Patrik Engellau

Hur hänger allt ihop: Agenda 2030, massinvandringen, de ökande ekonomiska klyftorna, globaliseringen, västerlandets försvagning och så vidare? Jag tror att det ligger till så här.

Förut hade vi en segregerad värld. De rika länderna var rika och de fattiga länderna var fattiga. De rika bestämde över de fattiga i kraft av sin självsäkerhet, sin militära makt och sitt allmänna föredöme och bar då ibland tropikhjälm (sådana fanns fortfarande att köpa i fina butiker kring Piccadilly Circus på sextiotalet).

Det var en världsordning. Den ”första världen” vad de rika länderna, den ”tredje världen” var de fattiga länderna (och däremellan fanns de socialistiska länderna som kallades den ”andra världen”).

Sedan några decennier har världen varit på väg mot en ny ordning som troligen innebär att de ekonomiska, kulturella och sociala skillnaderna inte längre går mellan länderna, utan inom dem. Den åtminstone teoretiska slutpunkten är en situation där alla länder har en grupp rika och en grupp fattiga – om än i olika proportioner – och där avgrundsklyftorna alltså finns inom varje enskilt land i stället för mellan dem. Även de länder som tidigare var de allra mest välmående får sina vidsträckta slumområden.

Utvecklingen följer mönstret från romarrikets nedgång och fall (se min krönika om Gibbon). Den rika världen försvagas av sina framgångar. Den lägger sina besvärliga gamla dygder – de karaktärsegenskaper som utgjorde grunden för dessa kulturers framgångar – på hyllan. Dygder är mentala piskor: ”du ska arbeta, du ska ta ansvar, du ska lyda polisen och läraren, du ska göra dina läxor, du ska komma i tid, du ska låta bli att supa” och så vidare. Om livet verkar gå bra även utan sådana internaliserade plikter så är människan tacksam att slippa dem.

Samtidigt som den första världens folk börjar betrakta livet som en räkmacka får de dåligt samvete. När de lägger sina plikter på hyllan glömmer de bort att dessa en gång funnits och utgör förklaringen till räkmackan. De glömmer bort att framgångarna beror på tidigare generationers idoga, ihärdiga och samvetsgranna självplågeri i verkstäder, fabriker och fiskebåtar. De börjar i stället tro att deras välstånd beror på oförtjänt tur, kanske stöld.

En ny sorts självspäkning tar sin början. Om det förut handlade om stiga upp i arla morgonstunden för att kunna tillbringa tolv timmar om dagen i smedjan så handlar det nu om skam för de oförrätter man anser att den egna kulturen i det förflutna och i samtiden åsamkat andra, till exempel kolonialt förtryck, kvinnoförtryck, rasförtryck, homofobi. Om västvärlden tidigare ägnade sin kreativitet till tekniska uppfinningar övergår dess tankemöda nu till att utveckla nya slags ruelser och självförebråelser.

Den tredje världen, å andra sidan – observera att den andra världen på det hela taget upphört –, har gjort en motsatt resa. Den har lärt sig av den första världens tekniska och mentala snille. Den upplever triumfen hos ett barn som självsäkert utropar ”kan själv”. Uppmuntrad av den första världens skamkänslor börjar den tredje världen uppleva att den faktiskt blivit våldtagen, utsugen, åsidosatt, förtrampad av den första världen. Nu vill den ha upprättelse. Den kräver sina rättigheter. Den ska ha sin beskärda del av de rika ländernas överskott.

En metod är att fatta beslut om förstärkta resursöverföringar från den första till den tredje världen i FN. På det viset har vi fått Agenda 2030 (se min krönika), som är ett exempellöst pockande och kaxigt dokument som karskt antagits av organisationens överväldigande majoritet av tredjevärldsländer.

En annan och direktare metod är att resa till överflödet och avnjuta det på plats. På så vis har världen nu fått en migrationsvåg.

Allt är mycket logiskt och det har som sagt hänt förr. Det hände Västrom. Det underliga är att Östrom klarade sig undan motsvarande debacle. Det bevisar, tror jag, att det inte finns något ödesbestämt i denna utveckling.