Om det kommer en kristen fundamentalist och påstår att varje ord i Bibeln är Guds uppenbarade sanning som till sista kommatecknet måste följas av de sant troende så skakar vi nog nedlåtande på huvudet och frågar oss vilken galen baptistkyrka i USA som frambringat en sådan grottmänniska.

Men om det kommer en muslim och hävdar att det inte går att förneka ett enda budskap i Koranen eftersom det ju handlar om Guds egna ord så hamnar vi i beråd eftersom religionsfrihet råder och muslimen får anse vad han vill och vi som inte är religiösa saknar rätt att lägga oss i.

Om jag vore Svenska Akademien så skulle jag föranstalta om att den danske sagoberättaren H. C. Andersen postumt tilldelades nobelpriset. Visserligen brukar man inte ge priset till en död människa men H. C. Andersen är inte död utan lever vidare exempelvis genom sin oförgängliga saga Kejserens nye klæder som nyligen kom ut i nyöversättning på svenska under titeln Politikerväldets nya värdighet varvid berättelsen också fick ett mer litterärt genomarbetat slut.

Det var en gång en grupp politiker, börjar sagan, som bara hade ett mål för ögonen, nämligen att erkännas och hyllas för sin oändliga godhet. Varje dag hittade de på nya sätt att manifestera sin välvilja.

I normalsvensk hybris ingår föreställningen att alla problem kan lösas. När jag för några år sedan misslyckades med att lyfta den svenska skolan ur dess hopplösa misär greps jag av en för en normalsvensk ovanlig ruelse. (Utbildningsministrarna lyckades naturligtvis inte heller men jämförelsen är orättvis ty mitt projekt var, till skillnad från deras som var utsiktslösa från början, ändå i grunden rättänkt och borde ha gjort skillnad i ett samhälle där hut går hem.) Jag sa till andra normalsvenskar att jag fruktade att det inte går att lösa den svenska skolans problem.

Staten är inte nöjd med den svenska modellen när det gäller att via tolk prata med folk som inte kan svenska. Staten har därför nyligen presenterat en offentlig utredning – Tolkutredningen – på 723 sidor som ska lägga sakerna till rätta (SOU 2018:83).

Utredningen ger exempel på olägenheter som kan förekomma: ”Yrkestiteln auktoriserad tolk är skyddad, däremot inte benämningen tolk. Det innebär att vem som helst kan kalla sig tolk och att de begrepp som används också kan variera”.

Xenofobi är att hata och förakta främmande människor och kulturer. Oikofobi är motsatsen: att hata och förakta sina landsmän och den egna kulturen. Oikofobin är utbredd i Sverige. Jag har sett den växa fram så jag kan ge besked om frun så vill, ty jag var med.

Oikofobin har djupa historiska rötter (tror jag). Dess grund är det gamla bondesamhällets kombination av solidaritet och jantelagsmentalitet. Man skulle sätta sitt ljus under en skäppa och fick inte tro sig vara märkvärdig. Vi blev ett tystlåtet folk som gick hem och stängde dörren efter oss vid arbetsdagens slut.

Jag har hört att det ska vara nyttigt att utsätta hjärnan för störningar i form av idéer som inte riktigt passar in i ens intränade tankemönster. Här kommer en sådan störning som består av ett utdrag ur en artikel av en bekymrad skollärare:

För tjugo år sedan ansågs det inte utgöra tecken på onödigt intellektuellt överflöd att besitta ett hyggligt ordförråd. Det betraktades tvärtom som en nödvändig förutsättning inte bara för att kunna uttrycka sig utan framför allt för att kunna tänka eftersom den sortens operation är oupplösligt förknippad med orden som är begreppens symboler. Men vi har ändrat på allt det där! På den här punkten ansätts jag av en grym tanke. Kan det inte vara så att elevernas bristande ordförråd både är skälet till och konsekvensen av den alarmerande bristen på goda och genomtänkta idéer?