Igår skrev jag som ärrad krigskorrespondent om vår tids avgörande politiska match, nämligen det nyligen inledda kriget mellan paradigmskiftarna och deras fiender inom politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det kriget kommer nog att avgöras av ett ännu inte utbrutet inbördeskrig bland paradigmskiftarna som främst står mellan sverigedemokraterna och liberalerna. Tills vidare får vi nöja oss med att iaktta och försöka bedöma händelserna längs huvudfronten.

I Sverige (och troligtvis även i det övriga demokratiska västerlandet) har partier inga seriösa program när de går till val och eventuellt till och med vinner dem. Med seriösa program menar jag genomarbetade handlingsplaner som kan börja verkställas så snart taburetterna är intagna. I stället möter partierna väljarna med paroller, motton, fraser och lösa idéer som säkert låter bra men inte kan förverkligas direkt utan måste utredas, förvandlas till konkreta förslag, skickas på remiss, kalfatras av ledarskribenter och andra tyckare (som jag till exempel) och sedan eventuellt klubbas av riksdagen.

Janerik Larsson, journalist, författare och f d vice VD på Svenskt Näringsliv med mera erbjuder en värdefull gratistjänst som jag vill tipsa om. Janerik tycks läsa alla tidningar som finns i hela världen. Han väljer ut de bästa artiklarna och skickar dem till just dig om du anmäler dig på janerik.larsson@frittnaringsliv.se. Jag nämner detta för att följande artikel är inspirerad av den uppburne författaren Michael Lind (bilden) som Janerik generöst låter oss bekanta oss med. Inspirationstexten ligger här.

Dagens Nyheter skriver då och då på ledarplats, till exempel här, att staten djävlas med ukrainska krigsflyktingar. Hela den meny av hjälpåtgärder som erbjuds normala asylsökande står nämligen inte till förfogande. Ukrainarna får bara akut vård, ingen rätt till socialhjälp och framför allt inget tillträde till SFI.

Förklaringen till detta är, om jag fattat rätt, att EU har hittat på ett ”massflyktsdirektiv” med en annan och snålare meny än den reguljära svenska table d’hôten. Svenska staten har väl tacksamt tagit emot chansen att spara lite pengar på ukrainarna eftersom det går att skylla på EU (även om Sverige frivilligt kunnat erbjuda ukrainarna andra folkslags matsedel).

Det finns mycket att klaga på i världen men låt mig idag koncentrera mig på svenska förhållanden. Missnöjesanledningarna är legio. Jag kan ha blivit alltmer pessimistisk med tiden, kanske överdrivet pessimistisk, men jag tror inte att jag hittar på att folk i allmänhet, alltså inte bara jag, ser med ångest och oro på framtiden.

Eftersom jag är så okunnig om krig i allmänhet och inte minst det nu aktuella kriget känns det lite pretentiöst av mig att ha synpunkter på Anders Leions invändningar (här intill) mot min tidigare publicerade uppfattning att det vore bra, som Kissinger föreslagit, att försöka med en förhandlingslösning. Att jag ändå nu yttrar mig beror på att Anders uppfattning – (som jag fattar den) att kompromisser med Putin är omöjliga eftersom det vore döden för den ryske presidenten att vika en tum – tycks representera en allmän eller åtminstone mycket vanlig mening bland insatta betraktare utan att för den skull ge svar på frågor den väcker.

En skotsk filosof, vars namn jag inte minns, sa ungefär att människor förlorar sitt förstånd kollektivt men bara återvinner det individuellt och då under svår möda. Vår tids dominerande förståndsförlust, i varje fall i västerlandet, är PK-ismen.

