Irene Wennemo är en framstående socialdemokrat med imponerande meritlista innefattande exempelvis erfarenheter som utredare på LO och statssekreterare på Arbetsmarknadsdepartementet. På Kvartal försöker hon förklara varför dagens socialdemokrati är något annat än gårdagens.

Om jag förstår henne rätt – vilket jag kanske inte gör ty tesen är inte glasklar eller kanske övergår mitt förstånd – så menar hon att socialdemokraterna inför valet 2018 försökte vinna tillbaka traditionella socialdemokratiska väljare på landsbygden genom att byta linje i migrationspolitiken och allt oftare prata om sverigedemokratiska frågor som brottslighet – även med risk för att denna taktik skulle leda till förlorade röster bland storstädernas högutbildade medelklass.

För några år sedan hörde jag en sommarpratare på radio berätta om sin barndom i sextiotalets Västerås. Jag minns inte vad hon hette, men det spelar ingen roll för jag tror historien hade kunnat berättas av vem som helst som då växte upp i en normalstor svensk stad och sedan, liksom många jämnåriga, flyttat till någon metropol och sedermera kunnat konstatera att staden utarmats på kultur, företagsamhet och självsäkerhet och förvandlats till ett offer för glesbygdens förstämdhet.

Statsrådet Annika Strandhäll inte blev fälld av socialförsäkringsutskottet för att hon på grunder som verkar oschyssta sparkat Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Konstitutionsutskottet lyckades inte ena sig om någon kritik mot Strandhäll för avskedet. Strandhäll klarade sig i båda fallen. (Begler hade lytt alla order från regeringen, men fick sparken i alla fall ty regeringen ansåg sig inför valet behöva en syndabock för att själv slippa kritik för att folk blev utförsäkrade.)

Det är viktigt att hålla tungan rätt i mun. Sverige har problem som nu erkänns allt öppnare. Jag orkar inte räkna upp dem igen. Frågan är vems fel det är.

Två svar, och varianter av dessa, presenterar sig i den svenska debatten. Det ena svaret är att allt är politikerväldets och PK-ismens fel. Det andra är att invandrarna eller invandringen är huvudproblemet. Annorlunda – och någon skulle kunna säga tendentiöst – formulerat är frågan om Sveriges problem beror på makthavarna eller på deras klienter.

Tänk dig att du som vuxen betraktar ett nyfött gossebarn. Det går inte att tänka tanken att barnet skulle spöa upp dig om det kom till slagsmål. Men vänta tjugo år. Då är det andra bullar. Du har blivit betydligt äldre och barnet har nått sin fulla muskelkraft. Du skulle nog dra dig för att mucka gräl med ungen.

Här vill jag dra en djärv parallell till välfärdsstatens klienter.

Välfärdsstaten började byggas under förra århundradets första hälft. Ibland säger man att inspirationen kom från järnkanslern Bismarcks Tyskland

Genusvetenskap finns åtminstone i bemärkelsen att det existerar en stor statsfinansierad apparat som bedriver genusforskning. Vid Göteborgs universitet finns ett nationellt sekretariat som ska övervaka den forskning som bedrivs av genusvetenskapliga institutioner vid minst femton svenska universitet.

Som nettoskattebetalare är jag emellertid inte i första hand intresserad av att det faktiskt finns ett av mig finansierat organisationssystem som gör av med mina pengar. Jag vill veta om de gör någon nytta för pengarna. På den punkten har jag avsevärda dubier.

På denna blogg presenterades nyligen en rapport om invandring och brottslighet som baseras på statistiskt material som Stiftelsen Det Goda Samhället beställt från Brottsförebyggande rådet. Här är rapporten.

En sak som många misstänkt blev bekräftad i rapporten, nämligen att invandrarnas barn, särskilt de som har två utlandsfödda föräldrar, är mer brottsbenägna än invandrarna själva. Nedan understryks detta genom statistik som inte redovisades i rapporten (men lätt kan räknas fram ur de tabeller som publicerats och som var och en kan använda; här har tabell 9 och följande använts).