Sonia Hedstrand är filmare och konstnär, född 1975. Utbildad vid bland annat Kungliga Konsthögskolan, Stockholms Universitet, Södertörns högskola och Konstfack. Hon är även krönikör på Dagens Nyheter.

Den 9 juni skrev hon i DN om konstnärers svåra ekonomiska situation. De får inte A-kassa och deras SGI, sjukpenninggrundade inkomst, baseras inte på de konststipendier som de får. I en annan text i DN berättar hon om sina kollegors situation:

Journalisten Annika Ström Melin, med ett förflutet i bland annat public service och på DN, vill skapa otrevlig stämning i alla samtal fram till valet, eftersom hon tror det är en effektiv strategi mot Sverigedemokraterna. Det skriver hon på Twitter och före detta generalsekreteraren i advokatsamfundet, Anne Ramberg och utbildningsminister Anna Ekström är med på noterna.

Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe.

Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.

Fotboll är ett enkelt spel. 22 män jagar efter en boll i 90 minuter, och i slutändan vinner Tyskland. 

Fotbollsfantaster känner nog igen den engelske anfallaren Gary Linekers uttalande från 1990, efter att England slagits ut av Tyskland i VM. Lineker beskrev på ett slagfärdigt sätt Englands oförmåga att nå framgång i stora internationella turneringar. 

Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.

Jag har därför gjort en taxonomi vilket, om jag begripit rätt, betyder att dela in företeelser i olika arter. (Till exempel har EU infört en taxonomi för att skilja håll- och förnyelsebara energikällor från fossila och ohållbara. Med utgångspunkt i denna taxonomi har EU bestämt att naturgas är håll- och förnyelsebar eftersom Europa behöver naturgas och det vore ohållbart att neka Europa vad Europa behöver. Om naturgasen i framtiden inte längre behövs kan man förstås taxonomera tillbaka den till fossil.)

I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)

Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel). Mekanismen kan vara så enkel att det slutar blåsa under en period, som just nu i Texas, och att det saknas tillräckligt med reservkraft. En annan mekanism kan vara att reguljära elproducenter som kärnkraftverk får lönsamhetsproblem när vindkraften bereds företräde i distributionsnäten varför nya gaskraftverk måste byggas som också får ekonomiska problem eftersom utnyttjandegraden blir riskabelt låg.

Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.

Tänk dig följande undersökning av en slumpmässigt utvald andel av befolkningen. För varje undersökt person skulle man mäta skostorlek och göra en intelligenstest. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Inom visst intervall av skostorlek skulle man tydligt se att ju större fötter, desto högre intelligens. (Detta är faktiskt sant, förklaringen kommer lite längre ner i texten). 

Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.

Ny bok av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som förklarar valet av titel så här:

”Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.

Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.

Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende. De lyckas aldrig begripa något och vänder sig därför bekymrat till varandra och frågar uppgivet ”Voffo gör di på dette viset?” Om jag blev förvisad till Lindgrens värld skulle jag nog trivas bäst hos rumpnissarna eftersom jag är så van att ställa deras fråga att mitt integrationsbehov vore minimalt.

När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev. 

Ingen rast och ingen ro för statstelevisionen, inte ens i semestertider. De fortsätter oförtrutet sin propaganda för normalisering av den totalitära politiska ideologin islam, hederskultur och kvinnoförtryck.

Här sitter två modevetarpretton i SVT på stranden, skenbart för att upplysa oss om badmodet genom tiderna. Men för ett tränat öga är det inte svårt att se det egentliga syftet med inslaget. Det handlar om statlig folkuppfostran, inget annat.

Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.

En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.