Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.

Den moderna västerländska kulturen med de anglosaxiska länderna som huvudsaklig drivande kraft är det mest storslagna som mänskligheten någonsin har skapat. Det började med upplysningstiden då vetenskaperna grundades och utvecklades och fortsatte med den industriella revolutionen då kunskaperna togs i bruk och förfinades. Produktivkrafterna har sedan under några hundra år fortsatt att göra underverk som människor nu för tiden anser vara självklarheter och mänskliga rättigheter, till exempel telefoner, rinnande vatten (kallt och varmt) inomhus, varma, bekväma kläder och god mat i lyxiga ICA-butiker, men knappt ens stått till förfogande för gamla tiders kungar.

För det mesta tror jag på vad jag skriver även om misstag förstås kan förekomma. Ibland, som idag, kan jag emellertid skriva om saker som känns osäkra eller rentav motbjudande. Att jag trots osäkerheten och obehaget tar upp frågan beror i detta fall på att den tes jag avser att presentera är totalt främmande för normala svenska föreställningar – vilket många tycker är uppiggande – och ändå inte utan åtminstone till synes vagt bestyrkande indicier. Det handlar om huruvida staten för att minska antalet skjutmord bör begränsa antalet skjutvapen i samhället eller i stället uppmuntra till allmänt innehav.

Rubrikens fråga är inte trivial utan borde diskuteras med stort allvar. (Utvikning: Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att svenskar över huvud taget är svaga på seriösa diskussioner i allvarliga frågor. Hennes paradexempel är att Brasilien under evigheter har resonerat om varför landet på det hela taget är underutvecklat medan svenskarna egentligen aldrig tagit sig an frågan varför Sverige på så kort tid med början kring förra sekelskiftet utvecklade sig från Europas fattigaste till världens tredje eller fjärde rikaste land. En magisk resa som vi faktiskt inte besvärar oss med att analysera. Där måste jag ge henne rätt.)

Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.

Jag har ofta på senare tid, senast igår, dokumenterat min oro över att den svenska energipolitiken på ett olycksbådande sätt styrs mer av miljöinspirerat svärmeri än av robust och vetenskaplig ingenjörskunskap. Jag har inga specialkunskaper i ämnet utan får försöka bilda mig en uppfattning av vad kunnigare människor har att säga. Men det är inte så lätt att veta vilka människor i branschen som vet vad de pratar om.

Det är lätt att bli upprörd över den enfald som inspirerat svenska politiker att huvudlöst och utan eftertanke bedriva en invandringspolitik som bland annat lett till att Sveriges befolkning ökat med 25 procent sedan millennieskiftet varav de flesta nyanlända visat sig sakna elementär kulturell kompetens för att anpassa sig till svenska förhållanden eller ens ha lust att göra det.

Men när jag jämför detta storslagna fiasko med en annan politikerdriven flopp som ännu inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet – själv anade  jag inte proportionerna förrän för mindre än ett år sedan – så måste jag erkänna att när rättvisa över invandringspolitiken ska skipas så måste hänsyn tas till ett antal förmildrande omständigheter.

Under vinjetten HITTAT PÅ NÄTET refererades nyligen på denna blogg en artikel i Expressen där den kände författaren och kulturpersonen Jonas Gardell, även känd som Riksbögen, ondgjorde sig över de norska LGBTQ+morden i Oslo: ”Nattens attack i Oslo visar det brutala hatet mot oss”, sa han.

Jag återger denna gamla artikel för att understryka varför den svenska skoldebatten inte kommer någonstans och skolan därför inte löser sina problem. Det beror på den i Sverige på alla offentligfinansierade ställen, som just skolan, överdrivna centraliseringen. Lärarna är längst ned i skolhierarkin och har med tiden fått allt mindre att säga till om. Inte ens eleverna är underställda lärarna. Det blir ingen ordning på skolan förrän lärarna återfår sin gamla auktoritet (vilket inte betyder att de ska slå och skrämma eleverna). Men den lösningen gillar inte de överställda myndigheterna i kommun och stat. Därför hittar de bara på lösningar som går ut på att de själva ska bestämma mer och lärarnas auktoritet ytterligare urholkas.

För några månader sedan invaldes den första svarta kvinnan i USA:s högsta domstol. Ketanji Brown Jackson heter hon. Eftersom den demokratiske presidenten Joe Biden hade nominerat Judge Jackson till posten och eftersom Jackson gjort sig känd som vrålfeminist visste de republikanska senatorerna var de skulle sätta in stötarna i lämplighetsförhören.

Den eventuella poäng som finns i den här texten är så banal att jag tvekar att göra den. Att jag ändå nämner denna kryckiga knorr beror på att jag häromdagen fick ett brev från elnätsföretaget Ellevio, där jag tydligen är kund, som lockade mig till ett elakt skratt.

