Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.

Många av vårt samhälles dominerande debattfrågor drivs av emotionella eller sociologiska överväganden snarare än av insikter och förståelse. Jag tror att frågan om den ekonomiska tillväxten är en sådan. I en serie intervjuer som Dagens Nyheter håller med partiernas ekonomisk-politiska talespersoner är det nu miljöpartiets tur att tala genom Janine Alm Ericson (bilden). Hon menar att ”det ekonomiska systemet idag inte tar hänsyn till vilka effekterna blir på miljön och klimatet” och att vi inte kan ha ”evig ekonomisk tillväxt utan att ta hänsyn till naturens gränser”.

Detta diagram har jag begrundat. Det visar röstfördelningen i procent vid det just timade riksdagsvalet (bilden är från Dagens Nyheter).

President Bill Clintons valslogan år 1992 var ”It´s the economy, stupid!”. Jag tror han menade ungefär att man kunde hoppa över alla sofistikerade förklaringar till varför folk röstar som de gör och koncentrera sig på kärnpunkten, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för väljarna av olika politiska program som presenteras av kandidaterna. Det är den enkla förklaringen som gäller.

Det är vådligt att uttala sig om det nyss avhållna septembervalet eftersom vi ännu inte vet hur det slutgiltiga utfallet blir och ännu mindre anar hur det kommer att arta sig när en regering ska tillsättas. Ska det bli månaders förhandlingar, ska det bli partiavtal som januariöverenskommelsen, ska Dagens Nyheter lyckats driva igenom sitt förslag om en regeringsallians mellan socialdemokraterna och moderaterna?

Väl medveten om otillförlitligheten och vagheten i de svar herr Google kan ge på sådana spörsmål frågade jag i alla fall hur många som Stalin respektive Hitler hade tagit livet av. Mitt syfte var ju inte att grundforska utan bara att få ett hum om var samtiden står i denna fråga. Stalin noterades för 20 – 70 miljoner offer medan Hitler registrerades som tvåa med 30 miljoner offer. (Mao Zedong, som endast deltog utom tävlan i min undersökning, hamnade på 40 – 70 miljoner.)

Några personer tar illa vid sig för att jag ibland säger halvt på skämt, halvt på allvar, att jag är marxist. Skämtet ligger i att marxismen numera är så omodern att jag lika gärna kunde chockera folk med att insistera på att jorden är platt. Allvaret beror på att Marx, även om han i grunden hade fel eftersom hans ekonomiska fundament arbetsvärdeläran är tossig, försett framför allt sociologin med en formidabel verktygslåda full med instrument för att undersöka och tolka samhället.

I måndags blev jag tillfrågad om vem som skulle vinna valet, Magdalena Anderssons gäng eller Ulf Kristerssons. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Till slut kom jag fram till att jag trodde att Andersson skulle ta hem segern. Det kändes så.

På förekommen anledning har jag slagits av en nydanande men kanske felaktig tanke, nämligen att demokratin vid särskilda tillfällen faktiskt kan fylla sin uppgift att lyssna på medborgarna och göra deras vilja.

Liksom en överväldigande del av alla svenskar och andra västerlänningar är jag fostrad i uppfattningen att demokratin är det bästa av alla statsskick och att den för hundra år sedan – i vissa länder lite tidigare – för alltid installerats i vår kulturkrets. Det anmärkningsvärda är att denna doktrin om demokratins överlägsenhet och fortsatta beständighet aldrig riktigt förklarades under min uppväxt. Tesen var så uppenbart sann att det inte behövdes några utläggningar från föräldrar eller skollärare för att trumfa in dess giltighet.

Även om bevisen inte är fullständiga verkar det vid det här laget stå klart att de nedstängningar som genomfördes i många länder under covidpandemin gjorde mer skada än nytta. I en metastudie – det vill säga en sammanställning över resultaten i ett större antal vetenskapliga undersökningar – från Johns Hopkinsuniversitetet görs följande sammanfattande bedömning av vetenskapens nuvarande ståndpunkt: 

Igår skrev jag en artikel där jag, som inte vet något om el, försökte konstruera en rimlig tolkning av svensk energipolitik. Varför skulle inte jag få gissa när Sveriges journalistkår inte kan leverera några trovärdiga förklaringar?

