Thomas Gür

I måndags (22/6) framförde tre representanter för Liberala Ungdomsförbundet, LUF, Linda Nordlund, Josefine Temrell och Anton Wemander Grahm, i en intressant och signifikativ debattartikel på SVT Opinion, kravet på en helt individualiserad föräldraförsäkring, eftersom Folkpartiet som ”ett progressivt feministiskt parti behöver högre ambitioner”.

Det var dock inte detta krav som drog till sig min uppmärksamhet. Det som jag fann intressant och betecknande var artikelförfattarnas argumentation mot att låta familjen bestämma över hur föräldraförsäkringen skulle kunna delas upp mellan barnets föräldrar.

Det initiala argumentet var:

”Vissa pratar om tvång och kvotering. Men ingen förälder tvingas att ta ut föräldrapenningen. Tvärt om är den offentliga föräldraförsäkringen ett privilegium från staten, och önskar man inte ta del av det privilegiet kan man avstå.”

Tanken att man ser något som vi skattebetalare finansierar och får tillbaka, som ”ett privilegium” från staten är så horribelt socialistisk, att skam går på torra land, när den som skriver detta samtidigt kallar sig för liberal.

Men artikelns vändpunkt, där den tippar över och helt lämnar den deklarerade liberalismen, finns följande mening:

”Som liberaler ser vi människan som den enskilda byggstenen, inte kollektiv så som familj.”

Som liberal ser man för det första inte människan som ”en byggsten” till någonting alls. Människan är ett mål och inte ett medel, för att ta det med Immanuel Kant.

Härutöver är familjen av idag inte ”ett kollektiv” i vårt öppna och frihetliga samhälle, utan en del av det civila samhället så som en frivillig gemenskap av vuxna, myndiga medborgare. (Associationsrätten, rätten för individer att ingå i frivilliga gemenskaper, är en grundsten inom liberalt tänkande och också en icke-villkorad mänsklig rättighet.)

Familjen är också den första och viktigaste instansen där barnet socialiseras i samhället, blir samhällsmedborgare, och familjen utgör, så som den minsta beståndsdelen i det civila samhällets frivilliga gemenskaper, det yttersta skyddet mot statens och andra maktcentras klåfingrighet.

Det är därför inte heller en slump att totalitära ideologier alltid har velat ingripa i familjens liv och arbetsdelning. Kärleken till familjen och lojaliteten inom familjen får inte vara viktigare än kärleken till ledaren, staten eller idealen, för sådana lärosystem.

Den som, likt artikelförfattarna, menar att det är i sin ordning att använda sig av statsmaktens ekonomiska makt för att inskränka familjens autonomi visavi statsmakten och att söka rikta in individerna i livsval som de själv inte gjort i sina frivilliga gemenskaper, verkar och skriver i en tydlig politisk tradition – men den traditionen har föga med den liberala att skaffa.