Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.

För trettio år sedan skrev jag en bok om de senaste sjuhundra årens svenska historia – På Spaning efter Moder Sveas Själ – som är för de svenska olika maktperioderna – till exempel sturetiden, vasatiden, stormaktstiden, det karolinska enväldet, frihetstiden och så vidare – vad det periodiska systemet är för grundämnena. Man fattar inte allt, men man har en stabil grund att bygga sin förståelse på. Den som läser boken begriper hur perioderna förhåller sig till varandra och det mönster enligt vilket de övergår i varandra. Det är lite som när Sokrates förklarar hur demokratin uppstår ur oligarkin och tyranniet växer ur demokratin.

Efter den kraftgärningen slutade jag att specialintressera mig för svensk historia. (I stället ägnade jag mig exempelvis åt att försöka förstå Guds planer. Det visade sig att han sedan skapelsen prövat tre strategier för att nå sitt mål som är att förmå människorna att göra ett paradis av jordelivet. Jag beskrev mina rön i boken Gud tredje strategi, ska han lyckas den här gången?.)

Men nu börjar jag eventuellt bli intresserad av att zooma in på speciella perioder av den svenska historien. Den som särskilt väcker mitt intresse är drottning Kristina (född 1626 på slottet Tre Kronor i Stockholm, död 1689 i Rom). Låt mig försöka kittla din nyfikenhet så kan du tala om för mig om du tycker studiet är värt fortsatt ansträngning.

År 1909 beslöts att inkomstspärrarna till andrakammarvalet skulle tas bort så att alla män fick rösträtt. Vid andrakammarvalet år 1921 hade även kvinnorna fått rösträtt. Den plan, där kampen om det ekonomiska överskottet utspelades, var därmed helt förändrad.

Tidigare hade kampen stått, ungefär som Marx beskrev det, mellan arbetarna och arbetsgivarna. En krona mer i lön betydde en krona mindre för kapitalisten och vice versa. Staten, som kontrollerades av kapitalisterna, hade inga större egna anspråk. Skatterna hölls låga.

Med den allmänna rösträttens införande var de valda ombuden inte längre representanter för de rika, utan för hela valmanskåren eller i varje fall för de grupper som stött varje enskilt ombud. Därmed ändrades principerna för överskottets fördelning. De personer som styrde staten – och som i ökande utsträckning kom att kallas politiker – behövde inte längre ta någon särskild hänsyn till de rika eftersom dessa var alltför få för att ha något avgörande inflytande vid valen.

År 1910, bara ett år efter det att inkomstspärrarna vid andrakammarvalet tagits bort, beslöt Sveriges riksdag att införa en progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt. ”Rösträttsreformen 1909 var en förutsättning för en total nydaning av skattesystemet”, skriver Skatteverket på sin hemsida.

Dagens Nyheter har startat en artikelserie vars namn återfinns i rubriken ovan. Tidningen undersöker sådant som ”Ökar inkomstklyftorna?” och ”Hur bra är den svenska sjukvården?”. Svaren levereras med diagram och tabeller och resonerande text. Den vetenskapliga ambitionen understryks av att två nationalekonomiska forskare – Laura Hartman och Lars Calmfors – engagerats för att ”minska riskerna för felaktiga slutsatser”.

Detta är imponerande och lovvärt. Men jag, som möjligen är paranoid, är en anhängare av devisen att zebran är ett randigt djur och ränderna går aldrig ur. Dagens Nyheter, särskilt kulturredaktionen, tillhör, tillsammans med Svenska kyrkan och några andra framstående institutioner såsom Sveriges Television, den politiska korrekthetens starkaste bastioner. Vad händer när den politiska korrektheten ska pröva på att vara vetenskaplig?

Den västerländske mannen, kanske särskilt den svenske, är nog den mest civiliserade människotyp som världen skådat. Ändå begår han stundom fel. Ett, som det verkar, icke ovanligt fel är att han tar kvinnor i baken, särskilt i festliga sammanhang och när han är lite full. En ung dam som jag känner väl vittnar om att hon får uppleva sådant titt som tätt när hon går på nattklubb.

