Under veckan 9 – 15 november 2015 sökte totalt 10 553 personer asyl i Sverige, de flesta utan dokumentation som styrker deras identitet.[1] De får stanna i landet till deras ansökan prövats, vilket kan ta månader, i vissa fall år. Polisen räknar med att ett nästan lika stort antal kom in i landet samma vecka utan att registrera sig.[2]

Dagens kafkaliknande invandringssituation och egna erfarenheter påminner mig om Orwells klassiska påstående ”Alla djur är lika, men vissa djur är mer lika än andra.”

Veckor innan mitt svenska pass skulle gå ut sommaren 2015 gick jag i vederbörlig ordning till polisen för att ansöka om förnyelse av detta dokument. Jag har varit registrerad som utflyttad sedan 1983, men har utan problem förnyat mitt pass många gånger. (Sedan något år tillbaka har jag också amerikanskt pass, men tillbringar närmare hälften av min tid i Sverige för att vara nära mina barn.) Efter en massa tjafs med en tjänstekvinna hos passpolisen – född utomlands av brytning och utseende att döma – där denna person bland annat hävdade att jag som utflyttad inte var berättigad till nytt svenskt pass, vilket sedan – när jag påpekade att tusentals andra svenskar har dubbelt medborgarskap – ändrades till att ”ansökan måste utredas, vilket kan ta flera veckor”.

Närmare en vecka senare fick jag besked per telefon att min ansökan beviljats och att att passet fanns hos polisen för upphämtning. När jag lättad och med mitt nya pass lämnar passpolisens tempel kunde jag inte undgå att se många andra människor – av utseenden att döma, från avlägsna kontinenter – lyckligt visa sina svenska pass för andra närvarande.

Detta är ändå en bagatell jämfört med vad min nuvarande hustru – då med amerikanskt s. k.green card förutom pass från Filippinerna – ett land känt för arbetssamma och ärliga mäniskor – måste gå igenom när hon ansökte – via Konungariket Sveriges ambassad i Washington D.C.- om inresevisum för att hon skulle kunna närvara vid min dotters (i första giftet) bröllop i Sverige 2009. För att få detta visum och samtidigt övertyga myndigheter att min hustru inte skulle ligga Riket till last krävdes inte färre än tolv (12) sidor dokumentation. I svensk byråkratisk ordning måste min hustru, förutom uppgifter såsom namn och anställning (Världsbanken), också bifoga vidimerade bevis på både sjuk- och livförsäkring samt ange hur hon skulle betala för sitt uppehälle i Riket. För att intet tvivel skulle råda betraffande min hustrus förmåga att stå för sina utgifter styrktes ansökan med kopia av banktillgodohavanden.

Tilläggas kan att min hustru under senare delen av 90-talet hade praktiskt ansvar för bland annat tre s.k. ”donor meetings” som samlade världens rika nationer bakom räddningspaket för ett stort, krisdrabbat ostasiatiskt land. Innan min hustru erbjöds arbete på Världsbanken arbetade hon som konsult för olika biståndsorganisationer, bland annat danska Danida, Japans JICA, UNDP och tyska GTZ, vilket Rikets ställföreträdare också informerades om.

Rikets representanter krävde vidare uppgifter för min hustrus föräldrar (båda avlidna) samt hennes två vuxna barn (båda med examina från kända amerikanska universitet), deras medborgarskap (båda amerikanska medborgare) och dessutom vem de var gifta med. Som lök på laxen måste ambassaden också veta namn, kön, medborgarskap och adress för min hustrus syskon (en chef inom USA:s kustbevakning, en annan inköpsansvarig inom ett världsledande amerikanskt företag), deras barn samt namn på deras gemåler.[3]

Såsom gemål med försörjningsansvar för min hustru enligt traditionellt svenskt synsätt måste min hustru också bifoga en inbjudan från mig vari jag skriftligen försäkrade att jag hade resurser att bistå henne i finansiella nödsituationer under vår Sverigevistelse.[4] I denna inbjudan noterade jag att min hustru hade besökt Sverige många gånger under 15 år och aldrig varit en börda för svenska skattebetalare. För att ytterligare stärka begäran om visum bifogade min andra dotter en separat skriftlig inbjudan till sin systers bröllop (tillsammans med personbevis för att intyga att hon existerade).

För att min hustrus ansökan om visum över huvud taget skulle kunna prövas krävde ambassaden att hon också bifogade en flygbiljett tur och retur USA – Sverige. På min fråga till ambassadens representant vad min hustru gör med sin ”non-refundable” biljett (för cirka 8 000 kr) om hennes visumansökan avslås fick jag enbart en axelryckning till svar.

Efter ungefär fjorton dagars väntan och 29 timmar innan vårt flygs avgång fick vi beskedet att min hustrus ansökan om inresevisum till Konungariket Sverige sommaren 2009 beviljats.

Min hustru är idag amerikansk medborgare, och kan besöka Sverige utan att söka om visum. Att få henne att utnyttja denna generositet gränsar till det omöjliga.

Under de två timmar det tog mig att plita ihop detta dokument anlände kanske över 200 asylsökande och andra för att erbjudas fri bostad, mat och fickpengar, allt betalt av skattebetalare i Konungariket Sverige. Jag kan tillägga att sedan min hustru ansökte om visum 2009 har kraven på dokumentation (om inkomst, etc.) för en vanlig besökare till Sverige från länder utanför Schengen uppenbarligen ökat samtidigt som dammarna öppnats för en helt okontrollerad invandring av migranter från samma länder.

Nils Börje Tallroth är fil. lic. i nationalekonomi och idag fristående konsult. Han har arbetat för Världsbanken och andra internationella organisationer och företag i över tre decennier. Hans senaste bok på svenska är ”Bistånd på villovägar”. Tillsammans med två kolleger skrev han 2012 rapporten ”Activity-Based Analysis of Expenditures in the UN System” för Norges NORAD, en genomgång av hur FN förvaltar norska och andra skattebetalares bidrag. Tallroth tränar nu för sitt sjunde Marathonlopp sedan fyllda 68 år.

[1] http://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik.html

[2] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/manga-flyktingar-forsvinner-utan-att-soka-asyl

[3] Migrationsverket. Family appendix for applicants – Appendix D.

[4] Migrationsverket. Referee’s Appendix – Appendix E. Visits to friends/relatives.