På ettårsdagen av den ryska invasionen av Ukraina kommenterade jag att ukrainarna är stridslystna men inte får så mycket stöd i form av krigsmateriel och pengar som de vill ha från sina västliga stödländer. Visserligen lovar stödländerna att Ukraina ska få all hjälp landet behöver men i praktiken visar sig det där krigsbiståndet vara nästan lika trögt att få ut som oxeltänder. De senaste dagarna har denna tes bekräftats från olika håll. Dagens Nyheters bekymrade ledarsida sammanfattar så här:

Sedan några årtionden tillbaka grasserar en, som det verkar, statsfinansierad föreställning som går ut på att det svenska samhället är behäftat med en in- och medfödd rasism vilket av många antas vara förklaringen till att integrationen av utlandsfödda i Sverige går så dåligt. Jag varken gillar eller tror på den teorin. Var därför varnad för tendentiösa synpunkter som kan ha nästlat sig in i följande text.

För mer än fyra decennier sedan jobbade jag på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Det var en idealisk arbetsplats för en nyfiken person som ville fundera över de aktuella samhällsfrågorna. Det rådde en tolerant och vänlig stämning. Man kunde säga nästan vad som helst. (Inom vissa gränser. En gång föreslog jag, eftersom praktiskt taget alla anställda tillhörde eller hade tillhört 68-vänstern – och vi ändå hade anställningstrygghet – att vi skulle göra en seriös och vetenskaplig men praktiskt orienterad framtidsstudie om hur socialismen skulle kunna införas i Sverige. Förslaget avvisades vänligt eftersom alla som jobbade där visserligen hade romantiska idéer om det klasslösa samhället men ändå tänkte sig en helt annorlunda framtid för egen del. Så blev det också. Någon blev ambassadör, någon blev professor och så vidare. Såklart de inte ville riskera den framtiden med några ansvarslösa intellektuella övningar i marxist-leninistisk anda.)

En besvärande defekt hos mig är att jag nästan aldrig är säker på någonting. Jag tror att livet känns stabilare för dem som har en fast åsikt och därför vet saker. Till exempel har jag många goda vänner som vet att Ryssland kommer att förlora kriget eller att Ukraina kommer att förlora kriget eller att den borgerliga regeringen inom kort, när den blivit varm i kläderna och läst lite fler råd från välvilligt inställda ledarredaktioner, är på väg att reda upp den svenska förvirringen. Hur mycket är elbolagen egentligen skyldiga elkonsumenterna? Är det 600 miljoner kronor för vissa månader, som energiministern säger, eller är det 3 – 10 miljarder som ”Regeringskansliets experter” anser att det blir om man börjar räkna en månad senare. Eller är det bråk mellan energiministern och finansministern? Den senare lyckas pressen inte få tag på medan den förra fäller följande irriterade kommentar som man kan försöka tolka efter förmåga:

En av fördelarna med att studera portugisiska på fritiden är att få tillgång till ett hemligt språk och en hemlig kultur. Jag menar hemligt språk på samma vis som svenskan länge varit hemlig i bemärkelsen att bara folk som är barnfödda inom nationsgränserna begriper det. Kommer man utomlands tillsammans med en annan svensk kan man tryggt pladdra på modersmålet ty ingen annan begriper.

År 1980, när jag jobbat i fem år inom svensk statsförvaltning och börjat förstå dess beteenden och drivkrafter, skrev jag en publikation som hette Fem slutsatser om den offentliga sektorn och i sammanfattning handlar om de byråkratiska mekanismer som gör att produktiviteten inom stat och kommun till synes oundvikligen stadigt tycks sjunka (vilket jag hade visat i en föregående studie). Skriften gavs ut av Sveriges Industriförbund ty detta var på den tiden när det i Sverige fortfarande fanns en intressemotsättning mellan det offentliga och den privata företagsamheten och det senare intresset alls inte skämdes för att offentligt ifrågasätta vad fan det fick för pengarna, det vill säga för sina skatter.

