I Parisavtalet från 2015 enades de flesta av världens länder om att åtminstone sträva efter att världstemperaturen vid nästa sekelskifte inte ska ha ökat mer än 1,5 grader sedan förindustriell tid. (Jag har alltid misstrott det målet, inte minst på formella grunder, eftersom mänskligheten inte har någon spak som reglerar världstemperaturen. Men det handlar delvis om show biz och det är lättare att väcka opinion genom att tala om grader, som folk vet vad det är, än om det som mänskligheten eventuellt kan kontrollera, det vill säga mängden utsläpp av koldioxidekvivalenter mätt i ton, vilket knappt går att begripa eftersom det inte syns och inte borde väga något eftersom det hänger i luften utan att ramla ned.)

Bara för att det karolinska enväldet hade två homonyma kungar, den första med ordningsnumret XI och den andra numrerad XII, kan man inte dra slutsatsen att epoken uppvisade samma karaktärsdrag tvärs igenom historien. Tvärtom drev Elvan och Tolvan helt olika politiska projekt även om båda var diktatorer (om än tämligen civiliserade). Elvans livsprojekt var att få ordning på landets finanser och bygga en formidabel krigsmakt. Tolvans stora, självpåtagna uppgift var att så fort som möjligt – det tog arton år – föröda allt som pappan byggt upp och lämna Sverige i större elände än på länge. Hela processen från den lovande uppgången till det platta fallet tog bara fyrtio år (vilket antyder att historien tvärt emot vad många hävdar inte gick så mycket långsammare förut).

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Världsbanken har just kommit med en etthundrasjuttiofemsidig som vanligt ganska tråkig men proffsigt genomförd rapport om det ekonomiska världsläget. Läs den om du tror att världens problem med sådant som inflation och avtagande tillväxt kommer att gå över i närtid.

Sedan Platon och Aristoteles har alla stora filosofer haft teorier om samhället (underligt vore det väl annars med tanke på att samhället är mänsklighetens existensform; människan är ett samhälleligt djur, sa Aristoteles). Fantasifullt lagda tänkare som Sokrates, Marx och Toynbee (och jag) har också utvecklat mer eller mindre trovärdiga teorier om systematiska och därför också begripliga och förutsägbara historiska utvecklingsmönster. Marx idéer om historien som klassernas slagfält och om den benhårda och förutbestämda kampen mellan kapitalister och proletärer är nog den mest kända. (Om du inte minns gick hans tids klasskamp ut på att proletariatet skulle övervinna kapitalistklassen och därefter inrätta ett jordiskt paradis som kallades kommunismen.)

För tjugofem år sedan startade jag en börs för små, unga företag, sådana som sedermera har fått beteckningen ”startups” på svenska. Börsen hette AktieTorget och lever, sedan jag sålde verksamheten, vidare under annat namn på engelska eftersom svenska ord anses töntiga i finansbranschen och för övrigt i nästan hela näringslivet, fråga vilken CHRO (personalchef) som helst så får du höra.

Ett märkvärdigt fenomen som uppstått under de senaste tio åren är att man får påminnelser om man reserverat tid eller plats på en restaurang, en vårdcentral, hos en frisör eller snart sagt vad som helst. Jag tycker illa om det eftersom undertexten till mig som gjort beställningen är att ”vi utgår från att du är en slarver som inte kan hålla ordning på din almanacka och därför skickar vi denna påstötning”. Jag känner mig behandlad som ett dagisbarn och blir därför förolämpad. I förra veckan gjorde jag en lunchbeställning på en restaurang och fick tre sms-påminnelser samt två email med anmodanden om att trycka på en knapp för att bekräfta mottagandet av anmodandena.

Inom de mjuka vetenskaperna dit nationalekonomin får räknas (om den över huvud taget ska räknas som vetenskap) vet man aldrig något säkert eftersom det som verkade säkert igår kan vara tvivelaktigt idag. För ett år sedan förklarade världens ledande nationalekonomer att de inflationstendenser som kunde iakttas var övergående medan prishöjningarna numera knappt anses ha börjat. Du skulle aldrig kliva på ett flygplan som säkerhetstestats av nationalekonomer.

