Helena Edlund

För ganska precis ett år sedan gick Sverige till val. Hur det gick, vet vi. Det blev regeringsskifte och Socialdemokraterna och Miljöpartiet övertog ledartröjan. Huruvida de faktiskt tog på sig ett ledarskap eller inte går väl i och för sig att diskutera, men rent formellt heter statsministern Löfven och vice statsminister heter (ännu mer formellt, har det visat sig) Romson.

Något som har slagit mig är hur stämningen har förändrats, i samhället och bland de människor jag vanligen möter i mitt arbete. Min tjänst som församlingspräst har en diakonal inriktning, vilket i klarspråk betyder att jag tillbringar en del av min arbetstid bland människor som av olika anledningar hamnat på samhällets botten – hemlösa, missbrukare, långtidssjuka och andra extremt resurssvaga.

Jag kommer ihåg hur det var för ett år sedan.

Innan valet var känslorna av förhoppning och förväntan så starka att de nästan gick att ta på. Det tisslades och tasslades över lunchsoppan – nu skulle man se till att det blev regeringsskifte! Nu skulle allt bli bättre! Dessa svaga och uträknade upplevde plötsligt en känsla av makt. De, som ingen annars såg eller lyssnade på, skulle gå samman och förändra samhället.

Inte sällan fick jag höra att nu skulle minsann ”sådana som jag” få betala mer för att de skulle få det bättre. ”Sådana som jag” betydde de rika och välbeställda som levde i överflöd och ständigt prioriterades av Alliansen. Även om deras föreställning om min ekonomiska situation inte var med verkligheten överensstämmande, förstod jag vad de menade. Jämfört med dem var, och är, jag trots allt enormt privilegierad.

Det stod klart att de satte allt sitt hopp till en ny regering. Många skyllde den egna situationen uteslutande på politiska beslut och de upplevde sig ännu mer marginaliserade och förnedrade varje gång den borgerliga regeringen talade om arbetslinje och bortre sjukskrivningsgräns. Verklighetsbilden kunde, något förenklad, beskrivas som att borgarna (Alliansen) var de privilegierades val och vänstern (de rödgröna) var de svagas val.

Det var dags för revolution.

Riksdagsvalet betraktades närmast som en byteshandel. De var samhällets svaga, alltså skulle de ge de rödgröna sina röster. I gengäld skulle de rödgröna, när de kommit till makten, belöna dem med bättre ekonomi, egna bostäder, tillgång till vård och höjda bidrag. De skulle garanteras ett bättre liv.

Så blev det nu inte. De röstade visserligen på de rödgröna, men de rödgröna uppfyllde inte sin del av dealen.

Euforin som infann sig efter valet ebbade snabbt ut. Det tog ett par månader, sedan hade de alla förstått att inte ens den nya regeringen tänkte förbättra deras situation. Vallöftena visade sig vara ”målsättningar” som skulle uppfyllas ”när ekonomin tillät” och ”tomma lador” gav ju varken bostad eller sjukvård. I skrivande stund har finansministern låtit meddela att även den utlovade höjningen av barnbidraget uteblir. I själva verket har många av de svagaste fått det ännu sämre under året som gått, när sjukvården pressats ännu hårdare, konkurrensen om bostäderna blivit ännu större och kommunerna fått nya grupper av utsatta att ansvara för.

Det är ett sorgligt faktum att antalet människor på samhällets botten har ökat sedan valet och helt nya grupper har tillkommit. De som har det sämst har dessutom drabbats dubbelt när företagare och ”sådana som jag” fått det sämre ställt ekonomiskt, eftersom stödet till härbärgen minskar. När kommuner och sjukvård går på knäna, hänvisas hjälpsökanden allt oftare till frivilligorganisationer och kyrkor där hjälpen står och faller med goda människors vilja att donera allt från pengar och tid till avlagda vinterkläder och rena kalsonger (eller inför julen en leksak till ett förväntansfullt barn som annars blivit utan). Dessutom går det ju mode i allt, så även i välgörenhet, och det är länge sedan en hemlös, trasig och alkoholiserad svenne gav höga poäng i godhetsligan.

Ett år efter valet är frågan vilka grupper i samhället som de facto är nöjda med regeringens prestationer. Att Sveriges företagare, industrier och höginkomsttagare inte skulle vara själaglada var väl förväntat, men det är oroande och sorgligt att inte ens de som vänstern officiellt sett säger sig värna om är positiva. Frågan är vilka som förväntas rösta på de rödgröna nästa gång?

Det är som om politikerna har glömt att deras makt och befogenheter endast existerar så länge som folket tillåter. Om tre år är det dags igen. Nytt valår, ny valrörelse, nya vallöften. Skillnaden är bara den, att alla dessa utsatta inte längre kommer vara fulla av hopp utan uppgivna och in i själen besvikna – och en i grunden sviken väljare är ingen man kan räkna med i nästa omgång. Å andra sidan kanske inte Sveriges befolkning kan räkna med ett val år 2018 heller.