Karl Marx dictum att samhällets dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi kan vara svårt att ta till sig men är egentligen både självklart och betydelsedigert. Det betyder att den grupp som bestämmer – även detta är ett nog så knepigt koncept – inte bara ser till att skaffa sig ett materiellt bättre liv än de flesta utan också sätter sin prägel på samfundets ledande idéer.

Folk är förvånade över Sveriges, särskilt socialdemokraternas, plötsliga lappkast i Natofrågan. Så sent som den åttonde mars, när Ukrainakriget pågått i nästan två veckor, sa statsminister Magdalena Andersson att en svensk Natoansökan inte var aktuell eftersom det skulle ”destabilisera säkerhetsläget”. Försvarsminister Peter Hultqvist har uttalat sig ännu mer tvärsäkert. I december förra året sa han att ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare”. Ändå beslut socialdemokraternas partistyrelse den 15 maj att partiet skulle ”verka för en svensk ansökan om medlemskap”.

En helomvändning utan särskilt mycket offentlig diskussion i en fråga som haft central och partiskiljande betydelse i svensk politik under sjuttio år och som varit en av det moderna svenska tänkandets grundbultar och som helt och hållet bestämt den svenska utrikespolitikens långsiktigt stabila strävan efter ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Hur gick det till? På två månader, kanske mindre. Utan ett knyst till offentligheten. Hur är det möjligt?

Jag vet inte så mycket mer än andra men jag är bra på att fantisera. Det känns som dags att börja fantisera om hur freden efter Ukrainakriget kan gestalta sig.

Så här i efterhand – kan vi låtsas – så var utgången klar ganska tidigt. Det började visserligen som en batalj mellan två länder – Ryssland och Ukraina – men blev snabbt till ett krig mellan Ryssland och västvärlden. Det hade Putin förutsagt redan före invasionen av Ukraina. Det är inte Ukraina vi slåss emot, sa han, utan USA. Han kunde lika gärna ha sagt Nato eller just västvärlden.

När folk varnar för vad de sammansvurna globalisterna – sådana som World Economic Forum, FN, Greenpeace, Fortune 500, Pfizer, EU, Bilderberggruppen och möjligen även Greta Thunberg – är i färd med att ställa till med för att krossa de nationella demokratierna i syfte att inrätta ett eget världsherravälde under ledning av Bill Gates och Klaus Schwab så brukar jag tillrättavisa visselblåsarna och påpeka att de internationella makthavarna visserligen existerar men att de verkliga beslutsfattarna i demokratier finns i de nationella politiska organen vilket betyder att de huvudansvariga för hot mot ländernas självstyre och handlingsfrihet är personer som Magdalena Andersson, Annie Lööf, Ulf Kristersson och så vidare.

Man kan resonera länge om vem som varit de senaste århundradens förnämsta militära strateg. Var det möjligen den tyske Gröfaz själv, Adolf Hitler, der grösster Feldherr aller Zeiten, eller var det kanske universalgeniet Josef Stalin, känd för sina epokgörande innovationer inom allt från trädgårdsodling och boskapsförädling till krigskonst?

Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)

I egenskap av återkommande krönikör i en välrenommerad publikation har jag naturligtvis betydande makt. Men jag har lärt mig av Bamse – eller om det möjligen var av Astrid Lindgren – att den som är stark också måste vara snäll. Därför drar jag mig för att läxa upp och förhåna andra skribenter för deras enfaldiga inlägg ty jag misstänker att deras blamager visserligen till dels beror på moraliska defekter men framför allt på klen begåvning.

En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.

Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?

Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.

Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?

Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.

En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.

(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)

Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:

Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.

Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.

Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. OK, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv? Den svenska mångkulturpolitiken bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda oavsett vad de åstadkommit till nytta för medlemmarna i form av utveckling och framsteg. Att den tanken inte håller måttet kan man lätt bevisa. Det är bara att öppna Somalia för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Somalia och räkna antalet personer som genom röstning med fötterna meddelat sin uppfattning om de två kulturernas dragkraft. Finns det några andra länder än Sverige där några av de mest framstående politiska ledarna – jag tänker på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – med förakt förklarat att Sverige inte har någon kultur annat än möjligen midsommarleken Små grodorna?

För åtta år sedan publicerade jag en bok som hette Min oro. Ett av kapitlen var en samproduktion med medicinprofessorn Nina Rehnqvist. Under rubriken De tappade sugarnas sjukvård skrev Nina så här:

Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de idag möts och i plånboken. Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning.

Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Jag är fotgängare. Som fotgängare anser jag att jag har vissa rättigheter. En rättighet är trottoarmonopolet. Det innebär att jag inte behöver dela trottoaren annat än med mina artfränder, det vill säga andra fotgängaren.

Det händer att artfrämmande individer, till exempel cyklister, olovligen gör intrång på mitt och de andra fotgängarnas trottoarmonopol. Detta är mycket kränkande. Ibland cyklar de som raketer och hotar att meja ned mig. Ibland vinglar de fram och tillbaka som om det inte hade funnits något trottoarmonopol. Det gör mig rasande.

