Migrationsuppgörelsen mellan regerings- och allianspartierna (23/10) framstår alltmer som otillräcklig och verklighetsfrånvänd. Statsminister Stefan Löven har vid upprepade tillfällen efter uppgörelsen sagt att situationen är ohållbar. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har sagt gränsen är nådd. Finansminister Magdalena Andersson avråder asylsökande från att komma till Sverige. Regeringen framstår som alltmer oförmögen att möta den verklighet som råder. En desperat nödlösning av gränskontroller under begränsad tid infördes (12/11) utan en ordentlig konsekvensanalys. Dessa kontroller kommer troligtvis att vara verkningslösa och framstår inte bara som otillräckliga, utan en desperat handling präglad av ogenomtänkt populism.

Flykting- och migrationspolitiken präglas av reaktivt ansvarstagande (agerande i efterhand på händelseutvecklingen) istället för att ta proaktivt ansvar (agerat förebyggande för att möta händelseutvecklingen i tid) för en hållbar flykting- och integrationspolitik.

Uppgörelsen har tillkommit som en konsekvens av ansvarslös senfärdighet där politiken inte agerat i tid, utan först när utmaningarna och problemen kring flyktingmottagande och integration blivit akuta, och i princip ohållbara. Uppgörelsen kan vara ett steg i rätt riktning, men politiken har förhållit sig alltför passiv alltför länge inför händelsernas utveckling i samhället, istället för att i tid möta de utmaningar (delaktighet och integration) och problem (utanförskap och segregation) som präglar och kommer att prägla det svenska samhället inom överskådlig tid.

Det politiska ansvarstagandet har brustit när det gäller att beakta tillgängliga samhällsresurser för att hantera flyktingmottagande och möjliggöra integration för människor som kommit till Sverige. Det kan handla om bristen på till exempel bostäder, barnskötare och daghemsplatser, lärare och utbildningar (skolor, Komvux, SFI och hemspråksundervisning), personalbemanning för vård och omsorg (till exempel äldreboende, tand- och sjukvård, samt arbetsmarknadsåtgärder (till exempel etableringsalternativ på arbetsmarknaden).

Politiken har under lång tid handlat om att hitta nödlösningar. Kostnadsutvecklingen har skenat utan att åtgärder vidtagits för att minska trycket på samhällets gemensamma resurser. Det svenska samhället, liksom alla andra, har begränsningar för vad som är möjligt att klara av eller inte när det gäller både flyktingmottagande och integration av människor som kommer hit.

Den gängse bilden som förmedlas i samhället är att det råder kris och kaos i flyktingmottagandet och att det inte är hållbart på sikt. Det är oordning och oreda i integrationen. Migrationen till Sverige saknar motstycke. Den kan leda oåterkalleliga och oöverskådliga samhällsförändringar när det gäller värderingar (normer och attityder) och traditioner (seder och bruk) i takt med att antal och storlek på utanförskapsområden med tillhörande parallellsamhällen fortsätter att öka.

Det råder dessutom politisk och ekonomisk oro i samhället. Människor lever i utanförskap och segregation. Polarisering och extrema våldshändelser (t ex skjutningar, bomber och granater på allmänna platser) ökar i omfattning.

Sammanhållningen och samhörigheten i samhället verkar krackelera. Framtiden ter sig osäker och bekymmersam för många människor i det svenska samhället (DN/Ipsos, 16/3 ).

Flyktingpolitiken framstår som både suboptimerad och narcissistisk medan integrationspolitiken ohållbar på sikt.

Flykting- och integrationspolitiken präglas dessutom av plattityder. Statsminister Stefan Löven säger (Agenda, 25/10 – ca 16:20 minuter in i programmet): ”vi står upp för asylrätten… … alla ska ha rätt att få sin asylansökan prövad…”, men kan inte ta fram en politik för att möta de problem och utmaningar som redan finns i det svenska samhället. Samtidigt säger arbetsmarknadsminister (med ansvar för nyanländas etablering) Ylva Johansson (Sverige tillsammans, 12/10 – ca 46:30 minuter in i programmet): ”…Sverige förändras just nu… jag tycker det är en härlig känsla och att jag får vara med om den…”. En berättigad fråga är vad ministern menar är så härligt i tider av människors tilltagande utanförskap och alienering i det svenska samhället.

Verklighetsfrånvända politiker kan knappast bidra till eller ta ansvar för en hållbar ekonomisk (till exempel få kontroll över skenande kostnader) och social utveckling (till exempel stoppa framväxten av parallellsamhällen) som en konsekvens av flykting- och integrationspolitiken.

Riksdagen har mandat, men har inte tagit ansvar för att utveckla en proaktivt hållbar flykting- och integrationspolitik. Den nuvarande regeringen förmår inte heller axla ansvaret, liksom alliansen, som är splittrad och handlingsförlamad. Flykting- och integrationspolitiken ter sig alltmer intetsägande och kontraproduktiv på bekostnad av hållbar ekonomisk (till exempel: efter sju år har ungefär hälften av flyktingar kommit i arbete) och social utveckling (till exempel: alltfler utanförskapsområden) på både kort och lång sikt.

Det krävs att regerings- och allianspartierna begrundar att hållbar ekonomisk och social utveckling beaktar dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa framtida behov (Brundtlandkommissionen, 1987).

Samhällets resurser är ändliga i tider av nästan oändliga behov i flykting- och integrationspolitiken:

• Hållbar utveckling kräver därför prioriteringar och kompromisser i nutid inför framtiden.
• Ekonomisk hållbarhet kräver handlingskraft och ansvarstagande när det gäller till exempel arbete och utbildning på kort och lång sikt.
• Social hållbarhet kräver delaktighet och integration av människor i det svenska samhället när det gäller till exempel bostäder och språkundervisning.
• Det krävs dessutom betydande satsningar på människorna som redan kommit hit och är medborgare i samhället.

Det gäller människor som kommer hit undan krig och förföljelse idag. Det gäller också människor som kommer att behöva komma hit i framtiden. Samhällets resurser är inte oändliga – ett moraliskt och etiskt dilemma som regerings- och allianspartierna inte förmått att hantera och än mindre ta ansvar för i migrationsuppgörelsen.

Sammanhållning och samhörighet i det svenska samhället kan inte byggas på kortsiktig ohållbarhet, utan måste bygga på ett långsiktigt ansvarstagande för en hållbar utveckling av flykting- och integrationspolitiken.

Det krävs proaktivt och långsiktigt ekonomiskt samt social ansvarstagande i flykting- och integrationspolitiken, snarare än reaktiva, kostsamma och kortsiktiga nödlösningar.

Göran Svensson är professor och forskningschef vid Kristiania University College i Norge och verksam internationellt i olika kulturella kontexter och kontinenter. I sin roll som forskningschef har han dessutom insyn inom olika forskningsområden.