Metoo-kampanjen framstår som ett rasande vrål från kvinnor som blivit tagna i baken eller motsvarande och inte gillat det. Vilka är Metoo-kampanjens kvinnor och vad har de råkat ut för?
Nu gissar jag bara, men jag skulle bli förvånad om en mer inträngande vetenskaplig studie kom fram till något annat. För det första tror jag att Metoo-kvinnorna för det mesta är framgångsrika och välutbildade. Det är inte lågutbildade arbetslösa kvinnor i utanförskapsområdena som skriver på protestlistorna utan advokater, läkare, skådespelerskor och motsvarande socialt mer framstående folk. För det andra har de förseelser de utsatts för av män alltså inte varit av typ gängvåldtäkt utan snarare just ett ovälkommet nyp i baken i en hotellhiss eller festlokal.

Nu är frågan hur samhället – och med samhälle menar jag inte politikerna och den offentliga sektorn utan snarare det civila samhället, allså vi medborgare lite till mans och kvinns – bör reagera på den här sortens övergrepp.

Jag trodde att en del demokratiska institutioner i Sverige var huggna i sten, yttrandefriheten till exempel. Jag trodde att yttrandefriheten var absolut i vårt land. Det finns bara två sorters länder, dels länder där folk får säga precis vad som helst, dels länder där folk också får säga precis vad som helst bara Kejsaren är med på noterna. Jag trodde Sverige för evigt tillhörde den första gruppen.

Det var inte så många år sedan jag reagerade med största vedervilja mot de kinesiska myndigheternas framgångsrika försök att tvinga Google och andra nätjättar till censur. Kampen mellan Kinas regering och nätjättarna har pågått i flera år. När jag googlar på ”Kina censurerar Google” kommer den första träffen i början på detta årtusende. Kampen verkar ha pågått sedan dess.

Uppenbarligen har Google kämpat emot. ”Det finns en lång historia av ett slags katt-och-råtta-lek mellan Google och Kina”, säger forskaren Christopher Kullenberg vid Göteborgs universitet till SVT.

Det var inte bara jag som ogillade den kinesiska regeringens censurlust. Så sent som för två år sedan frågade sig Sveriges Television till och med varför det kinesiska folket inte protesterade:

Folkhälsomyndigheten oroar sig över att ”allt fler barn och unga i Sverige rapporterar psykisk ohälsa” och har därför skrivit en rapport i ärendet. Med psykisk ohälsa menas att lida av psykosomatiska symtom. Det finns tydligen åtta stycken psykosomatiska symtom som beskrivs så här:

… dels fyra psykiska symtom: sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet, dels fyra somatiska symtom: huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel…

Om man haft ”minst två av dessa symtom, mer än en gång i veckan, under de senaste sex månaderna” så lider man av psykisk ohälsa.

Från 1986 till 2014 har andelen pojkar i yngre tonåren som är psykiskt sjuka i denna bemärkelse ökat från sådär 20 procent till kanske 22 procent. För flickor är motsvarande siffror ungefär 25 och 40.

Nu ställer sig Folkhälsomyndigheten frågan vad denna ökning kan bero på. Själv fylls jag av förundran. Hur ska ett barn ens kunna svara på frågan om det haft minst två av dessa symtom mer än en gång i veckan under det senaste halvåret? Jag klarar det inte. Ska det vara minst en gång i veckan varje vecka i sex månader eller räcker det med mer än en gång under en vecka? Vad betyder irritation? Jag kan bli misslynt flera gånger om dagen. Är jag då ett psykfall? Det är klart att man har motgångar. Man blir ledsen då och då. Det är en del av livet. Räknas det som nedstämdhet?

Många svenskar gruvar sig inför framtiden. Jag är en av dem. Ibland träffar jag personer som säger att jag inte ska vara så pessimistisk eftersom problem som skolan och migrationen går att lösa. Sverige är bra på att lösa problem, säger de.

På stängslet kring fotbollsplanen på Östra Reals skolgård har någon fäst texten ”Det fixar sig alltid”. Det är kanske sant. Men det känns inte så. För femtio år sedan så kändes det så, men inte nu längre.

