När en kompis till mig anlände till Sverige i mitten av 1990-talet, gick han precis som så många andra invandrare med i socialdemokraterna. På en partifest i Södertälje träffade han ett syskonbarn till riksdagens dåvarande talman Birgitta Dahl, som vid åsynen av min väns utländska utseende trodde att min vän var fientligt inställd mot Israel, och då utbrast:

– Vi ska sätta dit israelerna!

Vad personen inte visste var att min kompis ifråga var en kristen arab som älskade Israel; ett land som i motsats till resten av Mellanöstern faktiskt skyddar kristnas rättigheter.

Hösten 2011 samtalade Frankrikes president Nicolas Sarkozy i förtroende med USAs president Barack Obama. De talade om Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Sarkozy sa:

– Jag står inte ut med honom. Han är en lögnare.

Obama sa:

– Är du trött på honom? Tänk på mig! Jag måste hantera honom varje dag.

Vad de inte visste var att en mikrofon i närheten var påslagen och samtalet blev givetvis världsnyheter.

Israel är ett land med få riktiga vänner. Europa stöder judarnas grundläggande rätt till en egen nation men betraktar idag Israel välvilligt eller illvilligt beroende på vilka europeiska partier eller partikonstellationer som regerar.

När Göran Persson var ledare för socialdemokraterna vårdade han vänskapen med Israel och bekämpade antisemitism. Idag är det socialdemokraternas israelkritiska falang som styr partiet vilket visade sig när Stefan Löfvens regering erkände en palestinsk statsbildning trots att det palestinska ledarskapet inte erkänner den israeliska staten.

I USA stödde både republikaner och demokrater länge Israel. Det var den demokratiske presidenten Harry Truman som 1948 erkände Israel och sa att rättvisa måste stå över strategiska intressen. När kritiska röster höjdes avfärdade han invändningarna med att han hade få araber i sin valkrets.

Så är inte längre fallet.

Idag utgörs demokraternas starkaste falang av den israelkritiska progressiva vänstern och israelkritiska invandrargrupper från Mellanöstern som tryckt undan partiets historiskt pro-israeliska judiska och kristna falanger.

Israel är dock inte helt övergivet. I vår tid består Israels mest trofasta vänner av kristna sionister, alltså kristna som med bibeln, judarnas historia och politiska argument som grund, stöder den judiska statsbildningen.

I USA finns dessa numera främst inom det republikanska partiet, där de utgör en av partiets grundpelare. Och varje republikansk presidentkandidat med självaktning gör minst en politisk pilgrimsfärd till Israel. Bland republikanerna är stödet för Israel därför fortsatt solitt.

Denna framväxta skillnad partierna emellan innebär att USAs förhållande till Israel idag beror på vilket parti som styr: Republikanen George W. Bush var en av USA:s mest Israelvänliga presidenter någonsin, medan demokraten Barack Obama är en av USAs mest Israelkritiska presidenter.

Kristen sionism finns emellertid också i Sverige.

I april år 2000 besökte Benjamin Netanyahu den kristna församlingen Livets Ord i Uppsala. Jag var där och lyssnade på ett tal där Netanyahu förklarade att vänskapen mellan judar och kristna hade djupa rötter, och att den judiska sionism som uppstått i slutet av 1800-talet hade föregåtts av ett helt århundrade av kristen sionism.

Den kristna sionismen började bland protestanter som utifrån sin bibelläsning tog avstånd från kyrkornas traditionella ersättningsteologi, där katolska och lutherska teologer menat att deras kyrka tagit över judarnas roll som ”Guds folk”. De kristna sionisterna motsatte sig antisemitism och blev starka förespråkare av en judisk stat.

I Sverige fick den kristna sionismen under 1900-talets början stort inflytande bland pingströrelsen och andra frikyrkliga rörelser. Men den kristna sionismen är bredare än så, och sedan dess har även katolska kyrkan utvecklat starka band till Israel och betonar att dess teologi bara är en fortsättning på judendomen. Borta är anklagelserna mot judar som ”Kristusmördare”.

Idag anordnas kristna resor till Israel från hela världen med protestantiska grupper från Nigeria, Sydkorea och USA. Därtill många katolska pilgrimsresor. Även många kristna som bor i Mellanöstern stöder Israel.

Jag har just återvänt från en svensk kristen Israelresa där vi varvade besök på bibliska platser med bad och mingel. En resa där vänskapsbanden till Israel, som också är kristendomens vagga, stärktes. Knivdåd och terror märktes ej av och Israel upplevdes mycket tryggare än många svenska storstäder.

Denna kristna vänskap är inte kritiklös eller blind, vare sig för palestinskt lidande eller för de många problem som existerar inom det israeliska samhället. Däremot är den lojal på ett sätt statsmakters vänskap, vars åsikter skiftar i takt med dess regeringar, inte är.

Innan vi lämnade landet fick vi var och en ett personligt tackbrev från det israeliska turistdepartementet för vår vänskap och för att vi ville besöka Israel vid i en så kritisk tidpunkt.

Den judiska staten söker nämligen vänner och i vår tid finns de varmaste Israelvännerna bland kristna sionister.

Och i en tid när kristna i Mellanöstern förföljs överallt förutom i Israel är det av högsta vikt att fler kristna står upp mot alla dem som vill ”sätta dit israelerna”, och ger Israel det stöd landet behöver för att orka fortsätta vara det demokratiska och pluralistiska ljus i Mellanöstern som det faktiskt är.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.