En fråga som nationalekonomin enligt min mening slarvar med är den kanske viktigaste av alla, nämligen hur ekonomisk tillväxt går till, alltså vilka mekanismer och krafter som gör att en del samhällen plötsligt utvecklar ett imponerande välstånd. För att förstå detta och förklara för mig själv skrev jag för tjugofem år sedan följande berättelse som ingen etablerad nationalekonom mig veterligen har tagit på allvar.

Jag blir alltmer tagen av Sokrates enkla formel, som jag åtskilliga gånger har presenterat (exempelvis här och här), nämligen att demokratin är det finaste av alla statsskick eftersom den sätter friheten högre än allt annat och att den så småningom, tråkigt nog, går under av frihetsberusning.

Det kannstöps i media om vilka politiker som vann och vilka som förlorade på det senaste försöket att peta justitieminister Morgan Johansson genom ett misstroendevotum. Jag kan inte se att någon vann. Åkesson, som tog initiativet, och de andra borgerliga partiledarna, som hängde på, står med lång näsa. Nu, när dammet troligen lagt sig, frågar sig medborgarna vad det var för mening med borgarnas putsch. Trodde de verkligen att de skulle bli av med Johansson några månader före valet och vad hade det i så fall gjort för nytta? Justitieministern tjänar dem väl bättre att skrämmas med som aktiv, hotande kraft än som avdankad föredetting.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)

För ungefär ett halvår sedan började jag inse att det där med elektricitet är mer komplicerat än att trycka på en knapp för att tända en lampa. Att jag besvärade mig med att fundera över detta – och att fråga folk som begriper bättre än jag och till och med att läsa ett antal artiklar i ärendet – berodde nog mest på att miljö- och energialarmisterna, kanske särskilt de politiker som ansvarar för den gröna omställningen, tycks mig bondfångartyper. Aldrig att Ygeman ska få styra mitt framtida liv med elektriciteten utan att jag ens försöker ta reda på vad han håller på med!

Här kommer en trevande och osäker text som kanske bör undvikas av läsare som bättre tål garanterade sanningar som är huggna i sten (det vill säga sådant som jag brukar skriva).

Häromdagen fick jag tillfälle att försöka förklara det här med mänskliga fri- och rättigheter för en medlem av det uppväxande släktet. Hon hade studerat FN:s allmänna deklaration i ärendet men tyckte att det hela verkade förvirrat. Enligt tjugotredje artikeln, sa hon, hade hon rätt att fritt välja sysselsättning samt erhålla ”skydd mot arbetslöshet”. Själv hade hon tänkt sig att välja att bli skolminister efter gymnasiet och undrade om det skulle räknas som arbetslöshet om hon inte fick jobbet omedelbart.

Senare denna månad ska riksdagen ta ställning till propositionen om ”ett mer likvärdigt skolval” där det i stort sett står att skolor ska skapa en ”allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Den kommer troligen inte att gå igenom eftersom frågan är så kontroversiell. Kontroversen står mellan dem som vill ha mer frihet för folket och dem som vill ha mer frihet för folket.

Någon gång under historien förvandlades de apmänniskor som befolkade den skandinaviska halvön till ansvarskännande, solidariska, flitiga och allmänt dugliga människor som Geijers Odalbonde, Runebergs Bonden Paavo och Bitte Assarmos farmor. När dessa människor under förrförra århundradet fick lära känna elektriciteten och fossilerna satte de igång en troligen unik ekonomisk utveckling. I varje fall förvandlade sig Sverige på mindre än ett sekel från Europas fattigaste land till ett av världens rikaste.

Det flertydiga ordet är ”vänster” och då menar jag inte något så banalt som att om två personer vända mot varandra ska peka åt vänster så pekar de åt olika håll. Nej, jag menar vänster som beteckning för en viss politisk riktning. Där menar jag att det råder förvirring eftersom ”vänster” för femtio plus år sedan var något annat än ”vänster” idag och att denna förvirring kan göra det svårare att tolka vårt samhälle.

Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.

När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm hade jag ett besvärande problem. Jag var rätt ambitiös så jag klarade tentorna. Problemet var ett annat, nämligen att jag ofta inte trodde på lärdomarna.

