Jag vet inte om jag hittat på begreppet tågkupésyndromet själv eller om jag lånat det från någon. När jag frågar herr Google hittar han bara en enda träff, nämligen en tjugo år gammal bok som jag skrev tillsammans med två andra personer. Men oavsett proveniensen tror jag att syndromet finns. 

I sagda bok beskrivs syndromet så här: 

Med tågkupésyndromet menar vi det ofta noterade faktum att den som söker inträde på ett redan upptaget område, till exempel en tågkupé, sällan ses med blida ögon av dem som befinner sig där även om det finns gott om plats för nyanlända. 

Dagens Nyheter rapporterade nyligen att det blir nedskärningar i fyra av fem kommuner nästa år. Tidningen har forskat noggrant och kommit fram till att det beror på att kommunernas intäkter inte är tillräckligt stora för att klara utgifterna. (Vad skulle det annars bero på?)  

Tidningen har forskat särskilt noga på Uddevalla kommun där ”alla delar kommer att behöva dra åt svångremmen”. Även skolan. Tidningen har intervjuat en lärare i kommunen som också är fackligt huvudskyddsombud. 

Professorn i statsvetenskap vid Göteborgs universitet Peter Esaiasson har skrivit en nyutkommen bok som heter ungefär som rubriken. Den är kort och lättillgänglig och kostar 149 kronor på Bokus. Pengarna kan användas sämre. Boken är nyttig läsning eftersom den på det hela taget stämmer överens med ens förutfattade meningar – framför allt om man själv levt någon tid i kulturella miljöer som radikalt avviker från de svenska eller kanske rentav har personlig erfarenhet av livet i den svenska ”orten” – samtidigt som den i betydelsefulla detaljer korrigerar, illustrerar och klargör. Till exempel förklarar Esaiasson att tilliten de boende emellan är dålig i dessa förorter, vilket stämmer med mina fördomar, men att förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner inte alls är särskilt lågt, vilket jag hade misstänkt att det var. 

Kanske är jag bara odrägligt tråkig när jag exercerar mina käpphästar men själv tycker jag att de för var dag blir allt skickligare på sina svåra uppgifter, sina courbetter, caprioler och croupader och alla andra språng som stridshingstar använde med sådan framgång i träffningar.  

Mitt ständigt tjatade grundtema är att den politiska huvudmotsättningen i Sverige idag står mellan å ena sidan politikerväldet och dess allierade, alltså det välfärdsindustriella komplexet samt komplexets klienter, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

En vän tipsade mig om en framstående opinionsbildares hemsida. Jag surfade dit och läste följande: 

Ett av vår tids största problem är de ökade avstånden mellan människor och de missuppfattningar, konflikter och ökade nivåer av främlingsskap som följer. 

I en värld där alla har var sin världsbild är det svårt att förstå varandra. I en värld där alla pratar för att få rätt är det svårt att lyssna. I en värld där vi hela tiden ska dela upp oss i vi och dem är det svårt att skapa ett gemensamt samhälle.  

När min fru och jag fick barn hamnade jag i ett dilemma. Jag är inte så förtjust i spädbarn. Man kan inte prata med dem och de är helt hänsynslösa när de ger efter för sina behov. Frun och jag kom därför överens om att hon skulle byta blöjor och jag skulle laga mat. Så småningom kunde frun sluta byta blöjor medan jag fortsatte med matlagningen som med tiden hade förvandlats från en flykt från ett obehag till ett nöje.

Du kanske tycker att mina utläggningar om liberalismen och de mänskliga rättigheterna och deras historia och inbördes relationer är pedantiskt trams för statsvetenskapliga teoretiker. Jag ser det inte så. Till exempel börjar jag misstänka att vår tids mänskliga rättigheter, som jag liksom alla andra svenskar betraktat med reverens och bävan som vore de ett slags gudomliga väsen, i vissa fall kan vara skadliga (se exempelvis här).

Men man ska ha bra på fötterna om man ska våga utmana det heliga. Se på Martin Luther. Han gick inte bara ut på torget med allmänna klagomål på avlatshandel och andra påvliga oskick. I stället gjorde han noggrant sin hemläxa, läste Bibeln och funderade och spikade sedan sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg så att han väl förberedd och självsäker kunde möta sina vedersakare.

Det är samma sak nu. Vi kan inte gå ut och babbla i allmänhet om att det är något fel på de mänskliga rättigheterna. Va? skulle folk säga. Är du emot yttrandefriheten, din idiot? Och de skulle ha rätt. Här måste sonderas, examineras, utredas och analyseras. Tillbaka till källorna!