Att framtiden kändes trygg för femtio år sedan berodde på att svenskarna då fortfarande var ett homogent, ambitiöst, plikttroget och arbetssuget men kanske lite tråkigt folk, ett folk som inte skapade några oöverkomliga problem för överheten, exempelvis inga skjutningar, inte så många våldtäkter, inga stenkastningar på blåljusfordon. Det värsta som kunde hända, förutom raggarbråk, var sådant som almstriden i Kungsträdgården år 1971, då polis drabbade samman med demonstranter som motsatte sig myndigheternas planer att fälla tretton almar i parken. Det blev oroligheter en natt och sedan ändrade sig myndigheterna. Almarna står kvar.

Det som oroar mig nu för tiden är att de problem som folk skapar verkar just oöverkomliga för den överhet som satts att hantera dem, till exempel polis, skolväsende och sociala myndigheter. Hur jag än skärper blicken ser jag inga trovärdiga åtgärder från överhetens sida. Jag hör en massa ord, men uppfattar inga verkningsfulla handlingar. Tvärtom kan jag bara se, Gud hjälpe mig, att problemen förvärras. En rak trendframskrivning – en enkel men otillförlitlig framtidsgenerator (otillförlitlig eftersom inga prognoser är tillförlitliga) – pekar mot eskalerat våld och mer blodsutgjutelse.

Den svenska mentaliteten är en välkomponerad blandning av Jantelagen och solidariteten. Dessa två principer är motsatta och skapar tillsammans förutsättningar för just det som är svenskhetens motto och framgångsformel.

Jantelagen formulerades ursprungligen av den dansknorske författaren Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933) och avser egentligen inte Sverige, utan mentaliteten i den påhittade byn Jante i Danmark, men den duger även för vårt land. Så här lyder Jantelagens första åtta bud:

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.

Innebörden är att ingen ska anse sig bättre än någon annan. Håll dig på mattan, Johansson, även om du blir miljardär eller ledamot av Svenska Akademien! Vi kommer aldrig att acceptera att någon sticker upp.

Socialdemokraterna har i dagarna presenterat ett 14-punktsprogram för ”en trygg migrationspolitik för en ny tid”. Vad ”trygg” i detta fall betyder är oklart. Dagens Nyheter anser på ledarplats den 5 maj att 14-punktsprogrammet ”ingår i ett stort socialdemokratiskt antimigrationsprojekt” och att socialdemokraterna nu bygger en ”befästad nation, ej en öppen”. Svenska Dagbladet säger samma dag att socialdemokraterna ”stramar åt migrationspolitiken ytterligare”.

Bland etablissemangspersoner i länder som Sverige och USA finns en oro för fascismens återkomst. Madeleine Albright, USA:s utrikesminister under Bill Clinton, skrev nyligen en artikel i The New York Times i ärendet. ”Kan vi stoppa Trump innan det är för sent?” var rubriken. ”Fascismen är ett allvarligare hot nu än någonsin tidigare sedan andra världskriget”:

Bland varningstecknen ingår maktlystnaden hos regerande partier i Ungern, Filippinerna, Polen och Turkiet som alla är allierade med USA. Den råa ilska som göder fascismen syns på andra sidan Atlanten i nationalistiska rörelser som ogillar idén om ett enat Europa, även i Tyskland, där det högerextrema Alternative für Deutschland har blivit det främsta oppositionspartiet. Risken för despotism syns i Putins Ryssland… i Venezuela kommer den hänsynslöse ideologen Nicolás Maduro troligen att vinna ett riggat val… I Kina har Xi Jinping ändrat konstitutionen för att förlänga sitt maktinnehav… Runt Medelhavet har den en gång så lovande arabiska våren förråtts av självhärskare som Abdel Fattah el-Sisi i Egypten… Tack vare allierade i Moskva och Teheran behåller tyrannen Bashar al-Assad sitt strypgrepp över en stor del av Syrien… Under tiden ökas möjligheten att fascismen får nya chanser att sprätta runt på världscenen genom Donald Trumps flyktiga presidentskap… Amerikanskt ledarskap behövs med omedelbar verkan… Men Trump har målmedvetet minskat Amerikas positiva inflytande och styrka i globala församlingar.

