Mohamed Omar

En misstänkt irakisk, jihadistisk terrorist jagades under några dagar i Sverige. Han greps i torsdags kväll. Han heter Mutar Muthanna Majid och ska ha varit i Syrien och stridit för Islamiska staten (IS). En bild som ska föreställa Majid spreds medan jakten pågick. På det gryniga fotot syns en leende man i profil. Ett glatt leende.

Det kan vara en slump att den misstänkte jihadisten ler på just detta foto. Det kan också vara så att han inte är skyldig. Men det kan ändå tjäna som utgångspunkt för att säga några ord om hur att le hänger ihop med terrorism.

Mannen som pekas ut som hjärnan bakom terrorattackerna i Paris, den 27-årige Abdelhamid Abaaoud, ses ofta med ett leende på sina läppar. Det finns ett videoklipp på nätet som är lätt att hitta där man kan se Abdelhamid Abaaoud tillsammans med sina vapenbröder släpa lemlästade kroppar bakom en bil. Både han och bröderna ler glada leenden när de skryter om sina gärningar.

I ett annat videoklipp, som nyligen fått spridning, kan man se en grupp svenska jihadister i Syrien fira en islamisk högtid. Bilderna är sannolikt tagna 2013. En av de unga männen håller på att slakta får till festmåltiden. Han har en blodig kniv i sin hand. Filmaren och slaktaren skämtar om att de minsann inte bara slaktar djur utan även människor. Just denna skojfriskhet, värme och kamratskap genomsyrar hela klippet.

Denna kamratliga, eller som de själva skulle säga, broderliga anda, återkommer i åtskilliga, om inte de flesta av Islamiska statens propagandavideor. Detta är religiöst hängivna män och de tar Koranen på största allvar när den anbefaller de troende att vara som bröder mot varandra. De är bröder och de håller ihop mot fienden. Som Koranen säger: ”Muhammed är Guds sändebud. De som följer honom är stränga mot de otrogna, men vänliga sinsemellan.” (48:29)

Vi tänker oss att en terrorist ska se arg och bister ut. Men dessa unga män ser sig inte som skurkar eller mördare eller terrorister. De ser sig som ädla riddare som strider för Gud, ja, för det goda. Det är bara det att deras uppfattning om det goda skiljer sig från vår i väst. De anser inte att det är ondskefullt att slakta Guds fiender. De anser att det är gott.

De unga muslimer som reser till Syrien och Irak för att delta i jihad, vare sig de ansluter sig till IS eller Jabhat an-Nusra eller Ahrar ash-Sham, har profeten Muhammed som sin förebild. De säger det hela tiden. Och i Koranen läser vi att de troende i Muhammed har ”ett gott föredöme” (33:21). I flera berättelser talas det om Muhammeds vackra leende.

I samma böcker, de som innehåller berättelser om Muhammeds leende, kan man också läsa om hur Muhammed ledde arméer ut i det heliga kriget, lät halshugga människor och tog slavar. Vi kanske ser detta som två sidor som inte hör ihop, men båda finns där. Och Muhammed är ett föredöme; inte halva Muhammed utan hela. Inte bara jihad och inte bara leendet. Både jihad och leendet.

De moderna jihadisterna ser sig själva som arvtagare till Muhammeds följeslagare. De som med svärd i hand störtade Persien och Bysans och spred islams ljus i en mörk värld. De läser berättelserna om Muhammed och hans följeslagare som en manual som ska följas till punkt och pricka.

Men man ler inte bara mot varandra. Man kan även le mot dem som inte tillhör den utvalda gruppen av rättrogna. Det kan handla om att i stunder av svaghet dölja sina verkliga avsikter. Enligt en hadith, det vill säga en berättelse om vad Muhammed ska ha sagt, heter det: ”Vi ler mot vissa människor fast vi förbannar dem i våra hjärtan”.

Det kan också handla om att missionera. Att le, att vara mjuk och generös kan alltså vara ett sätt att dra till sig människor till det man uppfattar vara islam, att ansluta sig till den egna gruppen. Även i detta har man ett föredöme i profeten Muhammed. I Koranen (3:159) säger Gud till Muhammed att han begåvat honom med ”mildhet” för att dra människor till honom. Det finns alltså tid för mjukhet och det finns tid för hårdhet.

Ibland hör man vissa muslimer försöka sätta Muhammeds goda karaktär i motsättning till jihadisternas skrämmande handlingar. De säger: ”Så där skulle inte Muhammed ha gjort. Han hade ju en god karaktär och ständigt ett leende på sina läppar”.

Ja, och i samma källor, det vill säga Koranen och hadith, som det talas om Muhammeds goda karaktär och hans leende, talas det också om hans krig. Hans krig har traditionellt setts som en del av hans goda karaktär eftersom hans krig var goda. Han stred för Guds sak.