Igår skrev jag en artikel om liberalismen som öppnade ett kanske banalt men för mig nytt förståelsefönster. Jag sa, ungefär, att liberalismen är kapitalismens ideologiska överbyggnad och att liberalismen inte kan överleva om kapitalismen inte får fungera på sitt naturligt brutala och välgörande sätt – minns ekonomen Schumpeters pregnanta fras ”skapande förstörelse” om kapitalismens revolutionerande kraft – utan i stället förvandlas till ett av politikerna kastrerat och dompterat husdjur.

Förut var liberalismen ett tankesystem vars komponenter hängde samman och fungerade ihop. Tron på den enskilda människans inneboende utvecklingskraft, konkurrensen på lika villkor mellan olika företag, de mänskliga friheterna, Justitia med ögonbindeln, föreställningen om alla människors lika värdighet, alla dessa liberalismens komponenter bildade tillsammans ett imponerande och framför allt väl fungerande samhällsbygge.

Efter det att berlinmuren fallit och socialismen kraschat för ungefär trettio år sedan fick västvärlden för sig att den själv utsetts av ödet till framtidens mönster för all evighet. Alla länder, alla samhällen var förutbestämda att bli som USA och Västeuropa.

Vilka var då de gemensamma västerländska egenskaperna eller särdragen som skulle prägla mänsklighetens framtid? En del menar att det var liberalismen eller den liberala demokratin. För mig är dessa ord svåra. Jag kan till nöds begripa att demokrati ungefär betyder att folk ska kunna rösta fram sina politiska ledare. Men vad betyder liberalism?

Innan man börjar förklara något kan det vara bra att försöka fastställa att det faktiskt existerar. Personligen råkar jag ha uppfattningen att journalistkåren på det hela taget är vinklad åt det politiskt korrekta hållet men något bevis utöver mina ögons och örons vittnesbörd har jag inte, det är bara att erkänna.

En viss bekräftelse på att det faktiskt ligger till på det sätt jag förmodar är medieforskaren Kent Asps undersökningar om journalisters partisympatier. Den senaste jag hittat är följande: 

I snart fem år har jag på dessa sidor framfört uppfattningen att den politiska huvudmotsättningen numera går mellan å ena sidan det härskande politikerväldet och dess stödtrupper i det välfärdsindustriella komplexet med dithörande klienter samt förstås dessas intellektuella stödtrupper i media, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen av gråsossar och småborgare.

Dessa två huvudkontrahenter har var sin ideologi och uppsättning av värderingar. Politikerväldets ideologi är PK-ismen med de åsikter som lite slappt brukar kallas Värdegrunden (och som ingen riktigt verkar kunna förklara även om det undervisas om den i skolorna). Medelklassen har ingen organiserad röst i vårt samhälle och måste därför tåla att låta sig definieras av sin huvudmotståndare, alltså politikerväldet, som föraktfullt kallar medelklassarna för populister utan andra övertygelser än rasism och nazism eller jämförbart smutsiga åsiktsriktningar.

Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.

Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer:

När jag började på Sida som byråsekreterare i löneklass Ag 18 sattes jag att skriva promemorior ty att skriva promemorior är själva meningen med byråkratens liv. Ylva hette en av de damer som skrev ut handläggarnas blyertsmanus på maskin. Ylva sa att hon blev imponerad av mina promemorior eftersom hon inte förstod ett dugg. Det är klart att det är stort att träffa folk som verkar begripa något som man själv inte fattar.

Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.

Undervisningsväsendet är nog den samhällssektor som är mest påverkad av politisk korrekthet. Det beror troligen på att plantskolorna för politiskt korrekta idéer finns vid amerikanska universitet. Där utvecklas idéerna i syfte att särskilt härdiga och livsdugliga arter ska kunna framavlas för att sedan spridas över världen, i första hand till universitet i andra länder, till exempel Södertörns högskola.

Undervisning är universitetens själva essens. När universitetsfolk därför ska tänka ut saker faller det sig naturligt att uppfinningarna gäller sådant som forskarna har nära inpå sig. Därför handlar många politiskt korrekta idéer om utbildning, elever och barn. Det är ungefär som att den som uppfann fiskkroken med hulling troligen var fiskare.  

I slutet av en intervju på Swebbtv framförde Leif Östling, före detta chef för lastbilstillverkaren Scania, några erfarenheter från sitt yrkesliv. Enligt mina förhoppningsvis ordagranna anteckningar sa han så här på tal om invandrad arbetskraft från Mellanöstern och Afrika:

Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.

En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.

Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn. 

