Den 31 maj 2007 hölls en skolavslutning för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. Barnen hade precis som på svenska skolavslutningar förberett en teaterföreställning. Men det fanns skillnader: Här bar pojkarna svarta huvor, militärbyxor och vapen som de koreografiskt marscherade omkring med. När teaterspelet pågått en stund fattade en av pojkarna en mikrofon och ropade till sina kamrater:

”Vem är ert föredöme?”

Pojkarna omkring honom svarade genast samstämmigt:

“Profeten!”

Pojken med mikrofonen fortsatte:

”Vad är er väg?”

Pojkkören svarade:

”Jihad.”

Pojken som ledde gruppen ropade slutligen:

”Vad är er högsta ambition?”

Varav kören ropade tillbaka med pojkröster som inte ens börjat närma sig målbrottet:

”Att dö för Allahs sak!”

Pojkarnas våldsromantiserande skolföreställning fortsatte sedan.

Idag, 2015, är dessa pojkar tonåringar. Alltså i den åldersgrupp av palestinier som de senaste veckorna överfallit judar i Israel med kniv. Överfallen, som hittills tagit livet av åtta judar, har skett i offentliga miljöer som borde ha varit trygga.

Israel har nu infört rigorösa säkerhetskontroller mot arabiska områden. En tragisk incident har också inträffat efter att en eritreansk invandrare som misstänktes vara terrorist sköts av en säkerhetsvakt varefter en israelisk folkmobb sprang fram och sparkade på eritreanen. Han avled senare.

Israel är ingen perfekt nation. Det skulle ingen nation i Israels situation vara. Föreställ er samma scenario i Stockholms vimmel: oberäkneliga knivöverfall utförda av anonyma människor från en stor minoritetsgrupp.

I P1:s program ”Godmorgon Världen” den 18 oktober, sa Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén att knivattackerna fördrivit allt rationellt tänkande:

Det är … väldigt starka känslor och ytterst få som kan vara rationella i det här läget. Palestinska ledare uttrycker förståelse för dessa tonåringar med kniv. Medan israeler säger att de palestinska barnen är indoktrinerade att hata judar.

Lite senare frågas hon om varför så många unga palestinier tar till knivar och terror.

Israelernas svar, att de palestinska barnen är indoktrinerade i judehat, nämns inte. Istället säger hon:

Ja, det är ju en gåta som ingen har något svar på. Men förklaringen är väl att det här är en ung generation palestinier som egentligen aldrig har upplevt något hopp.

Hon berättar också att hon faktiskt har träffat en rationell person:

Jag var hemma hos sonen till en äldre israelisk man som dödades i attacken i tisdags. Och mitt i sorgen pratade denne israeliske son om hur diskrimineringen av palestinier har lett fram till hatet; att det inte bara är israeler som lider; att palestinier dödas på ett orättfärdigt sätt. Men sådana sansade röster och rationellt tänkande, det möter man inte direkt bland politiker.

En intressant följdfråga hade förstås varit om samma självkritik existerar bland palestinier.

Drar palestinska mödrar som sörjer sina barn som skjutits ihjäl av israeliska säkerhetsstyrkor för att de försökt knivmörda judar någon gång slutsatsen att överfallen går att härleda till våldsförhärligande skolavslutningar? Och att de våldsdåd denna indoktrinering resulterar i är något Israel givetvis inte kan förhålla sig passivt till?

Det fick vi som lyssnade inget svar på. Vi fick bara veta att dåden utförs av en palestinsk generation utan hopp och att den enda sansade rösten var en jude som i programmet framställdes som om han indirekt lade skulden på den israeliska regeringen för mordet på sin egen far.

Allt i programmet leder till slutsatsen att Israel i grund och botten har sig själva att skylla.

Man önskar att Cecilia Uddén haft samma självkritiska förmåga som den sörjande israeliske mannen. Men ”sådana sansade röster och rationellt tänkande” möter man inte direkt bland svenska journalister.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.