Det händer rätt ofta att läsare hör av sig till mig och tackar för texterna. Det smickrar mig, man är väl inte mer än människa, men mer än detta ger kommentarerna mig en känsla av ansvar. Läsarna väntar sig att jag ska leverera intressanta krönikor och då måste jag, för att inte svika läsarnas förtroende, försöka göra det.

Intressanta krönikor kommer inte av sig själva. Det kanske finns gudabenådade genier som kan åstadkomma bra text på ren inspiration, men så är det inte för mig. Jag måste jobba vilket betyder att söka, leta efter tecken i skyn, lyssna efter nya stämningar, läsa en massa trista undersökningar som kanske innehåller något som verkar värt att uppmärksamma. Jobb är definitionsmässigt jobbigt och helst något man vill slippa och så är det även i detta fall. Om jag inte hade känt det ansvar som läsekretsen, eller rättare sagt du, lägger på mina axlar så hade jag aldrig ägnat mig åt dessa ansträngningar. Och för detta är jag tacksam mot dig.

Poängen för mig är att jag tvingas göra ett kul jobb som jag aldrig skulle ha gjort utan belöningen eftersom jobb, trots allt, är jobb. Då hade jag inte brytt mig om att försöka hänga med i vad folk säger och tycker om samtiden. Jag hade inte orkat besvära mig med att delta i dess självförståelse. Jag hade förnämt dragit mig tillbaka och suckat över alla dumskallar som fyller samhällspratet med sitt ogenomtänkta pladder. Men det hade inte gjort mig glad utan tvärtom mer benägen att supa mig full. Därför är jag tacksam för din uppskattning.

Jag har många gånger framhållit att Sveriges grundproblem inte är invandringen. Grundproblemet är det PK-istiska politikerväldet som inte bryr sig om medelklassen annat än som plånböcker att hämta skatt från. Pengarna använder politikerväldet för underhåll av det välfärdsindustriella komplexet inklusive dettas miljonhövdade klientkår.

Sjukdomar manifesterar sig som symtom och det är likadant med farliga statsbärande ideologier. PK-ismen visar sig i det lilla och det stora, från en överbefälhavare som dansar och sjunger Elvislåtar i Prideparaden via den svenska skolan till invandringen som rimligen måste betraktas som det för närvarande mest hotfulla symtomet.

Politikerväldet låtsas att den så kallade flyktingkrisen är över för att det 2015 kom 163 000 asylsökande medan det år 2018 troligen inte blir mer än strax över 20 000. Men att bara räkna asylsökande leder tankarna fel, för invandringen består inte bara av asylsökande utan också anhöriga, som är något fler än de asylsökande, och av arbetskraft (varav naturligtvis åtskilliga är till nytta för Sverige) plus en del mindre poster. För att få en bild av verkligheten bör man studera antalet årligen beviljade uppehållstillstånd. Så här ser det ut:

Det höves mig att till julaftonen skriva något religiöst och vad kan då kännas mer hugsvalande än att sätta tänderna i en feministisk konspirationsteori om en månghundraårig kristen sammansvärjning mot kvinnan?

Mats Malm, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet tillika nyvald ledamot av Svenska Akademien, höll vid Akademiens högtidssammankomst den 20 december ett tal på temat ”Så tappade vi bort den enda kvinnliga aposteln”. Talet återgavs Under strecket i Svenska Dagbladet dagen efter.

Utgångspunkten är vers 7 av kapitel 16 i Pauli Romarbrev som lyder så här i den senaste Bibelöversättningen:

Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.

I sin bok om svenska entreprenörer under 400 år (som jag med beundran omnämnde här) beskriver Anders Johnson händelser och personer som normalbildade svenskar kanske hört talas om – eller till och med känner hyggligt till – och fyller därefter på med belysande detaljer och sammanhang. Till exempel lyfter Johnson fram ett vad jag tror är ett typiskt svenskt fenomen i den ekonomiska utvecklingen, nämligen, med Johnsons ord, följande särdrag:

Flera av 1900-talets stora svenska industriföretag blev framgångsrika tack vare ett nära samarbete med statliga myndigheter. Detta gäller inte bara för krigsmaterielindustrier som Bofors och Saab, utan även för civilt inriktade företag… Det var överdirektören vid Lotsverket, John Höjer, som 1904 fick Gustaf Dalén och Aga att intressera sig för fyrtekniken… Höjer var en skicklig fyrtekniker och han bistod Aga med en rad praktiska råd… Lotsstyrelsen var även behjälplig med kontakter och rekommendationer till sina utländska kollegor.

På samma vis samarbetade Asea med Statens Järnvägar. Asea samarbetade även med Vattenfall (som då var en myndighet, inte ett statligt bolag). Vattenfalls generaldirektör Waldemar Borgquist deltog personligen ”i de regelbundna projektledningsmötena”.

Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.

Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen. Fakta som Karl XII:s dödsår har jag aldrig besvärat mig med att ifrågasätta. Jag tror inte ens Sokrates var tillräckligt vis för att betvivla sådant.

Helt säker kan man förstås inte vara ens när det gäller Karl XII. I själva verket var det så här. Kungen dog inte av skottet i Halden, utan var bara skendöd. När karolinerna övernattade vid Duved på likfärden mot Stockholm vaknade kungen till liv. Han förbannade sig själv för detta eftersom han visste att han inte kunde låta bli att kriga om han återuppstod och att svenska folket hatade kriget. Han älskade svenska folket och bestämde sig därför för att fly. Han lade en ihjälfrusen soldat på sin kungliga likbår och flyttade in hos en lappkvinna som vårdade honom så ömt, medan han tillfrisknade, att hon inom kort fick en son som visade sig heta Karl, alltså egentligen Karl XIII. Kungen gav sonen en ring med inskriptionen In hoc signo vinces, I detta tecken skall du segra. Den nyfödde sonen förstod att det betydde att Sverige skulle hylla honom som sin konung om han visade ringen. Men Karl XIII kände inte för att bli svearnas konung utan ägnade sig åt att sköta renar och att få en son som döptes till Karl, således Karl XIV. Sådär höll det på i generation efter generation tills jag föddes. Jag är egentligen Karl XXI. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska visa ringen för talmannen och återta min rättmätiga position. Nationen skulle må väl av det, men det kan hända att jag skiter i nationen.

Att säga efterbliven om en människa är ungefär lika politiskt inkorrekt som att kalla ett land för underutvecklat. Det utmanar den värdegrund som förklarar att allting är lika mycket värt och att det är oartigt att peka på skillnader.

Ändå använder vi hela tiden tankefiguren att en del saker är bättre än andra för annars kan vi inte begripa oss på tillvaron. Jag hörde en psykolog säga om en viss tolvåring att hon befann sig på en femårings förståndsnivå. Det finns troligen något svårförståeligt politiskt korrekt sätt att uttrycka detta men det är enklare att säga att flickan var efterbliven. Mitt syfte är emellertid inte att hänga upp mig på ord, utan bara att det finns kvalitetsskillnader mellan människor vilket i det här fallet betyder att en tolvåring förväntas vara mer kapabel än en femåring. Ingen tycker att det är det minsta konstigt. Det är klart att de där sju åren bör göra skillnad.

Frågan är varför de där sju åren gör skillnad. Det är väl självklart, säger du troligen, en femåring har ännu inte hunnit utveckla sitt fulla förstånd precis som en rosenknopp ännu inte är en färdig blomma. Det ligger förstås mycket i det svaret och på motsvarande sätt skulle man nog med trovärdighet kunna argumentera att detta gäller även normala tolvåringar. De är inte färdigutvecklade.

Men när blir man färdigutvecklad? Det är kanske när man är arton år och får ta körkort och rösta. Eller uppnår människan den fulla mognaden först när hon vid tjugo får handla på Systemet? I vilket fall måste en femtonåring anses efterbliven i jämförelse med sådana som får köpa egen sprit.

Lars Anders Johansson, bland annat chefredaktör på Smedjan, skriver ofta artiklar som förtjänar en större läsekrets – jag vet inte hur många som läser dem, men de förtjänar i alla fall en större läsekrets – till exempel den här som ställer en relevant fråga:

På vems sida står egentligen staten: de laglydiga medborgarnas eller de kriminellas? Frågeställningen aktualiseras gång på gång när man följer de rättsvårdande myndigheternas göranden och prioriteringar. Som vi har skrivit tidigare här i Smedjan tenderar myndigheterna vid oroväckande många tillfällen i första hand prioritera brottslingars väl och ve medan brottsoffren faller mellan stolarna.

Johansson kommer fram till 1) att staten står på de kriminella sida eller i varje fall anser dem likaberättigade med de laglydiga medborgarna – ”Den som försvarar sig själv och sin familj i sitt eget hem behandlas av myndigheterna likadant som inkräktaren” – samt 2) att den svenska lagstiftning som tillåter detta är ”principiellt och moraliskt felaktig”.

Detta är inte en vetenskaplig redogörelse, utan en anekdot. Men en del anekdoter fångar viktiga stämningar. Jag fick, helt apropå, en hälsning från en källa inom polisen som jag, efter ett antal möten, finner trovärdig. Så här skrev han:

Hej Patrik

Kan inte låta bli att tala om för dig vad jag hörde berättas av min jobbarkompis Fredrik i morse. 

Fredrik har en poliskompis i Malmö. Kompisen jämte en kollega gjorde för en tid sedan ett ingripande mot två personer. Det blev kaos. Ingripandet skedde i närheten av en moské. Poliserna blev attackerade av 30 – 40 personer som kom från moskén. Även imamen var visst på plats. Poliserna fick sedan mottaga hot.

