Patrik Engellau

Jag har skrivit ett antal artiklar om att polisen borde bli tuffare. Så råkar jag ut för polisen.

Jag gör en förbjuden högersväng från Strandvägen upp emot Artillerigatan och av en obegripligt osannolik tillfällighet står en polisbuss på Artillerigatan i motsatt riktning mot min. Snutarna ser mig och ger lite signaler samtidigt som de vänder sin folkabuss för att förfölja mig. En sekund tänker jag att om jag gasar på lite så kommer jag undan. Men risken är för stor. Det blir ingen dramatisk polisjakt, för jag håller mig inom hastighetsgränserna och snutarna sätter inte på larmet utan hänger bara på.

De följer mig in på Riddargatan och efter några kvarter tröttnar de på att följa efter och startar larmet med blåljus och allt. Då stannar jag såklart eftersom jag är en laglydig medborgare.

”Vet du varför vi stoppade dig?” frågar en stadig polis när han lämnat sitt blinkande fordon. Jag ser arrogant på honom som om han var en idiot: ”För att jag gjorde en förbjuden högersväng, såklart”. Han säger att han ska ta ett alkoholprov och medan han mekar med sin apparat frågar jag om det där med de 55 no go-zonerna är sant och varför i så fall polisen inte återtar kommandot över Sveriges territorium. Det är ett sätt att antyda att han borde göra något annat än att jävlas med mig.

Han säger att han för det första inte tror på att polisen har sagt det och för det andra kan intyga att jodå, det händer väl att polisen inte ger sig in i vissa områden utan förstärkning. Vi tjafsar en stund om vad polisen sagt och jag uppmanar honom att googla. Han blir rätt provocerad av att jag har läst polisdokument som han inte känner till.

Sedan går han in i sin blinkande buss för att färdigställa strafföreläggandet. Det tar en kvart eller mer. Jag blir otålig och går ur min bil för att kolla vad snutarna håller på med. En kommunicerar i någon sorts radio och den andra – en man, nota bene – speglar sig för att se om håret ligger rätt. Till slut är huvudsnuten klar och kommer med inbetalningskortet. Då frågar jag lite oförskämt om inte regeln om en minuts tomgångskörning inte gäller i Stockholms kommun. Polisbussen har nämligen stått och släppt ut koldioxid en bra stund.

Det verka knäcka snuten. Han ser stel ut och frågar om jag eventuellt tagit narkotika, vilket jag förnekar. Han säger att mina ögon se glansiga ut och undrar om jag eventuellt tar några mediciner. Jag förnekar detta och säger ungefär ”lägg av”. Då blir han alldeles tokig och börjar föranstalta om att jag ska tas in på narkotikaundersökning och vandrar fram och tillbaka till sin kollega för konferens och samråd. Dumt nog så välkomnar jag inte denna inbjudan, för då hade jag verkligen haft något att skriva om, utan tänker bara på min kortsiktiga bekvämlighet och gör motstånd mot förslaget. Till slut fattar han att det antagligen skulle bli mest stök för honom själv om han haffade mig för vidare undersökningar – kanske satt kollegan fortsatt bara och rättade till frisyren – utan ger mig inbetalningsavin på 1 000 kronor och ser på mig med en fnysning.

Jag avslutar med att säga att polisen borde tänka på sina prioriteringar. Den törs ge sig på rimligt laglydiga skattebetalare som gör en mindre förseelse, men den törs inte utmana det verkliga buset.

Samtidigt har jag lite dåligt samvete för min reaktion. Det är klart att jag ska följa trafikreglerna och det är klart att jag ska ha mitt straff för att jag inte gjort det. Jag borde ha tackat polismannen för hans nit. Men hur får man snuten att inte bara jaga småförbrytare som jag, utan också de våldsamma, farliga kriminella?

Efteråt slår det mig att min bot om tusen kronor troligen inte kommer i närheten av kostnaden för skattebetalarna för denna insats av ordningsmakten. Två polismän plus en brummande folkabuss och annan personal via radio under minst en halvtimme kostar alla gånger det mångdubbla. Är det inte ett systemfel när skattebetalarna får lida mer än brottslingen för hans förseelser?