När samhällen ska försöka lösa något problem kan de ofta välja mellan två helt olikartade metoder. Den första kallas spermiemetoden. Den är helt decentraliserad och subsidiär. Man skickar ut några hundra miljoner pigga försök som sannolikt kommer att misslyckas allihop. Om ett av försöken lyckas är det en stor triumf. Man kan tycka att metoden verkar slösaktig och därför dömd till undergång. Men om man betänker att miljontals sådana emissioner inträffar i varje ögonblick på jordens yta så inser man möjligen metodens potential. Den som har svårt att rent intellektuellt ta till sig metodens kraft behöver bara betrakta resultatet för att bli övertygad.

Låter det larvigt? Jag menar allvar.

Dagens Nyheters ledarsida har upptäckt en ny sorts strukturellt förtryck vid sidan av den toxiska könsmaktsordningen och de lika pyrande virulenta rasfördomar som PK-isterna anser grassera i vårt land, nämligen cyklisthatet.

Ledarskribenten förklarar att ”högerpopulister” som hatar cyklister finns över hela världen. (Det hade jag ingen aning om.

Det fanns en tid när västerlandet var stolt över sig självt och Rudyard Kipling utan självironi kunde skriva dikten Den vite mannens börda som handlar om hyggliga och hjälpsamma västerlänningars insatser till fromma för mindre utvecklade folk i exempelvis Afrika. Den gängse historieberättelsen var att kolonialismen var gynnsam inte bara för kolonialisterna utan också de koloniserade.

Efter andra världskriget utvecklades en motsatt berättelse som gick ut på att västerlandet, i varje fall kolonialmakterna, var skurkaktigt och den vite mannen en fähund, utsugare och bedragare. Denna svarta legend om västerlandets ondska framträder i olika skepnader.

Jag har en stabil och banal marxistisk grundposition när det gäller att försöka begripa varför samhällen gör vad de gör. Jag tror att när samhällena bestämmer sig för att göra något så är det för att inflytelserika grupper anser att de har något att vinna på det.

Redan där krånglar det till sig inte minst för att ”vinna på” kan betyda så olika saker. Vi som lever i en penningräknande kultur utgår normalt från att det innebär förbättrat utslag i resultaträkningen eller mer pengar på banken.

Själv tycker jag att den svenska klassanalys som jag jämt tjatar om, det vill säga att huvudmotsättningen går mellan å ena sidan det nettoskattebetalande medelklassen och å den andra politikerväldet med dess allierade i det välfärdsindustriella komplexet och media, funkar ganska bra. Vid sidan av dessa tre eller kanske fyra befolkningsgrupper finns två betydelsefulla sociala skikt som en ambitiös klassanalytiker måste förhålla sig till. Dessa sociala skikt är dels politikerväldets och välfärdssystemets klienter och aktivister, dels överklassen.