar också per automatik beroende på ränteläge och inflation. Skulle Sveriges ekonomi gå bättre, alternativt sjukfrånvaro eller antalet flyktingar minska, skulle bidragen kunna återställas med någon form av automatik.

Det kan inte vara rimligt att alla bidragstagare åtnjuter ett system som kan jämföras med en förmånsbaserad pension, det vill säga fasta belopp oavsett hur det går för landet. Sverige klarar inte av ständigt stigande bidrag för en alltmer ökande flyktingström samtidigt som även sjukskrivningarna ökar och pensionärerna blir fler.

Lars Hässler är Jur Kand med en Master of Comparative Law från USA och ett år vid Institutet för högre internationella studier i Geneve. Under 1980-talet arbetade han som råvarutrader för Boliden i Schweiz. Han är flerfaldig jorden-runt seglare, har skrivit åtta böcker och publicerat artiklar på Brännpunkt och Under strecket på SvD.