Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.

Du har kanske uppmärksammat statstelevisionens aktion Folkbettet? Aktionen ”är en del av TV-programmet ’Svenska Nyheter’” står det på tevebolagets hemsida. Statstelevisionens ansvar för aktionen är således erkänt och otvetydigt.

Varenda gång jag hör uttryck som ”det nya klimatet” och ”klimatförändringarna” – som om det hade varit allmänt accepterade självklarheter – vilket jag gör på Sveriges radio varenda dag så går jag upp i stabsläge.

Stabsläge är ett fånigt byråkratord som är till för att övertyga allmänheten om att den stabslagda myndigheten plötsligt ska börja göra sitt jobb. Wikipedia definierar saken som ”ett beredskapsläge där ledning eller nyckelfunktioner samlas och utvärderar information, beredda att snabbt sätta igång verksamhet”. För mig förefaller detta underligt. I välskötta verksamheter sysslar ledningen alltid med att utvärdera information och är alltid beredd att sätta igång verksamhet. En busschaufför är alltid uppmärksam och beredd till verksamhet, till exempel att gira eller trampa på bromsen om något oävet dyker upp. Och fort ska det gå.

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare. Så här säger en utredare vid Brottsförebyggande rådet: 

Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten. 

Med anledning av en artikel i SvT Nyheter kallades till ett krismöte i styrelsen för Lunds kommun.

Nu har det gått för långt, sa ordföranden. 32 bilbränder hittills i år och ingen enda misstänkt har gripits. Nu är det dags för skarpa åtgärder.

Vi får inte gripas av panik, sa en s-ledamot. Räddningstjänsten har ju redan fattat ett tungt beslut.

Vadå? sa en centerpartist.

Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister. De tror att vilka beslut som än fattas om landets framtid så kan inget ont vederfaras Sverige. Att dessa personer verkligen tror att landet är osårbart framgår av att det hela tiden fattas beslut som tycks utgå från att Sverige är en skyddad verkstad där vilka sociala experiment som helst kan göras utan att det slår tillbaka.  

En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes. Han sa till damerna att inställa sig i hamnen följande morgon och att ta med sig ordentligt med kläder för det befarades busväder och dessutom mat så att det räckte för damerna själva. 

Nästa morgon lyste solen klart från en molnfri himmel. Damerna kom klädda i bikini och badrock ”eftersom det var så fint väder”. Matsäcken visade sig bestå av en påse geléhallon ”eftersom vi inte är så stora i maten”. Visby ligger ungefär sextio distansminuter från Västervik. Bara ditresan skulle ta minst tio timmar och det var som sagt kulingvarning och förväntad motvind. Damerna fick inte följa med. 

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA. 

Jag vet att mitt resonemang inte är hundra procent vattentätt. Till exempel upptäcktes Amerika självt inte av en amerikan utan av italienaren Christofer Columbus. Å andra sidan finns det folk som med visst moraliskt eftertryck hävdar att det inte alls var Columbus som upptäckte Amerika eftersom Amerika redan var upptäckt av de indianer som bodde där. Därmed är vi tillbaka vid hypotesen att alla viktiga intellektuella genombrott är amerikanska. Den första människan var en amerikan som uppfann sig själv.  

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Förresten, fortsatte hon, jag tror på alla dina teorier om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med alla sina statsfinansierade aktivister, men det här måste handla om något annat. Ni verkar ha lämnat de rationella förklaringarnas värld. Ni ser tåget närma sig men vägrar att kliva av från rälsen. Jag är ledsen men på mig verkar det närmast som en sorts självskadebeteende.

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Det fick mig att småle eftersom att tänka ”utanför lådan” anses vara positivt medan jag alltid fått höra att jag är ”kontroversiell” vilket inte alls är positivt men i verkligheten ofta samma sak som att tänka ”utanför lådan”. Det är därför folk väljer att låta bli att tänka ”utanför lådan”. Den som gör det riskerar nämligen mothugg och klander och anklagelser för provokativt och kontroversiellt tänkande.

Gatestone Institute med sajten gatestoneinstitute.org är ett peststämplat ställe som det är skamligt att ens besöka, vilket jag har gjort. Texten på peststämpeln varnar för fejk news, alltså påhittad information som syftar till att skrämma besökaren, mig i det här fallet, och förmå honom att misströsta om etablerade institutioner och anamma populistiska idéer.

I det här fallet lyckades i varje fall det första ledet. Jag blev orolig för att inte säga mörkrädd när jag insåg vilka faror Europeiska Unionen utsätter sina medlemmar för genom att inta en, som det verkar, snorkig och överlägsen attityd mot ett land som troligen är mycket farligare än EU verkar fatta, nämligen Turkiet.

Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.

Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden – ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen. 

Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.

Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.

Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.  

Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).  

Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation: 

Var inte rädd att upprepa det självklara: 

De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. 

Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.  

Om du inte läst om Bitte Assarmos farmors mor Emma Persdotter så gör det. Emma Persdotter var en utfattig ensamstående flerbarnsmor som genom skötsamhet och goda värderingar med fortsatt självrespekt lyckades hålla igång familjen trots utsatthet i form exempelvis av stampat jordgolv och femton kvadratmeters boyta. 

Det är möjligt att jag romantiserar men jag tror att Emma Persdotters mentalitet och beteende var typiska för den svenska 1800-talsmänniskan. Jag tror att svenskarna var strävsamma, ödmjuka, plikttrogna och tåliga och att det var på grund av den sinnesförfattningen som Sverige, när marknadsekonomin och entreprenörskapet släpptes loss, kunde förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till det kanske rikaste.  

En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”. 

Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag. 

Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.

Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.

Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.

Om du har läst några av mina texter så har du kanske fått uppfattningen att jag misströstar om politikernas möjligheter att få ordning på Sveriges problem. I så fall har du fattat rätt.  

Men jag tror inte att det beror på att politikerna är omedvetna om problemen. Så avtrubbad kan ingen vara. Det är inte där skon klämmer. Dilemmat är att politikerna inte vill lösa problemen – eller rättare sagt så vill de inte vidta sådana åtgärder som skulle behövas för att vända utvecklingen. Och även om de faktiskt ville det så skulle de inte kunna. 

Rubriken är stulen från Lenin som år 1902 publicerade en skrift med denna titel. Jag tänker inte rekommendera dig att läsa den ty Lenin var en pedant, en mordisk och humorlös pedant, kanske lite som Heinrich Himmler, och hans texter är därefter. Emellertid är titeln genialisk och tidlös vilket bevisas av att jag nu, 117 år senare, finner anledning att repetera den. (Lite grundforskning på Wikipedia avslöjar att Lenin, vilket många läsare säkert redan visste eller misstänkte, inte formulerat frågan av egen kraft utan stulit den från författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij som redan 1863 skrev en roman med just den titeln. Vidare forskning skulle troligen uppdaga att frågan ställts redan tidigare i mänsklighetens historia.)

Jag är tacksam att det är så många som har lust att läsa mina texter. Antalet läsare beror, visar det sig, till stor del på ämnet. När jag skriver slagkraftiga och känslomässiga saker om migrationstrassel och om makthavarnas inkompetens och uselhet kan jag få uppemot 10 000 läsare. När jag gör mig till filosof och säger något om Aristoteles eller Ordspråksboken så krymper läsekretsen genast till 2 – 3 000 personer (som å andra sidan är bildade och därför ofta säger emot).

En del säger att Sverige måste ha världens mest koldioxidfria energisystem ty då kan vi stå som en fyrbåk och förebild för resten av världen att följa. Vi ska inte bara vara en humanitär stormakt utan även en elektromoralisk. Andra säger att sådant är bortkastade pengar och att vår asketiska miljöpolitik bara handlar att vi ska tillfredsställa vår övermodiga inre drift att känna oss etiskt överlägsna.

Svårt att bedöma. Så jag bestämde mig för att forska på egen hand trots att jag saknar tillräckliga förkunskaper så ursäkta om jag har missförstått. Men här är vad jag kommit fram till.

Även banala saker kan vara svårbegripliga. Just nu funderar jag över hur djupt moderiktiga, politiskt korrekta idéer sitter i folks skallar. Sitter de fastvuxna i hjärnbarken eller kan de bytas som när man tar på sig en ny skjorta?

Funderingen föranleds av att jag häromdagen var på en fin middagsbjudning och såklart kom i samtal med bordsgrannarna. Bordsgrannarna var väluppfostrade och högt utbildade och visste hur det ligger till med världen. En bordsgranne förklarade att problemet med migrationen inte är migrationen utan att Sverige är så urbota dåligt på att integrera migranter. En annan utvecklade resonemanget med observationen att det minsann inte är första gången västerlandet förtrycker och missaktar folk från andra kulturer och kontinenter. Vad menar du? frågade jag.

Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.

För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost (dock tydligen inte tillräckligt eftersom staterna hade råd att snart ge sig in i mänsklighetens största masslakt).

Den svenska statens andel av BNP låg kring åtta procent (mot 45 procent idag). Med de marxistiska glasögonen är detta lätt att förklara. Om staten skulle ha mer pengar så hade det blivit nödvändigt att de som hade pengar till övers, alltså kapitalistklassen, fick betala högre skatter. Men eftersom det var kapitalisterna som kontrollerade staten så gick de inte med på det. Vilket skulle bevisas.