När svenska politiker uttalar sig om elpriserna får man en känsla av att talepunkterna är inhämtade från Tyskland och därefter översatta till svenska (sannolikt med hjälp av Googles översättare då bara tre procent av svenska gymnasieelever studerar tyska språket). Politikernas synsätt och rekommendationer förefaller nämligen mer anpassade efter den tyska än den svenska situationen.

Killen på bilden har världens mest tröstlösa jobb. Wikipedia förklarar så här:  

Sisyfos har trotsat den mäktige överguden Zeus, och som straff för sin hybris döms Sisyfos till att rulla en tung sten uppför ett högt berg. För att klara uppgiften tvingas han använda alla sina krafter, men när stenen knuffats upp på bergstoppen rullar den ner på andra sidan – och Sisyfos får börja om från början. Detta arbete får han fortsätta med i eviga tider. 

Vi har nog alla våra kors att bära. Mitt kors just nu är att låtsas vara statsminister med högsta ansvaret för den svenska energipolitiken. Det är inte så främmande som man skulle tro, ty visserligen är det långsökt att tänka sig att jag skulle bli statsminister, men det är ett slående sammanträffande att varken jag eller någon mer sannolik statsminister begriper något om elektricitetspolitik. Vederbörande är alltså tvungen att ta ställning i en för nationen viktig fråga som han inte förstår.

Vårt samhälle har en föråldrad föreställning om sig själv. Vi lever kvar i självförståelsen att Sverige ser ut som vid förra sekelskiftet när huvudkonflikten stod mellan arbetarklassen och kapitalistklassen och det var meningsfullt att indela folk i höger och vänster.

Nu ska jag berätta ett stycke näringslivshistoria eftersom berättelsen inte helt saknar betydelse och eftersom jag är den ende som har incitament att berätta den (delvis för att skryta upp mig).

Den senaste tiden har jag haft en känsla av att Sverige befinner sig vid en tipping point. En tipping point är en punkt i tiden när krafter som ackumulerat sig för att åstadkomma en förändring plötsligt övervinner de bevarande krafter som motsätter sig förändring, typ att isen oväntat brister och du ramlar i sjön. Ett annat exempel är hur ett fiskstim byter riktning. En åskådare anar ingenting men det måste finnas en osynlig kommunikation mellan fiskarna som gör att varje enskild medlem av stimmet plötsligt grips av en fullständig visshet att det just i detta ögonblick är dags att byta riktning. (Dessutom vet de precis hur många grader de ska svänga vilket gör fenomenet ännu märkvärdigare.) Om jag känner mig filosofiskt lagd någon dag ska jag kanske utreda frågan i detalj med utgångspunkt i hypotesen att all förändring nog har den där karaktären (som Marx kallade ”kvantitetens övergång i kvalitet” vilket kan bli hur komplicerat som helst bara en riktig filosof får sätta tänderna i det).

En av de aktuella frågor som jag tycker tillhör de konstigare är att elektriciteten nu förväntas bli så dyr att vanliga medelklassare i villa i Skåne av professor Jan Blomgren bedöms kunna hamna under existensminimum till vintern.

Jag tycker inte om att inte förstå saker vilket, som du förstår, är ett slags självplågeri eftersom a) det knappt är något som man faktiskt förstår och b) det är jobbigt att skaffa sig den kunskap man tycker sig behöva.

En vanlig tankefigur som jag retar mig på är föreställningen att migranter inte får lära sig svenska ordentligt och att det därför är synd om dem samt att allt är statens fel för att den snålar med SFI. Till exempel har Dagens Nyheter den 22 augusti en artikel om att 28 000 ukrainare lever på dagsersättning från Migrationsverket för att de inte får jobb trots att de är universitetslärare i matematik och motsvarande. De får inte jobb för att de inte kan svenska och de får inte gå på SFI.

