Att vara blåögd sägs tyda på troskyldighet och att hysa alltför stor tillit till omgivningen. Verklighetskontakten saknas. Att få ett blått öga kan betyda att man i slagsmål blivit tillfogad en skada. Änglakörens (med Hans Bergströms benämning i DI 29 september i år) insatser kan beskrivas som blåögda och har, efter viss omsvängning i immigrationspolitiken, därefter gett ett öga blått. Alla de som under lång tid vetat bättre än vi andra och trumpetat om de öppna gränsernas välsignelser befinner sig på reträtt. Inte riktigt alla förstås.

När jag för kanske tio år sedan, vid ett samtal med en nämndeman, förstod att enligt handfast erfarenhet från en tingsrätt i norra Storstockholm närmare 80 % av alla brott begicks av personer med utländsk bakgrund, fick jag mig en tankeställare. Långt senare har jag blivit rekommenderad några böcker som gett underlag för vidare funderingar. Christopher Caldwells Reflections on the Revolution in Europe är en. Paul Colliers Exodus är en annan.

När jag sedan för ett år sedan ställde frågan till en ledarskribent i DN om det var rimligt att ledarsidan innehöll direkta felaktigheter om invandrares insatser i det engelska samhället… och upprepade frågan till chefredaktören… och därefter till en representant för ägarna… fick jag inget svar i sakfrågan.

När jag för historieprofessorn Dick Harrison, efter hans understreckare i SvD i september i år, påpekade att det var historielöst att hävda att invandringen av tyska borgare på 1300-talet och valloner på 1600-talet, som ledde till ekonomiskt uppsving i landet, skulle kunna jämföras med dagens invandrare från andra kulturkretsar med en helt annan syn på samhälle, rättsväsende och jämställdhet än den i Sverige vedertagna… så fick jag inget svar.

När jag träffade en moderat riksdagsledamot i början av oktober kunde inget samtal föras om invandringen, eftersom personen i fråga gick sin väg under föregivande att hon hörde ”samma sak hela tiden”; det fanns ingen politisk vilja att stänga gränserna. Nu är det moderat politik.

När jag ställt frågan via e-post till flera moderata riksdagsledamöter om det utgått ett påbud att inte besvara e-postmeddelanden eller ens bekräfta mottagandet av dem… fick jag inget svar.

När jag via e-post till chefredaktören i DN, som i sin söndagskrönika den 29 november konstaterade att problemet i Sverige är att ”mottagningssystemet är övertecknat”, hävdade att han borde sluta låtsas och att det var dags för en allvarlig diskussion om de långsiktiga konsekvenserna av den omfattande invandringen… fick jag inget svar.

Så ser tystnadens tyranni ut. Den med en annorlunda, kanske till och med välgrundad, åsikt ska tigas ihjäl. Hon eller han finns inte och därmed försvinner väl också frågeställningarna? Är detta journalisters och politikers syn på demokratisk debatt?

Nu är läget i Sverige som det är. Vi har gigantiska svårigheter framför oss att ta hand om dem som sökt sig hit. Hur blir deras framtid? Hur ska det gå till? Är krisen över? Ja, säger statsministern i dagens tidningar. Hur vet han det? Han är naturligtvis inte något sanningsvittne. Jag saknar ett konkret program från såväl regering som opposition för vägen framåt.

I en artikel (DN 13dec i år) av Niklas Rådström, behandlas begreppet främlingsvänskap, xenia. Där sägs att i antikens Grekland fanns en plikt för den som är värd, att ta emot främlingar, men också en plikt för gästen att respektera sin värd och ”inte utgöra en otillbörlig börda”. Typiskt nog behandlar Rådström bara plikten att ta emot. Han sjunger med i Änglakören fastän dess sång nu klingar falskt. Fast tystnaden är värre.

Henric Ankarcrona, född 1945, är civilekonom och har en MSc från Stanford. Han arbetade med politik på 70-talet och har därefter varit verksam inom sjöfart, energi och flyg för att sedan ett antal år huvudsakligen sysslat med kapitalförvaltning.