Så länge jag minns har jag fått höra att Sverige är en blandekonomi men jag har aldrig begripit vad det skulle betyda annat än en del kapitalism och en del socialism. Det antyder att kapitalism och socialism är förenliga och kan blandas efter tycke och smak ungefär som man kan göra en gin och tonic mer eller mindre stark. Det tror jag emellertid inte på och ska därför presentera min egen tolkning av begreppet blandekonomi.

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Som jag till en och annan läsares leda ofta påpekat har det mänskliga samhället en tendens att kräva av sina ledare att de har övermänskliga krafter och att de ska bruka dessa krafter för att göra underverk till sitt folks fromma. Vi vet hur det går om ledarna misslyckas med miraklen. Carl Larssons stora målning Midvinterblot visar hur svearnas konung Domalde låter sig offras vid templet i Uppsala sedan han flera år i rad missat att ge folket goda skördar.

(Denna text lades in på sidan just innan det meddelats att polisen skjutit tre möjliga polisbilsbrännare i Norrköping.)

De senaste dagarnas kravaller mellan svensk polis och upprörda muslimer anses av många vara en vattendelare, alltså ett ögonblick med ett tydligt före och efter. Upplopp där muslimer varit inblandade har Sverige haft tidigare men det var något särskilt den här gången även om det inte slutade med några allvarliga personskador. Rikspolischef Anders Thornberg kommenterar så här:

Vi har sett våldsamma upplopp tidigare. Men det här är något annat. Det är ett grovt våld som riktar sig mot liv och egendom, framför allt mot poliser. Det är mycket oroväckande och vi kommer ta till kraftfulla motåtgärder. Det här ska inte fortsätta.

Någon insiktsfull tänkare, en skotte tror jag det var, observerade ungefär att ”folk blir tokiga i grupp men endast återfår förnuftet individuellt, var och en för sig”. Det gör att det utbredda och allmänna samhällsvansinnet blir desto mer iögonenfallande eftersom det tenderar att snabbt bli ett normaltillstånd medan det sunda förnuftets återkomst sker så diskret att betraktaren måste var synnerligen observant för att missa tecknen. Gubben Noak skickade då och då ut en duva från Arken för att undersöka om den hemska översvämningen hade börjat ge vika och jorden eventuellt på nytt höll på att bli beboelig för landbaserade djur.

Den av staten omhuldade förklaringen till brottslighet är så kallade socioekonomiska faktorer. Bilden visar en socioekonomisk faktor. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson sagt att man inte behöver göra några vetenskapliga studier om exempelvis kopplingen mellan invandring och kriminalitet eftersom ”minoritetsgrupper” visserligen ”är överrepresenterade i kriminalstatistiken” man att överrepresentationen försvinner när ”man rensar för socioekonomiska faktorer”. Det betyder att om folk med svenskt ursprung hade levt under samma ekonomiska villkor i samma sorts områden och med samma kulturella förutsättningar som folk med utländskt ursprung så hade svenskarna varit lika kriminella som invandrarna. 

I förrgår skrev Bitte Assarmo här en krönika som är mer än vanligt läsvärd, vilket inte säger så lite. Egentligen gör hon inte annat än sammanfattar och kommenterar en debattartikel i Dagens Nyheter av ”narkotikapolisen” Lennart Karlsson, men det räcker långt. Karlssons tes är att kriminaliteten bland ensamkommande migranter är svenskarnas fel för att vi varit för njugga med vårt stöd:

Eftersom jag inte skrivit något om det välfärdsindustriella komplexet – det svenska politikerväldets stolthet – på länge så kanske du tror att komplexet är nedlagt. Hahaha, säger jag bara.

Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.

Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.

Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.

Kanske är det fejk news att tyskarna är så pedantiskt plikttrogna och lydiga som de ibland verkar i filmerna om nazisttiden. Oavsett hur mycket lidande de åsamkade andra människor så hade de ett uppdrag, möjligen från Hitler, som de inte kunde svika. De skulle förädla människosläktet enligt samma rättframma princip som man avlar fram bra hästar: man tar bort de dåliga och satsar på de goda exemplaren.

Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.

Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.

Hur menar du då? frågade jag.

Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.

Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.

Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”

År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.

I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.

För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:

När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”

Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.

Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.

I serien förklaringar av saker som jag verkligen inte begriper avser jag nu att spekulera kring rubeln. För någon tid sedan förklarade Putin att ”ovänligt sinnade länder” inte längre skulle tillåtas betala leveranserna av gas och olja från Ryssland i enlighet med ingångna avtal, alltså med ersättning i dollar eller euro, utan i stället skulle tvingas betala med ryska rubler. Tyskarna, som utsattes för kravet, blev upprörda och protesterade.