Det där är vanliga tongångar inom de västliga etablissemangen. Det kunde ha stått i Dagens Nyheter. Jag anstränger mig för att förstå argumentet, men det lyckas inget vidare för jag tycker det finns ett jättelikt hål i resonemanget som gör att det inte går ihop. Den underliggande tanken verkar vara att om man ger fan, det vill säga fascismen, ett lillfinger så tar han hela handen och har strax erövrat hela kroppen. Fascismen liksom invaderar samhällena lite i taget och därför måste man stämma i bäcken och dränka honom så fort han dyker upp.

Sedan några år har det tydligen varit möjligt att köpa sig goda betyg på högskoleprovet. För uppemot 200 000 kronor kan man skaffa sig full pott genom att betala några bildade och kunniga människor som sitter utanför provsalarna och sänder rätt svar via radio till en mottagare som fuskaren placerat i örat.

Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, är uppskakad: ”Det är oerhört upprörande att människor kan fuska sig in på högre utbildning och också till attraktiva utbildningar”, säger hon till Aftonbladet.

Det är minst två saker med detta som är underligt. För det första har oskicket alltså pågått i flera år. Myndigheterna har känt till det men tydligen inte fått stopp på det. Ministern säger att hon har en ”ständig dialog” med den ansvariga myndigheten, Universitets- och högskolerådet. Hon ”vet att rådet vidtagit flera åtgärder”. Är inte detta oroväckande lamt av verksamhetens högsta ansvariga? Och just som fusket blossat upp till skandal i media säger hon att om det behöver ”göras ytterligare åtgärder kommer vi att ha den fortsatta dialogen”. Om det behövs åtgärder? Nu när hela svenska folket uppmärksammats på skamfläcken? Kan ministern tänka tanken att det kanske inte skulle behövas några åtgärder?

Händelsen är nog bara ytterligare ett exempel på att vi numera i Sverige struntar i regler som vi tycker är jobbiga. En ledamot av Svenska Akademien som blir stött struntar i att gå på mötena och de andra ledamöterna struntar i att, enligt regelverket, utesluta skolkarna.

Det kan vara så att Google har satt någon algoritm på mig som gör att det bara dyker upp föredrag om postmodernism när jag surfar till YouTube, men jag tror inte det. Jag tror att det faktiskt är så att filosofer i de kulturer vars språk jag begriper och vars tänkare jag söker – de engelsktalande och de portugisisktalande – ägnar en stor del av sin uppmärksamhet åt just postmodernismen. Och att jag besvärar mig med att lyssna på dem beror på att jag också försöker förstå vad postmodernismen handlar om. Nu ska jag tala om vad jag har kommit fram till.

(Jodå, jag förstår även svensktalande filosofer om sådana finns, men jag har inte hittat några på YouTube.)

En första observation är att ingen vet vad postmodernismen egentligen är. Den är inte huggen i sten. Jag menar inte att den inte skulle finnas, utan bara att den inte har den bestämda form som exempelvis marxismen och islam. Postmodernismen har ingen helig bok som Kapitalet eller Koranen där den vetgirige kan få säker upplysning. Postmodernismen är ingen profetlära. Postmodernismen är i stället en konstruktion, ett grupparbete om du så vill. Den konstruerades efter andra världskriget av en ny klass av tänkare, i huvudsak professorer på de humanistiska fakulteterna vid västvärldens universitet.

Du kanske tror att det här är någon sorts ideologisk propaganda, men det är det inte. Det här är solid, vetenskaplig sociologi eller statskunskap eller något annat stabilt och vederhäftigt akademiskt ämne i den genren. Nationalekonomi, kanske.

Med kapitalism menar jag en samhällelig ordning där produktionen sker i privata, konkurrerande företag för vilka sanningens ögonblick inträffar när företaget möter sin kund. Jag kallar ögonblicket för sanningens eftersom det är just den stunden som avgör företagets öde. Tänker kunden köpa eller tänker han inte köpa? Det finns vid detta tillfälle ingen gräns för hur lismande inställsamt och fjäskigt företaget beter sig mot kunden. Företaget gör allt för att kunden ska känna sig viktig och må bra. De sprutar till och med ut behagliga dofter i galleriorna, allt för att de potentiella betalarna ska sväva på moln.