För några år sedan skrev jag en bok om Gud. En oplanerad poäng var att resonemanget sådär lite i förbifarten visade på orsakerna till den stora välståndsexplosion som gynnat västvärlden under 1900-talet. Min tes var att Gud vill att människornas tillvaro ska vara paradisisk redan i jordelivet och att han utrustat oss med tillräckligt med förnuft, naturresurser och andra förutsättningar för att möjliggöra denna lycka men att vi människor inte orkat mobilisera dessa omständigheter utan i stället hela tiden bett böner till Gud för att Han skulle lägga livet till rätta för oss. Till slut tröttnade Gud på människornas lovsånger och övriga inställsamma fjäsk och utplånade sig själv i våra sinnen så att vi slutade tro på honom. Vi insåg då att om vi ville leva med hygglig levnadsstandard så fick vi ordna det själva. Så inleddes en väldig intellektuell knoppning som vi brukar kalla Upplysningstiden och två sekler senare slog ut i full blom med rinnande vatten och solkustresor till alla. Sens moralen är att människan tvingas leva kvar i sin jämmerdal så länge hon vägrar att uppbåda de resurser hon besitter och att det är först när hon slutar tro att hon ska räddas av något övernaturligt som hon får kontroll över sitt öde.

Kanske har jag bara inte hållit ögonen öppna men jag har ingen känsla av att någon riktigt uppmärksammat den stora omvälvning som rimligen är på väg inom klimatpolitiken.

Greta Thunberg brukar säga att vi måste lyssna på vetenskapen varmed hon menar ett stort antal statsfinansierade forskare som hävdar att mänskligheten bara har en kort tid på sig – det brukar vara omkring tio år – för att genomföra ett antal drastiska åtgärder för att förhindra att jorden går under. Den här gången är den globala uppvärmningen det stora hotet men det har tidigare funnits åtskilliga andra lika skräckinjagande faror, exempelvis global nedkylning med tillhörande ny istid, så mycket överbefolkning att det bara fanns ståplatser kvar, uttömning av alla naturresurser och så vidare. Vi har alltid bara haft tio år kvar till den aktuella ragnaröken.

Den här texten skrev jag för fem år sedan. Jag kunde ha skrivet den idag igen utan att ändra ett ord. Texten har självklart inte haft någon inverkan på svensk politik. Detta stämmer mig till ödmjukhet och ger mig insikt om hur lite det betyder vad vanliga medborgare tycker.

År 1975 fattade en enig riksdag beslut om att införa mångkultur i Sverige. Så här står det i proposition 1975:26:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

Då och då får jag en hisnande känsla i magen, som ibland gränsar till panik, när jag tänker på vad politikerna – det känns mest relevant att dra all över en kam – utsätter mitt land för. Till min bedrövelse upptäcker jag att många andra delar min oro. Bedrövelsen beror på att oron känns mer befogad när den delas av andra. Jag kan inte så lätt skriva av den som ett personligt feltänk.

Du kan med fördel hoppa över den här texten för inte ens jag själv är säker på att jag tänkt rätt. Å andra sidan kan det kanske vara intressant för dig ett avslöja eventuella fel.

David Ricardo (1772 – 1823; bilden) var en nederländsk jude som flyttade till England och blev börsmäklare och nationalekonomisk tänkare. Liksom jag (och de flesta andra seriösa ekonomer, Marx till exempel) var han besatt av att försöka förstå hur ett ekonomiskt överskott i ett samhälle kan uppstå och fördelas bland de, som han såg det, viktigaste samhällsklasserna, nämligen kapitalisterna, jordägarna och arbetarklassen. Ricardo, som själv var kapitalist och månade om låga löner för arbetarklassen, ansåg att jordägarna, framför allt den stora lantägaradeln, var parasiter och han skapade en teori för att bevisa det. Arbetarnas löner bestämdes till stor del av priset på bröd och Ricardos kapitalister såg hellre att brödet var billigt och jordägarna fattiga än att brödet var dyrt och jordägarna rika.

Du har säkert på ett eller annat sätt under de senaste åren blivit uppmärksammad på den orättvisa och ojämlika kampen mellan å ena sidan den framgångsrike företagaren tillika inbitne jägaren Karl Hedin och å den andra den svenska staten representerad av polisen och åklagarväsendet. De senare hade fått för sig att Karl Hedin hade skjutit en varg och därför häktat honom, placerat honom 31 dagar i Kronobergshäktet varav sex dagar i fyllecell där han väcktes varje timme natten lång, omhändertagit hans jaktvapen i tre år och sedan, tills han nyligen blev frikänd, trakasserat honom med utredningar, förhör, rättegångar och troligtvis olagliga telefonavlyssningar.