Fredriks poliskompis bor nu i norra Skåne i en lägenhet. Avdelningen för personskydd uppgav att avdelningen inte kan skydda Fredriks kompis eftersom familjen som stod bakom hoten har alltför stort våldskapital. Fredriks kompis hade ändå tänkt lämna Malmö, men nu blev det lite snabbare än planerat.

I den här texten flätas min ovilja mot två manifestationer av det PK-istiska tänkandet ihop, nämligen klimatalarmismen och de förödande pedagogiska idéerna. Hoppas det inte förvirrar.

Sådana lagom bildade människor som jag – tillhöriga ”den bildade medelklassen” – kan ibland känna igen företeelser i nuet från skeenden i det förgångna som vi otillräckligt begriper. När jag till exempel läser Dagens Nyheter, som nyligen innehöll en bilaga där miljöoraklet Greta Thunberg, 15 år, ägnades tio sidors devot uppskattning för sitt ställföreträdande lidande för klimatkrisens offer – isbjörnar, träd i Amazonas, okända skalbaggar och ålar och sådant där – så väcktes en känsla av déjà vu. Jag erinrade mig flagellantismen. Hela klimatalarmismen får mig att tänka på flagellantrörelsen.

Det är sådana som jag som är de verkliga vinnarna i konceptet att man inte behöver lära sig så mycket i skolan eftersom all kunskap finns på internet. Jag har ofta vaga begrepp och oklara detaljkunskaper men jag har hört talas om saker och vet lite vagt vad de betyder och när de inträffat. På förfrågan från denna undermedvetna och osäkra kunskapsbank i min hjärna kan jag därför begära svar från herr Google om detaljer och teknikaliteter som jag aldrig besvärat mig med att lägga på minnet.

Om jag vill ge intressanta exempel på hur människan kan gripas av uppblåst enfald behöver jag bara söka bland mina egna livserfarenheter. Jag kan gå tillbaka till min tid för några decennier sedan som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, en före detta portugisisk koloni i Västafrika.

Afrika var ett av de många högre lärosäten vid vilka jag studerat. Om man bor där några år kan man inhämta värdefulla lärdomar av en art som aldrig förekommer vid tentamina på svenska universitet. Exempelvis förstod jag ganska snart att det här med mångkultur, där olika kulturer fredligt skulle existera vid varandras sida och alla kulturer anses lika värdefulla, vilket hade blivit svensk lag ett tag innan jag flyttade till Bissau, var helt snurrigt. Lejonen betar inte med lammen och det går inte att göra vargen till vegetarian. Men de över partigränserna helt eniga svenska riksdagsledamöterna, som unisont röstat igenom detta förslag, hade inte gått i högskolan Afrika utan i stället förkovrat sig på institutioner som Runö folkhögskola där en helt annan typ av lärdom presenteras.

Det fanns två slags svenskar i Guinea-Bissau, allihop, förstås, finansierade genom det svenska biståndet. Dels fanns vi som jobbade på ambassaden (som inte hade annat att göra än att förvalta det svenska biståndet), dels fanns några dussin så kallade biståndsarbetare som jobbade i den afrikanska verkligheten. De kunde till exempel vara fiskare som skulle hjälpa till att organisera upp fiskenäringen eller träarbetare som skulle leda arbetet på sågverket eftersom den gamla chefen som var portugis försvann hem till Lissabon när den gamla kolonin blivit fri.

Den 20 november träffade ett antal ledande poliser representanter för justitiedepartementet. En vecka senare översände rikspolischef Anders Thornberg en promemoria till departementet som sammanfattade polisens synpunkter (diarienummer A598.518/2018; justitiedepartementet skickar texten om du ber om den).

Inledningen är dramatisk. Så här olycksbådande är situationen:

Polisen gör alltså mycket redan i dag och arbetar intensivt med att bli mer offensiv men inser att även om fler grips, häktas och döms, så minskar inte den grova brottsligheten. Tillväxt och återväxt i de kriminella miljöerna är ett av de grundläggande problemen.

Läs gärna en gång till. Den grova brottsligheten minskar inte även om fler grips, häktas och döms. Det betyder, vad jag kan förstå, att polisen är chanslös mot den grova brottsligheten. Situationen har, om man ska tala klarspråk, vuxit polisen över huvudet. Som jag har skrivit ett otal gånger: välkommen till Rio de Janeiro. Även där är polisen hjälplös och där har man ändå försökt även med tanks, helikoptrar och militär.

Men den svenska polisen verkar ha gott framtidshopp. Den bedömer dock ”att regeringen, övriga myndigheter och samhällsaktörer måste öka sina insatser för att bryta den negativa utvecklingen i synnerhet i de utsatta områdena. Det krävs kraftfulla åtgärder”. Så räknar polisen upp ett antal angelägna kraftfulla åtgärder.

Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.