Covidpandemin har åtminstone haft den fördelen med sig att den uppmärksammat många människor på tillvarons osäkerheter. Innan viruset slog till i början av 2020 hade den epidemiologiska världsexpertisen planerat att till stor del lita till människans förmåga att skapa egen immunitet för att mota viruset i grind. Det måste ha varit den tanken som låg bakom den svenska covidstrategin trots att de ansvariga inte vågade uttala ordet flockimmunitet men som ändå troligen lät sig styras av hoppet att flockimmuniteten skulle inträda.

Glädjande nog finns helt motsatta åsikter representerade bland läsarna av den här bloggen. Det märker man på kommentarerna. Just nu handlar det förstås om kriget i Ukraina. Kan man med hedern i behåll säga något till Putins försvar eller åtminstone försöka skapa något slags förståelse för hans bevekelsegrunder eller kan man inte det?

Med dagens sinnesstämningar är det bäst att låta bli av samma skäl som det år 2015 var säkrast att inte varna för massinvandringens besvärliga konsekvenser – eller ens använda ett ord som ”massinvandring” – om man ville slippa bli kallad nazist, fascist eller brunråtta. Den som försöker rättfärdiga Putin väcker idag liknande fasa.

Jag har haft intrycket att de ekonomiska sanktioner som Ryssland under USA:s ledning utsatts för har varit kraftfulla verktyg som gjort stor skada på den ryska ekonomin. En kunnig läsare har anfört ett antal kommentarer som kanske inte motsäger mina föreställningar men ställer dem i ett intressant kontrasterande perspektiv.

En första observation gäller sammansättningen av den grupp länder som sanktionerar Ryssland. På bilden ovan är Ryssland markerat i blått, sanktionerande EU-länder i mörkgrönt och övriga sanktionerande länder i ljusare grönt.

Om jag hade något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette (klicka här för att se videon), lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel.

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Miljontals nya idéer uppstår troligen varje dag. Turligt nog blir det för det mesta inget av dem vilket oftast beror på att de är dåliga och någon gång på att ingen tar hand om dem. Idéer är nämligen ännu hjälplösare än människobarn när de föds. Långsiktig intensivvård måste omedelbart sättas in om de ska överleva, det vet var och en som fått en bra idé och sedan glömt bort den efter tio minuter. Kraven från idéer med ambitionen att bli något stort är fullkomligt överväldigande.

Den stora frågan är inte om Liljevalchs nya konsthall är en vacker eller ful byggnad ty det går inte att svara på. Den stora frågan är vad folk tycker, ty det gör de. Närmare bestämt tycker nästan alla att huset är skitfult. Och det är inte bara konstnärligt obildade människor som jag som ryser vid åsynen av det nya muséet. Organisationen Arkitektupproret, som består av kulturellt förfinade människor, gav huset Kasper Kalkon-priset som Sveriges fulaste nyproduktion.

Det morras en del, och med rätta, mot slöseriet och ineffektiviteten i den svenska offentliga sektorn som numera tar nästan precis halva bruttonationalprodukten. Och morret kommer just därifrån det enligt samhällsanalysen bör komma, nämligen från företagarvärlden. Ett exempel är ett relativt nystartat projekt – Kommissionen för skattenytta – som är något så märkvärdig som ett privat medborgarinitiativ av en företagare, nämligen förre Scania-chefen Leif Östling.

Dessutom kommer regelbundet, som sig bör, klagomål och förbättringsförslag från företagarorganisationen Svenskt Näringsliv, till exempel rapporten Reformer för en bättre fungerande välfärd ganska nyligen.

Hittills har världen varit mest upptagen av de mänskliga lidanden som kriget i Ukraina medfört men ju längre kriget fortsätter desto större anledning får vi att fundera på de ekonomiska konsekvenserna. Några saker vet man redan från början, för det första att det kommer att bli dyrt och för det andra att det till stor del kommer att bli länder som Sverige som får betala, dels för att vi skryter med att vi har råd, dels för att vi gillar vår godhet. Sverige brukar ivrigt ställa sig först i kön när något internationellt ska betalas vilket jag tror beror på att generositeten ger fin prestige åt de politiker som skriver ut checkarna plus att saken aldrig diskuteras med skattebetalarna som finansierar det hela.

Människans individuella idébank funkar ungefär som äggstockar, det vill säga att det bara finns ett bestämt antal varor i lagret och när förrådet tagit slut så är det slut. För att slippa hamna i idéklimakteriet kollade jag bland mina gamla texter om det fanns något att återanvända. Jag tog vilken text som helst på måfå. Den här artikeln publicerade jag för lite mer än åtta år sedan. Det verkar inte ha hänt så mycket på de åtta åren annat än att jag idag nog inte skulle ha skrivit att Sverige ”faktiskt fungerar” utan uttryckt mig försiktigare.

På något märkvärdigt vis som ingen verkade förstå, varken de politiska och militära experterna eller den okunniga hop som jag tillhör, lyckades ryssarna inte, som man förväntat sig, krossa det ukrainska motståndet på några dagar efter invasionen de 24 februari. Tvärtom klarade sig ukrainarna till en förvånad omvärlds begeistring häpnadsväckande bra medan ryssarna å andra sidan framstod som överraskande oförmögna till annat än krigsbrott och andra grymheter. Ukrainas president Zelenskyi gjorde en elektronisk eriksgata i cyberspace till världens parlament för att a) låta sig hyllas samt b) be om vapen som han fick i mycket mindre utsträckning än han ville ha.