Det känns som allt fler människor börjar ställa sig frågan om utsläppen av växthusgaser kanske är ett mindre problem än klimatpolitikens verkningar. För några år sedan hade folk knappt förstått frågan, men numera kan den tas på allvar. Det beror på att de påstått skadliga effekterna av växthusgaserna, som det varnats för i årtionden, visserligen ofta förekommer i alarmistiska tidningsrubriker men sällan närmare inpå medan följderna av klimatpolitiken sedan mindre än ett år tillbaka börjar upplevas här och nu.

Bäste president Biden och president Putin,

Dessa rader är endast för era ögon. Jag sänder inte ens en kopia av brevet till Lavrov och Blinken eftersom beslutet om och när Rysslands och USA:s utrikesministrar ska bli involverade i ärendets fortsatta gång är ert, inte mitt.

Med risk för att tala mot bättre vetande vill jag hävda att Sverige fungerar mycket bättre än det borde vilket kan ge skäl till eftertanke om det skulle vara sant. Normalt brukar sådana som jag vara snabba med att peka på allt som är dåligt i vårt land – sådant som skolan, köerna till sjukvården, brottsligheten och inte minst den stötande arrogansen och självgodheten hos vår politiska överhet etc – men vad vi inte tänker på är hur mycket värre det varit om Sverige hade betett sig enligt läroböckerna i nationalekonomi och samhällskunskap.

En visserligen tidsödande men klar fördel med internet är att man i realtid kan känna världshändelsernas puls. Man slipper prenumerera på en massa tidningar från olika länder och vänta på att brevbäraren ska leverera dem till ens ivriga fingrar. På det viset ger internet också alldeles gratis en känsla för rytmen och andan i ländernas politiska liv. (Ganska skrytsamt sagt av mig; det skulle visserligen kunna vara så, men i verkligheten är det bara USA jag följer med något som kommer i närheten av den sortens noggrannhet.)

Jag är verkligen ingen psykolog men eftersom jag, rätt framgångsrikt om jag får säga det själv, tagit för vana att uttala mig i frågor där jag helt saknar certifierad kompetens så kan jag väl yttra mig även om ett akut socialt problem, nämligen att barns och ungdomars psykiska hälsa med åren blir allt sämre. Om man kan göra det djärva antagandet att denna utveckling inte bara beror på psykologprofessionens naturliga ambition att hitta fler objekt för sina omsorger så kan man troligen leta efter orsaker i barnens levnadsomständigheter. Det är nog inte så himla stor skillnad på barns och vuxnas levnadsvillkor, tänker jag, så om jag undersöker vilka förhållanden som hotar att göra mig till psykfall så har jag nog kommit de drabbade ungdomarnas problem på spåret.

Enligt min uppfattning kan den svenska staten misstänkas för förvanskning av fakta, den lägsta misstankegraden. Åtminstone är staten skäligen misstänkt, en högre misstankegrad, för undanhållande av fakta. Det handlar om energipolitiken, ett vetenskapsområde som man kunde tycka att en dilettant som jag borde hålla sig borta från men som jag ändå inte kan låta bli att peta i ungefär som man pillar på sårskorpor fast man enligt läkarkåren inte borde.

Vet du vad du behöver veta om vindkraften? Med hjälp av professorn i tillämpad kärnfysik och företagaren Jan Blomgren gör vi nu Vindkraftskolan i två delar. Den första delen publiceras idag på Det Goda Samhällets YouTube-kanal. Klicka den här länken.

I Parisavtalet från 2015 enades de flesta av världens länder om att åtminstone sträva efter att världstemperaturen vid nästa sekelskifte inte ska ha ökat mer än 1,5 grader sedan förindustriell tid. (Jag har alltid misstrott det målet, inte minst på formella grunder, eftersom mänskligheten inte har någon spak som reglerar världstemperaturen. Men det handlar delvis om show biz och det är lättare att väcka opinion genom att tala om grader, som folk vet vad det är, än om det som mänskligheten eventuellt kan kontrollera, det vill säga mängden utsläpp av koldioxidekvivalenter mätt i ton, vilket knappt går att begripa eftersom det inte syns och inte borde väga något eftersom det hänger i luften utan att ramla ned.)

Bara för att det karolinska enväldet hade två homonyma kungar, den första med ordningsnumret XI och den andra numrerad XII, kan man inte dra slutsatsen att epoken uppvisade samma karaktärsdrag tvärs igenom historien. Tvärtom drev Elvan och Tolvan helt olika politiska projekt även om båda var diktatorer (om än tämligen civiliserade). Elvans livsprojekt var att få ordning på landets finanser och bygga en formidabel krigsmakt. Tolvans stora, självpåtagna uppgift var att så fort som möjligt – det tog arton år – föröda allt som pappan byggt upp och lämna Sverige i större elände än på länge. Hela processen från den lovande uppgången till det platta fallet tog bara fyrtio år (vilket antyder att historien tvärt emot vad många hävdar inte gick så mycket långsammare förut).