Med socialism menar jag ett socialt system där produktionen sker i anslagsfinansierade byråkratier, typ landstinget och Migrationsverket. Även sådana system har sina sanningens ögonblick som kulminerar i producenternas anslagsäskanden eller bidragsansökningar. Anslaget representerar producentens öde i den bemärkelsen att anslaget kan gå uppåt eller nedåt allt efter de beslutande politikernas aktuella sinnestillstånd.

Även om jag personligen oroar mig för Sveriges framtid – och tjatar en hel del om denna oro – så är det nog ett faktum att världen som helhet historiskt sett går från framgång till framgång. Det är i alla fall huvudbudskapet i boken Factfulness, utgiven av Natur & Kultur och skriven av Hans Rosling samt hans son Ola och svärdotter Anna.

Poängen slås in sida upp och sida ned, enkelt, pedagogiskt och övertygande. Den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har nästan halverats under de senaste 20 åren. Anade du det? Vilken är medellivslängden för världens befolkning i genomsnitt? frågar Roslings, är den 50, 60 eller 70 år? Rätt svar är 70 år, vilket nästan inga människor svarar enligt Roslings undersökningar. Det är samma sak med alla deras frågor. Folk tror att världen är i sämre skick än den är och dessutom att nästan allt går åt fel håll. Folk betyder i det här fallet inte bara så kallade vanliga människor, utan även experter, det har Roslings statistiska belägg för. Särskilt okunniga verkar journalister vara.

Roslings jämför andelen rätt svar för olika yrkesgrupper och för folk i olika länder med vad en schimpans, det vill säga slumpen, skulle ha åstadkommit. De finner att folk för det mesta svarar mer pessimistiskt om världens tillstånd än vad slumpen skulle ha gissat. Slutsatsen, som Roslings inte riktigt formulerar, är att nästan alla människor har en fördomsfullt negativ uppfattning om människors förhållanden på jorden.

När betydelsefulla tänkare säger saker som man inte förstår eller inte instämmer i så känner man sig ofta dum. Det beror troligen på att man inte anser sig vara en auktoritet även om man, som jag, har gått på alla möjliga universitet.

Så har det genom livet alltid varit för mig. Det vore mig fjärran att klaga. Livet har hittills behandlat mig mycket välvilligt. Men i intellektuella frågor har jag alltid känt mig lite vid sidan om. Det har alltid funnits specialister med ett annat perspektiv som ansetts mer bildat, kunskapsmässigt mer välgrundat eller i största allmänhet mer genomtänkt. Därför har jag aldrig lyckats med någon vidare akademisk karriär. När jag doktorandstuderade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet gav jag upp därför att jag för det första tyckte studierna var oändligt tradiga och långsamma och för det andra hade fått ett jobb som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, ett obetydligt land i Västafrika.

Jag skriver detta för att inspirera kurage, i den mån det behövs, hos andra människor som eventuellt, liksom jag, tidvis kan ha känt sig bortgjorda och korkade för att de inte varit precis ton-i-ton med det intellektuella modet.

Om man inte förstår det här med var huvudmotsättningen i samhället går, säger jag för femtioelfte gången, så har man ingen chans att förstå vad som händer runt omkring oss. Jag tar det från början och fyller sedan på med belysande exempel.

Huvudmotsättningen i Sverige idag går mellan å ena sidan den dominerande klassen (eller gruppen eller skiktet eller vad du vill) som består av politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (som har sina lydiga härolder i media) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Klasskampen förs med idéer. Striden handlar om tolkningsföreträdet på verkligheten. Den vars tolkning är allmänt accepterad har makten. Var och en av de motsatta klasserna har sin tolkning. Samhällstolkning kallas ideologi. Politikerväldet et consortes har sin ideologi som kallas PK-ismen. Den nettoskattebetalande medelklassen har sin ideologi som vi kan kalla för sunt förnuft eller gråsossetänkande eller något ditåt.

Onsdagen den 25 april 2018 kan vara ett bra datum att lägga på minnet för den som intresserar sig för tidsandan och dess uttryck. Då sände Sveriges Television en uppgörelse i Uppdrag Granskning mellan den framstående journalisten Janne Josefsson och den uppburne scenpersonen Özz Nûjen. Inslaget är 17 minuter långt.