Varför det? undrade jag. Pengar som pengar. Tyskarna kunde väl gå med sina eurosedlar till Forex och köpa rubel att betala med? Eller ryssarna göra motsvarande men tvärtom med de euros med vilka tyskarna ville gälda sina köp?

Jag hade förmånen att besöka ett seminarium arrangerat av Leif Östlings Kommission för Skattenytta. Det handlade om brott mot välfärdssystemen, till exempel bidragsfusk och bedrägerier som när invandrare (fast det ordet inte nämndes på seminariet) importerar handikappade anhöriga för att själva förvandla sig till assistenter och ta hand om assistansersättningen.

I Sverige, som jag känt det, är normaltillståndet att man litar på att saker ska fungera och att stat och myndigheter i stort sett ska säga sanningen. Tågen ska på det hela taget gå i tid och skollärarna ska kunna stava. Annars är det en skandal. Hur det märkvärdiga system ser ut som ligger bakom alla dessa vardagsframgångar bryr vi oss inte om eftersom saker och ting faktiskt fungerar som vi förväntar oss. Tillståndet kallas tillit.

Enligt mångkulturparadigmet finns det ingen skillnad på kulturer och folk. Det är inte bara det att alla har lika värde. Dessutom har alla i hela världen ungefär samma egenskaper. Det finns inga individuella egenheter, varken för individer eller kulturer eller nationer. Upptäcks det någon gång att tillvaron genom någon sorts oönskad mutation ger upphov till något individuellt och avvikande måste alla klutar sättas in för att motverka anomalin.

Av detta följer att kulturer och nationer inte kan ha särdrag. Alla är lika. Det är därför inte tillåtet att säga att skottar är snåla, romer tjuvaktiga, tyskar ordentliga eller svenskar konflikträdda. Häromdagen drog jag ett gammalt skämt som inte togs väl upp. Frågan var vilket som är världens kortaste bok, ”Tysk humor genom femhundra år” eller ”Italienska krigshjältar”.

År 2017 bestämde sig Sveriges riksdag för ett klimatmål. Per 2045 ska Sverige netto inte längre släppa ut några växthusgaser. I regeringen satt ett halvdussin miljöpartister som antagligen var den drivande kraften. Där fanns till exempel vice statsministern och klimatministern Isabella Lövin, hon som skrev boken Tyst hav eftersom hon trodde att havet skulle bli tyst när den sista torsken var utfiskad. Där fanns utbildningsministern Gustav Fridolin, han som lovade att lösa den svenska skolans problem på hundra dagar. De andra miljöpartisterna kan man inte heller ha något förtroende för vilket måste vara förklaringen till att partiet ser ut att snubbla på fyraprocentsgränsen inför höstens val. (Håll tummarna att partiet åker ut!)

För dem som trodde att västerlandets, i först hand USA:s, ekonomiska sanktioner mot Ryssland mest handlade om att ta de ryska oligarkernas mastodontyachter och lyxbostäder i London har den senaste tiden gett anledning till ett genomgripande nytänkande. Jag kan med viss ruelse delvis placera mig själv i den gruppen. Jag har visserligen argumenterat att den tilltagande ekonomiska integrationen och det därmed ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna skulle kunna utnyttjas för att avsevärt försvåra kriget men att jag skulle få så sagolikt rätt hade jag aldrig anat. Jag tror ingen hade fattat vilken skada sanktionerna skulle göra på den ryska ekonomin. Till och med president Biden verkar glatt överraskad.

Västerlandet, där Sverige ingår, består av ett antal demokratiska nationer. Jag tror att det är ett någorlunda okontroversiellt påstående. Lite mer kontroversiellt är att hävda, vilket jag nu ska göra, att demokratin inte alltid är densamma över tid och rum och att den västerländska demokratin numera är ganska dekadent vilket bland annat manifesterar sig i att den – på goda grunder om du frågar mig – brister i tilltro till sig själv. Till exempel ifrågasätter den allt oftare välfärdsstaten som den tidigare betraktade som en stolt och troligtvis evig landvinning för mänskligheten.

Allt det jag inte begriper kan jag, tror jag, restlöst lägga i två högar. Den ena högen består av sådant jag inte fattar för att jag inte läst på eller inte tränat tillräckligt, till exempel Einsteins relativitetsteorier eller femkortsöppning i bridge. (I ärlighetens namn bör jag framhålla att jag knappt kan någon annan bridgeöppning heller.) I den andra högen ligger sådant som ingen begriper och därför inte jag heller. Där finns till exempel frågan om livets uppkomst.