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Världsbanken har just kommit med en etthundrasjuttiofemsidig som vanligt ganska tråkig men proffsigt genomförd rapport om det ekonomiska världsläget. Läs den om du tror att världens problem med sådant som inflation och avtagande tillväxt kommer att gå över i närtid.

Sedan Platon och Aristoteles har alla stora filosofer haft teorier om samhället (underligt vore det väl annars med tanke på att samhället är mänsklighetens existensform; människan är ett samhälleligt djur, sa Aristoteles). Fantasifullt lagda tänkare som Sokrates, Marx och Toynbee (och jag) har också utvecklat mer eller mindre trovärdiga teorier om systematiska och därför också begripliga och förutsägbara historiska utvecklingsmönster. Marx idéer om historien som klassernas slagfält och om den benhårda och förutbestämda kampen mellan kapitalister och proletärer är nog den mest kända. (Om du inte minns gick hans tids klasskamp ut på att proletariatet skulle övervinna kapitalistklassen och därefter inrätta ett jordiskt paradis som kallades kommunismen.)

För tjugofem år sedan startade jag en börs för små, unga företag, sådana som sedermera har fått beteckningen ”startups” på svenska. Börsen hette AktieTorget och lever, sedan jag sålde verksamheten, vidare under annat namn på engelska eftersom svenska ord anses töntiga i finansbranschen och för övrigt i nästan hela näringslivet, fråga vilken CHRO (personalchef) som helst så får du höra.

Ett märkvärdigt fenomen som uppstått under de senaste tio åren är att man får påminnelser om man reserverat tid eller plats på en restaurang, en vårdcentral, hos en frisör eller snart sagt vad som helst. Jag tycker illa om det eftersom undertexten till mig som gjort beställningen är att ”vi utgår från att du är en slarver som inte kan hålla ordning på din almanacka och därför skickar vi denna påstötning”. Jag känner mig behandlad som ett dagisbarn och blir därför förolämpad. I förra veckan gjorde jag en lunchbeställning på en restaurang och fick tre sms-påminnelser samt två email med anmodanden om att trycka på en knapp för att bekräfta mottagandet av anmodandena.

Den perfekta stormen hette en film från år 2 000 som handlade om att vädrets makter hade sammangaddat sig på djävligast tänkbara sätt och satte skräck i några amerikanska fiskare ute till havs. Beteckning förefaller helt adekvat för den förödelse i världsskala som politiken – såväl den nationella som den internationella och, tyvärr allt oftare, den amerikanska – genom sin högmodiga tro på sin egen rättfärdighet och kompetens håller på att koka ihop. Som häxorna i Macbeth står ledande politiker från hela världen och rör samman sattyg medan de mässar sina recept:

Inom de mjuka vetenskaperna dit nationalekonomin får räknas (om den över huvud taget ska räknas som vetenskap) vet man aldrig något säkert eftersom det som verkade säkert igår kan vara tvivelaktigt idag. För ett år sedan förklarade världens ledande nationalekonomer att de inflationstendenser som kunde iakttas var övergående medan prishöjningarna numera knappt anses ha börjat. Du skulle aldrig kliva på ett flygplan som säkerhetstestats av nationalekonomer.

En fråga som nationalekonomin enligt min mening slarvar med är den kanske viktigaste av alla, nämligen hur ekonomisk tillväxt går till, alltså vilka mekanismer och krafter som gör att en del samhällen plötsligt utvecklar ett imponerande välstånd. För att förstå detta och förklara för mig själv skrev jag för tjugofem år sedan följande berättelse som ingen etablerad nationalekonom mig veterligen har tagit på allvar.

Jag blir alltmer tagen av Sokrates enkla formel, som jag åtskilliga gånger har presenterat (exempelvis här och här), nämligen att demokratin är det finaste av alla statsskick eftersom den sätter friheten högre än allt annat och att den så småningom, tråkigt nog, går under av frihetsberusning.

Det kannstöps i media om vilka politiker som vann och vilka som förlorade på det senaste försöket att peta justitieminister Morgan Johansson genom ett misstroendevotum. Jag kan inte se att någon vann. Åkesson, som tog initiativet, och de andra borgerliga partiledarna, som hängde på, står med lång näsa. Nu, när dammet troligen lagt sig, frågar sig medborgarna vad det var för mening med borgarnas putsch. Trodde de verkligen att de skulle bli av med Johansson några månader före valet och vad hade det i så fall gjort för nytta? Justitieministern tjänar dem väl bättre att skrämmas med som aktiv, hotande kraft än som avdankad föredetting.

På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)