Eftersom jag är förmäten nog att inbilla mig att det jag skriver ska vara av intresse lite längre än veckan ut – jag siktar närmare på seklers uppmärksamhet – så skulle jag aldrig ha skrivit om detta om jag inte tyckte programmet var epokgörande och då inte bara för att det var Josefsson avskedsföreställning på Uppdrag Granskning.

Bakgrunden är att Özz Nûjen tillsammans med sin syster och systerns man äger två hus på Gotland. För några år sedan renoverades ett eller båda dessa hus. I arbetet engagerades drottningsgatsterroristen Rakhmat Akilov som erkänt att han jobbade svart. Omkring 85 000 kronor ska ha satts in på hans personliga bankkonto som ersättning för enkla assistentjobb på Nûjens hus.

En vän till mig tycker frenetiskt illa om Fredrik Reinfeldt. Det är inte nog med, säger vännen, att Reinfeldt öppnade Sverige för en migrationsvåg vars konsekvenser för varje dag känns alltmer hotfulla samt att Reinfeldt raserade det svenska försvaret mer effektivt och med större precision än någon fiende troligen hade lyckats med.

Dessutom, och detta retar kanske vännen mer än något annat, har Reinfeldt förolämpat svenska folkets sunda förnuft med observationen att han, Reinfeldt alltså, flugit över Norrlands inland och själv kunnat konstatera vilka enorma tomma ytor det finns att husera migranter.

Hur kan man bara släppa ur sig något sådant? frågade min vän retoriskt och skakade med oförstående ilska på huvudet.

Vi begrundade detta mysterium under en kort stunds tystnad. Hur kunde Reinfeldt säga något sådant?

Men du, sa jag till vännen, han hade ju faktiskt rätt. Det finns enorma tomma ytor i Norrlands inland.

Man borde kunna tillämpa Darwins tänkande – alltså att arterna genom pyttesmå genmutationer blir mer eller mindre välanpassade till sin levnadsmiljö och att de individer som blir mer välanpassade gradvis tränger undan de mindre välanpassade och att dessa senare så småningom dör ut – den tankefiguren borde kunna användas inte bara på levande arter som djur och växter utan även på tankar och ideologier (som kanske är en sorts arter, de också).

Antag till exempel att det finns två ideologier som vi kan kalla för PK-ismen respektive den gråsossiga, småborgerliga medelklassideologin. Vilken av dessa två ideologier har den starkaste överlevnadskraften? Vilken kommer med tiden i kampen för överlevnaden att slå ut den andra? Det är inte så självklart som det först kan verka.

Jag tyckte först att det verkade självklart. Om man sätter en befolkning av medelklasstänkare på en ö och fyller en annan ö med PK-ister och låter det gå några generationer så är det väl självklart att medelklassön kommer att uppvisa alla tecken på överlägsen livskvalitet. PK-isterna har troligen allihop för länge sedan förvandlat sig till offer och svultit ihjäl eftersom offer måste bli omhändertagna och försörjda och det saknas folk som kan sköta den uppgiften.

Förr var för ett halvt sekel sedan. Var det bättre då?

När jag ställer mig den frågan brukar jag frammana känslan av att gå till tandläkaren på den tiden. Det var inte som att amputera lemmar med brännvin som enda bedövningsmedel men det gjorde förskräckligt ont att laga hål. Bedövningsmedel var förresten inte påtänkt.

I en bemärkelse är allting bättre nu än det var förr. Människor är friskare och lever längre, livet är bekvämare, vi behöver inte anstränga oss så mycket, vi är rikare, maten är mer varierad och godare och så vidare. I alla de avseenden som relativt enkelt kan mätas och redovisas i en tabell tror jag att det är bättre nu än förr.

Sedan har vi det där som inte så enkelt kan mätas och redovisas med statistik, till exempel hur tillvaron känns, samhällsandan om man så vill. Där tror jag det var bättre förr. Numera kan man inte knäppa på teven utan att bli nedstämd av allt elände och alla faror som kringgärdar oss och hotar att belägra oss.

Civiliserade samhällen styrs inte med hjälp av vapen och våld utan medelst ideologier. Va? protesterar du kanske, det är väl ideologiska regimer, typ Sovjetunionen, som styr med vapen och våld? Visst, men de måste använda våld eftersom deras folk egentligen inte tror på den påbjudna ideologin. Civiliserade samhällen styrs av legitima ideologier, alltså världsuppfattningar som är djupt kända och delade av nästan alla medborgare, och behöver därför inte bruka våld annat än när det gäller kriminella och andra som inte accepterar det regelverk som erkänns av majoriteten.