Den 28 oktober var en stor dag ty Dagens Nyheters ledarredaktion, som är en tillförlitlig indikator på stämningsläget bland PK-isterna, förnekar inte längre Sveriges problem med brottsligheten:

Om något präglat andan är det väl just larm om att brottsligheten är på väg att bli systemhotande? Åtminstone sex partier i riksdagen stormar i dag fram med exakt detta budskap och med olika idéer om hur det ska avhjälpas; från tiotusen fler poliser till utvisning av brottslingar och en armada ordningsvakter. Till och med DN:s ledarsida, liberaloptimismens mörka hjärta, [säger ledarskribenten med tilltalande självironi; PEs anmärkning] förespråkar allt detta,

Man kan inte lita säkert på någonting, inte ens på sina egna minnen och uppfattningar. Därför brukar jag stämma av med min portugisiskalärarinna. Om hon har samma förnimmelser så är jag kanske inte helt ute på vimmelstråt. Om något händer i både den östra och den västra hemisfären på en gång så finns det troligen.

Den här egokontrollen är desto mer seriös som lärarinnan och jag har likartade utgångspunkter. Hon kommer också från en medelklassfamilj, pappan var tandläkare och mamman språklärare. På sommarlovet reste hon också till badort vid kusten. Hon gick också på ett delstatligt gymnasium som precis som Högre Allmänna Läroverket för Gossar på Södermalm ansågs vara överlägset de privatskolor som existerade i Juiz de Fora, Minas Gerais, liksom i Stockholm. När hon berättar skolminnen känner jag igen mig.  

Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: 

En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel. 

Det som en gång gjorde Sverige enastående framgångsrikt var en kombination av två unika omständigheter nämligen 1) att det existerade ett paket av utvecklingsfrämjande värderingar samt 2) att dessa värderingar omfattades av alla.  

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet. Poängen med Gutenbergs innovation var att den gjorde böcker så billiga att även vanliga läskunniga medelklassare hade råd att skaffa sig tillförlitlig information. Till exempel kunde de köpa en egen bibel och kolla vad Jesus egentligen hade sagt.

Parallellen till dagens situation är att medelklassen då liksom nu behövde bryta etablissemangets informationsmonopol. Med hjälp av Gutenbergs maskin kunde den framväxande borgerliga medelklassen vrida kontrollen över kunskapen ur etablissemangets händer. Det är likadant idag. Vår tids etablissemangsmedia förhåller sig till alternativmedia som den handskrivna boken till den tryckta.  

Jag blir rätt tagen av den väldiga kraften i den pågående klimatpaniken. De statskontrollerade media är helt upptagna med frågan, partiledardebatter har klimatet som viktigaste tema, Dagens Industri deklarerar att tidningen framöver inte ska koncentrera rapporteringen på hur mycket pengar företagen tjänar utan också redovisa deras klimatavtryck. 

Det märkvärdiga, om jag inte överdriver energin i dagens klimatalarmistiska känsloläge, är att det kommit så plötsligt. Oron för att människan hotar sin långsiktiga överlevnad genom utsläpp av växthusgaser har funnits i decennier, men det är först under det senaste året som ämnet riktigt tagit skruv i det allmänna medvetandet.  

Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.  

En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl. Han brydde sig inte så mycket om de där nyexaminerade i foppatofflor och urtvättade t-skjortor som inte verkade ha en tanke på att försöka ingjuta respekt i elever och föräldrar. I stället bjöd han ett tiotal mer erfarna lärare som han tyckte man kunde tala allvar med. Det blev en middag hemma hos rektorn.

Jaha, sa han efter maten. Eftersom jag nu är pensionerad kan jag säga vad jag tycker till er utan att besvära mig med det politiskt korrekta tramset i skolans styrdokument. Jag har tänkt i många år på vad det egentligen är som fattas den svenska skolan – eller föralldel det svenska samhället som åtminstone delvis är en funktion av skolan. Jag har kommit fram till samma sak som många andra, nämligen att vi utgår från att skolan och samhället är till för individen, i det här fallet den enskilda eleven, i stället för tvärtom. 

Ibland måste man tänka på otänkbara eller i varje fall obehagliga saker, till exempel sin egen död. Det kan bli fråga om testamente och annat sorgligt som man helst inte vill fundera på. Men de flesta gör det nog i alla fall av hänsyn till de efterlevande.

Även i livet i övrigt kan det vara angeläget att tänka på otänkbara saker. Sveriges största och mest akuta problem är följderna av den massinvandring som regeringen inte verkar vilja begränsa utan tvärtom uppmuntra. Just detta är för övrigt invandringsproblemets fundament ty om politikerväldet hade haft förnuftet att förutse effekterna av invandringen så hade åtgärder tidigt vidtagits som förebyggt de besvärliga effekter som idag drabbar nationen. 

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.

Du har kanske uppmärksammat statstelevisionens aktion Folkbettet? Aktionen ”är en del av TV-programmet ’Svenska Nyheter’” står det på tevebolagets hemsida. Statstelevisionens ansvar för aktionen är således erkänt och otvetydigt.