
När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.
Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.
Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.




Det är enkelt att förstå att två stora förödande europeiska krig inom femtio år varit ett gott skäl för fransmän, tyskar och italienare att 1957 sluta sig samman för fredlig samverkan rörande handel, samfärdsel, kultur med mera. Bildandet av föregångaren till dagens EU är alltså något som har en rimlig historisk och ekonomisk förklaring. Skapelsen fick som bekant dessutom till resultat att en rad nationer, bland andra England, Sverige, Danmark och Norge, några år senare gick samman i frihandelsorganisationen EFTA.