Vad händer då i samhällen där det saknas en förhärskande ideologi i kraft av vilken gemensamma beslut kan fattas i lugna former och sedan verkställas med största möjliga ordning och reda? Rätt ofta blir det inbördeskrig eller något annat slags våldsutövning. Se på Sydafrika under apartheidtiden, Chile under Pinochet, USA i mitten av 1800-talet, Syrien idag. Motsättningarna mellan ideologierna – i Chile till exempel socialism mot liberalism och konservatism – blir då så starka att svärdet inte längre kan hållas i skidan.

Den politiska striden i Sverige förs turligt nog med ord och inte med blanka vapen. På slagfältet står två arméer uppställda. Den ena armén består av etablissemanget definierat som politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i ledande media. Dess vapen är PK-ideologin. Den andra armén består av sådana som jag, alltså nettoskattebetalande medelklassare. Vi slåss med sunt förnuft, erfarenhetsbaserade uppfattningar och tilltro till våra ögons och örons vittnesbörd.

Det där med tilliten till sina observationer är viktigare än du kanske tror. Exempelvis brukar fienden påstå att ”alla människor har samma värde”. Visst har alla människor samma värdighet inför Gud och förhoppningsvis även inför det svenska rättsväsendet, men det betyder inte att de har samma värde i någon observerbar bemärkelse. En del springer fortare än andra, vissa är vackrare än andra, några tjänar mer än de flesta. Man behöver inte gilla att folk är olika men man bör böja sig för faktum.

Detta är vad erfarenheterna och sinnenas vittnesbörd lär medelklassaren. Sedan skapar sig medelklassaren en världsuppfattning med utgångspunkt från den värld som faktiskt existerar och kan undersökas. PK-sektens anhängare, å andra sidan, sätter sina dogmer framför observationerna av verkligheten och insisterar på att alla människor är lika värda utan att kunna förklara vad detta betyder. Det är lite som på 1500-talet när den makthavande kyrkan inte tålde nya astronomiska observationer som visade att jorden snurrade kring solen, inte tvärtom. (Dock att kyrkans uppfattning gick att intellektuellt begripa, vilket inte är fallet med PK-sektens dogm om lika värde.)

En av mina ambitioner som skribent är att jag ska kunna läsa texterna några år efter publicering utan att behöva rodna över skämmiga missuppfattningar och överdrivna känsloyttringar. Jag undrar om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sådana hämningar. Troligen inte. Vi kan kolla Panamaläckan, som briserade för nästan precis två år sedan.

Så här beskrevs Panamaläckan av Svenska Dagbladet i ”Det här behöver du veta om Panamaläckan” (4/4 2016):

Avslöjandet ses som en av historiens största läckor där journalister från flera länder samarbetat under lång tid. Och det var SVT som var först i Sverige med att rapportera om Nordeas inblandning.

Läckan kom först tyska Süddeutsche Zeitung till del, som sedan delade dokumenten med ICIJ, en internationell organisation för grävande journalister. Därifrån har sedan över än 100 medieorganisationer världen över arbetat med materialet i över ett års tid. De senaste tolv månaderna har omkring 400 journalister från över 80 länder gått igenom dokumenten.

Skandalen var så stor att den räckte till att fylla upprörda och indignerade tidningssidor i månader. När jag googlade på ”Dagens Nyheter Panamaläckan” fick jag 6 940 träffar.

Vad samhällen åstadkommer bestäms av hur människorna i de olika samhällena tänker. Olika samhällen odlar olika tänkesätt och därför skiljer sig samhällenas öde. Var detta en självklarhet eller en djupsinnig observation?

Jag önskar den vore självklar exempelvis i bemärkelsen att envar medborgare insåg nyttan av att fundera över lämpligheten i samhällets rådande tankevanor ungefär som Jens Sörensen nyligen gjorde i en artikel där han i stort sett kom fram till att det svenska samhället är sjukt eftersom nippriga idéer koloniserat våra hjärnor. Så observationen var kanske, tyvärr, snarast djupsinnig i betydelsen alltför sällan framhållen och respekterad.