I klimatfrågan, där jag i likhet med nästan alla andra människor inte har några särskilda kunskaper men dock starka åsikter, kan jag se två möjliga risker, den ena på lång sikt och den andra på kort sikt.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver kristdemokraterna Ebba Busch och Jakob Forssmed att ”57 procent av biståndstagarna i försörjningsstödet [under 2020 var] arbetsföra” och att ”personer med arbetsförmåga inte bör ha försörjningsstöd”. Det senare är lätt att hålla med om. Men därefter kommer problemen.

Under en utlandsvistelse häromsistens träffade jag en framstående sydeuropeisk journalist med eget teveprogram och allt. Han hade genom åren intervjuat åtskilliga ledande svenska politiker och ställde mig en bekymrad fråga när vi lärt känna varandra lite närmare. ”Är svenska politiker så naiva som det verkar eller driver de med omvärlden?” sa han. Han skrattade och fortsatte: ”Jag önskar jag vore politiker i Sverige. Vem som helst verkar kunna bli det och det ställs inga krav på kunskaper eller prestationer.”

Det vore fel att hävda att världen skulle fungera bättre om politikerna inte gjorde någonting eller inte fanns. Trots allt finns en del angelägna basfunktioner som inte skulle uppstå av sig själva utan måste administreras av något statsliknande organisationsväsende.  Till exempel behövs en statlig vålds- och rättsapparat, det vill säga polis, domstolar och fängelser.

Det kan hända att det civila samhället av egen kraft skulle kunna inrätta system för vattenförsörjning och avlopp i tätorterna men jag tror inte det. Det påstås att folk i Stockholm på sjuttonhundratalet slängde sitt avfall och träck från husfönstren ned på gatorna. Påståendet är kanske en form av förtal mot våra förfäder men någon gång under historien har det inrättats myndigheter för att ansvara för sådana olägenheter.

På senare tid har jag flörtat lite med ett synsätt som jag egentligen inte gillar, nämligen teorierna om att globalistiska intressen som World Economic Forum, Bilderberggruppen och Bill Gates gradvis kommer sparka undan benen för de ofta demokratiskt tillsatta nationella ledarna i olika länder och att ta kontrollen över vad som händer i världen. Till exempel skrev jag ett fantasiscenario om att Ukraina med västerlandets hjälp skulle vinna kriget över Ryssland men att det snarast skulle ge globalisterna ännu mer Lebensraum:

Det förefaller mig oundvikligt att ett segerrusigt västerland representerat av exempelvis Nato, EU, FN och några av de ledande länderna kommer att förvandla sig till en… oerhörd, internationell förmyndarmakt som med tiden och med åtminstone förment goda avsikter kommer att kväsa de friheter som gjort västerlandet till en sådan succé.

När jag på sjuttiotalet bodde i Bissau, huvudstad i den före detta portugisiska kolonin Guinea-Bissau i Västafrika – bilden visar presidentpalatset – fick jag för första gången i livet bekanta mig med ett begrepp som nu används i svensk energidebatt, nämligen användarflexibilitet. Till exempel kunde det hända att vattnet plötsligt slutade rinna när man stod i duschen och tvättade håret. Det är mycket retligt eftersom man inte vet om det tar en timme eller två veckor innan vattnet skruvas på igen. Så småningom lärde man sig att tillämpa användarflexibilitet även om begreppet då för tiden var okänt. Det gick till så man hade hinkar med reservvatten i duschen, toaletten och köket.

Mellan 1500- och 1800-talet skeppades ungefär tio miljoner afrikaner som slavar över Atlanten. (En del källor uppger att det vid avfärden pålastades ytterligare två miljoner, lika många som dog under resan.) Den största gruppen hamnade i Brasilien, fem, sex procent i USA och de flesta övriga i Karibien för att jobba där eller vidareexporteras till USA. Det är lätt att begripa orsakerna till denna handel. Det behövdes arbetskraft till de nyupptäckta amerikanska områdena och ursprungsbefolkningen hade ingen lust att underkasta sig de hårda villkor som exempelvis portugiserna erbjöd på sockerplantagerna i norra Brasilien. När man försökte förslava indianerna flydde de lätt tillbaka in i de djupa skogarna där de sedan länge lärt sig att överleva. För de importerade afrikanerna var det svårare. De kände inte landet och när de flydde kom de aldrig särskilt långt utan blev normalt lätt infångade.

Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?