Kekkonen (1900–1986), fem gånger vald till Finlands president, började som kommunist- och rysshatande, nationalistisk politiker. Tidigt arbetade han inom säkerhetspolisen med uppdrag att bevaka kommunister.

1940 röstade han emot fredsuppgörelsen med Sovjet. Han ville fortsätta kriget.

1943 bytte han sida och talade för en uppgörelse med Sovjet, också innefattande ett framtida gott förhållande till fienden.

Om den förste Kekkonen, den aktivistiske nationalisten, hade behållit sin övertygelse hade han betraktat den andre Kekkonen som en landsförrädare.

Så, vem är landsförrädare? Den andre Kekkonen kom att tillhöra den vinnande sidan och från sin maktposition kunde han obekymrat förändra allmänhetens bild av honom och därmed hur han skulle komma att uppfattas i historien.

Maktens innehavare bestämmer alltså vem som skall betraktas som landsförrädare. (Hans kontroll av sin bild har fortsatt även efter hans död. De officiella framställningarna av hans liv är mycket försiktiga och utslätade).

Han frånträdde dock aldrig uppfattningen att Finland var värt att försvara, trots de stora uppoffringar detta innebar.

Men tänk om denna uppfattning nu är föråldrad?

Det finns lägen när mäktiga kretsar kan finna att det egna landet kan ha mer intresse av att göra upp med fienden – också när landets lagliga regering motsätter sig en sådan uppgörelse. Cronstedts (1756–1820) överlämnande av Sveaborg till Ryssland uppfattas väl som landsförräderi. Själv hade han säkert goda argument för sin handling. Kanske ansåg han, den upphöjde amiralen, att Finland skulle klara sig bättre tillsammans med Ryssland? Och hade han så fel? Hans mening delades dock inte av de bönder som i ängslan för rysk livegenskap fortsatte ett guerillakrig efter fredsuppgörelsen. (Oron var obefogad. Finland fick behålla sina lagar).

Denna motsättning mellan en överhet som inte känner särskild stor lojalitet mot landet, och den allmoge som värnar om sitt land därför att det, efter vad den tror, kan ge dem skydd, har i våra dagar blivit allt tydligare.

Hur kan Liberalerna vara så EU-vänliga? Varför försökte Macron så länge få inte bara fransmän utan också tyskar att tro på en fortsatt överföring av makt och resurser till EU, från de nationella parlament, som ländernas befolkningar lättare kan kontrollera? (Om han – och Liberalerna – haft någon slags vision för framtiden är det väl denna).

Ett svar: det är så enkelt. Man slipper göra något konkret ingrepp i den egna befolkningens villkor, hemmavid, där det märks och man måste räkna med krångel.

Ett annat: Man är ganska ointresserad av inrikespolitik om det inte gäller att genom denna skaffa sig en maktbas.

Ett tredje: Man ser framtiden skapad av internationella organisationer och storföretag och i det spelet vill man vara med. Det ger stora fördelar för en politiker att arbeta i en internationell organisation. Han blir mer skyddad för opinionsförändringar hemmavid, och han får bättre betalt. Dessutom kan han känna stolthet över medlemskap i det internationella brödraskap, som enligt hans mening skapar framtiden.

Ett fjärde, numera allt viktigare: Om nu de så kallade populistpartierna blir allt mer framgångsrika, kan en internationell karriär utgöra en angenäm flyktväg för den politiker som blivit utslagen i ett nationellt val.

Ett femte, ständigt aktuellt skäl: ett internationellt arbete kan vara väl så uppmärksammat och ändå skyddat från insyn. Det är lätt att påstå sig gör storverk, när ingen kan syna korten, därför att hänsyn till annan makt kräver sekretess. Det är Margot Wallströms standardgrepp för att bekvämt komma undan besvärliga frågor.

Medlemmar i detta brödraskap av högplacerade, internationellt verksamma politiker och näringslivstoppar är vår tids Cronstedtar. De ser nyttan av sitt medborgarskap mest som något preliminärt, som ett id-kort att använda tills man får ett internationellt personbevis av högre valör. Borgå Lantdag visar med vilken glädje överklassen anpassar sig till en ny, nyss utländsk makt. (En söt detalj vid lantdagens stora fest för kejsaren: En societetsflicka tappade sin näsduk, vilken plockades upp och överlämnades av tsaren. Näsduken förvaras nu som en helig relikt på Borgå museum).

Detta brödraskap är väldigt. Det har ett mycket stort antal medlemmar och de förfogar över än större resurser. De lierar sig också, när så är lämpligt, med nationella regeringar. YouTube och Facebook kan till exempel hjälpa de nationella regeringarna att hyfsa de praktiska möjligheterna för yttrandefrihet, så att regeringarna kan leva lite bekvämare.

Inställningen till migrationen kan belysa denna motsättning mellan folkliga intressen i en nation, och intressena hos ämbetsmän och politiker i överstatliga organisationer. Länge lät de flesta länder sig styras av internationella organisationer och samarbetsorgan. Först nu, på allra senaste tid, har de enskilda länderna börjat ta större hänsyn till egna intressen, det vill säga den egna befolkningens intressen. Fram till helt nyligen har de europeiska regeringarna, mot den egna befolkningens vilja, försökt förverkliga något slags framtidssamhälle, i vilket lojaliteten mot det internationella brödraskapet av Cronstedtare varit viktigare än omsorgen om den egna befolkningen. Detta har nu ändrats, och på sina håll – till exempel i Italien – ändrats mycket brutalt. Denna förändring är givetvis inte orsakad av någon ny insikt hos de gamla partierna. Den har framtvingats av populistpartiernas förmåga att ställa befolkningens intressen framför de tidigare makthavarnas.

I Sverige har dock endast kosmetiska förändringar skett av invandringspolitiken. Förklaringen är till dels mycket enkel. Miljöpartiets mycket få röster har tillåtit partiet att i vågmästarställning bestämma politiken. För att i någon mån inte göra denna köpslagan om makten alltför uppenbar, har de andra partierna – både i den borgerliga och i den nuvarande regeringen – inte tillåtit en öppen och ärlig debatt om politikens ytterst allvarliga följder. (Några få, som Widar Andersson, har börjat göra det ändå).

Rå maktpolitik har skylts med idealistiska fjädrar. Till detta kommer rädslan för SD. Man tror att en öppen och saklig debatt om invandringspolitiken skulle gynna SD. Det är en riktig bedömning. Då skulle årtiondens förnekelse blottläggas och de stora kostnader, av både ekonomiskt men framförallt socialt slag, som denna politik medfört för befolkningen inte längre kunna döljas.

(Naturligtvis är det inte bara rationell maktpolitik som styr. Likaväl som det finns klimatgretor finns det invandringstokar).

Det är segrarna som skriver historien. Den nuvarande politikens tillskyndare trampar nu nervöst: Skall de välja en säker väg och dra sig undan för att glömmas och lämnas i fred – eller skall de vidhålla sin politik och riskera att för evigt stå i historiens skamvrå, och i skolböckerna beskrivas som landsförrädare?