Det finns anledning att tro att vår tid – vår tid betyder så däringa de senaste trettio, fyrtio åren – är dummare än andra tider och nu ska jag använda konung Gustaf III:s tänkande för att leda detta i bevis.

Offentlighetsprincipen innebär att envar medborgare ska ha rätt att ta del av allmänna handlingar som inte är sekretessbelagda. Allmän handling betyder ett aktstycke som upprättats av eller förvaras hos en myndighet eller ett kommunalt bolag. Offentlighetsprincipen infördes genom tryckfrihetsförordningen år 1766 under kung Adolf Fredriks styre.

Hur kunde kungen låta göra grundlag av en princip som innebar att vem som helst kunde komma och snoka i statsförvaltningens arkiv, kungens egna papper? Det berodde på att Adolf Fredrik inte hade något att säga till om. Det här var under Frihetstiden, som började när envåldshärskaren – diktatorn – Karl XII föll och svenska folket bestämde att det aldrig någonsin mer skulle underkasta sig ett centralstyrt envälde. Att medborgarna gav sig rätten att fritt rota i överhetens pärmar stämmer väl med den ambitionen.

Men efter fem år installeras Gustav III på tronen. Han har ambitionen att bli enväldig härskare. År 1772 gör han statskupp och presenterar en ny regeringsform som sätter kyrkan mitt i byn: ”Konungen äger styra Rike sino” vilket betyder att han styr ensam även om han kan fråga sin regering om råd ifall han vill. Två år senare kom han igen med en förordning som inskränkte tryck- och yttrandefriheten. Exempelvis höjdes straffet för kritik av grundlagarna från 300 daler silvermynt i böter till möjlig avrättning.

Jag skäms å den svenska samhällsdebattens vägnar för att jag ska behöva känna mig föranledd att skriva den här texten (och det är inte första gången jag framför budskapet). Gång på gång hör jag även omdömesgilla människor tala om en ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik sedan hösten 2015. Från september till november det året ändrades politiken, påstås det, från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Europas lägsta nivåer”, båda uttalanden från statsministern med ungefär två månaders mellanrum.

Men det där är inte sant. Det har aldrig inträffat någon ”tvärvändning” i svensk migrationspolitik. Det är visserligen sant att antalet asylsökande minskat från 163 000 år 2015 till 29 000 respektive 26 000 de följande två åren. Det beror emellertid inte på någon ”tvärvändning” i den svenska migrationspolitiken, utan på att tillfartsvägarna, framför allt över Medelhavet, har täppts till. Turkiet är mutat av EU att stänga överfarten till Grekland. Italien patrullerar vattnen utanför Libyen för att stoppa migranter. För de migranter som ändå lyckas ta sig till Europa har vidarefärden norrut försvårats, inte för att Europa byggt murar utan för att länder som Ungern byggt stängsel. Antalet ankomster över Medelhavet sjönk med åttio procent från rekordåret 2015 till år 2017. Det är ungefär samma minskning som för Sveriges del.

För mindre än tio år sedan, alltså alldeles för sent för en som tycker sig följa med i vad som händer i världen, började jag fundera över begreppet ”politiskt korrekt”. Närmare bestämt försökte jag komma på vad som var den minsta gemensamma nämnaren för alla idéer som kallas för politiskt korrekta.

Det visade sig svårare än jag trott att definiera de politiskt korrekta idéernas släktskap. Jag besvärade min omgivning med denna naiva fråga. Andra verkade lika osäkra som jag. Instinktivt kunde alla, visade det sig, identifiera politiskt korrekta föreställningar, men att klarlägga precis vad de har gemensamt var svårare.

Till slut läste jag någonstans att begreppet uppfunnits i Sovjetunionen. Jag vet inte om det är sant, men det är lätt att föreställa sig. Typ att ledningen för ett stålverk i Sverdlovsk resonerar kring hur många ton stål de ska rapportera att stålverket producerade förra månaden och en diskussion utspinner sig om vilket svar som ska anges, det korrekta eller det politiskt korrekta, till exempel att man i verkligheten producerat femtusen ton, medan det politiskt korrekta svaret var hundratusen ton.