I mitt liv har jag åtnjutit privilegier som gör att jag ibland kan begripa saker bättre än andra människor, framför allt om dessa andra är experter. Privilegierna består av många års tjänstgöring (på din bekostnad) i underutvecklade länder. Underutveckling är inte detsamma som fattigdom. Tvärtemot vad många tror är underutveckling en ganska modern och till och med avancerad samhällelig existensform som företrädesvis uppstår när viktiga, för det mesta politiska, beslutsfattare har mer pengar än erfarenhet och vett. Grundfelet är djupt mänskligt. Beslutsfattarna förstår inte att de saknar erfarenhet och vett och om de mot förmodan hade förstått det så hade det inte hjälpt eftersom de lik förbannat inte hade erkänt faktum. Sådan är människan.

Jag har fördomar både mot muslimsk kultur och mot den svenska socialstaten så när dessa kommer i konflikt med varandra blir mina bedömningar särskilt välbalanserade och jag behöver inte oroa mig för att komma fram till vinklade slutsatser.

Under rubriken ”Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder” skrev jag för sju år sedan en krönika om FN:s Barnkonvention som år 2020 implementerades, det vill säga blev lag, i Sverige.

Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare. 

Liksom så många andra har jag på senare tid apropå herr Paludans koranbränningar fått för mig att allmänheten skulle bli glad att få veta vad jag tycker om yttrandefrihet. När jag nu tittar på mina krönikor i denna fråga blir jag förvirrad och undrar vad jag menar.

Så här har jag vid flera tillfällen sammanfattat min grundinställning:

Förr i tiden, innan kärnfulla och träffande uttryck kallades ”oneliners”, hette de ”bonmots”. När jag tog studenten fick jag en bok med samlade bonmots av en släkting som tyckte att jag behövde lite bildning. Ett av mina favoritbonmots i samlingen kommer från den engelske artonhundratalsförfattaren Samuel Butler och lyder: ”Vi tänker som vi gör, huvudsakligen för att andra människor tänker så”.

Det finns något slags föreställning att nya politisk makthavare har en period om hundra dagar att förverkliga sina program eller åtminstone ge sin rörelse sådan skjuts att resten av mandatperioden är hyggligt utstakad. Varför det skulle handla om just hundra dagar är oklart men det känns rimligt att tro att en ny regim måste utstå en rejäl dragkamp med ödet i form av tidigare makthavare som inte gillar de nya politiska makthavarnas idéer. Men hur gestaltar sig en sådan dragkamp och vad behöver de nya makthavarna göra för att vinna kampen mot de gamla?

Igår gjorde jag en upptäckt som tycktes mig av arkimediska proportioner – du minns han som kom på en princip och sedan rusade genom Atens gator och vrålade att han ”funnit det”? – medan det vid närmare eftertanke bara handlade om en rätt banal sak. Och ändå kanske inte…

På det hela taget ogillar jag överraskningar. Om jag upptäckt att gravitationen fungerar på östra halvklotet så vill jag helst att den ska verkar felfritt enligt samma principer på det västra. Jag kan förstås inte begära att sociologiska förhållanden ska uppträda med samma exakthet som naturvetenskapliga men jag blir på dåligt humör om de inte stämmer alls.

När den utomeuropeiska migrationen till Europa startade för ett halvsekel sedan hade Sverige en historisk nackdel att kämpa emot. Vi visste nästan inget om andra kulturer än vår egen. Vad utomeuropeiska kulturer stod för hade vi ingen aning om. Vi hade inte ens, som flera ledande europeiska länder, haft några kolonier där vi på plats hade kunnat inhämta erfarenheter och lärdomar om främmande kulturer.

Propaganda har funnits i alla tider och troligen påverkat alla som velat bli påverkade men knappt några andra. Goebbels tidning Der Angriff lästes bara av övertygande nazister. Folk kunde i allmänhet skilja skrot från korn enligt evangelisternas princip att man ska känna trädet av dess frukter. Men sedan några år antas allmänheten inte längre på egen hand kunna identifiera desinformation och därför måste seriösa media ta sitt ansvar och särskilt upplysa publiken om när det är hot och hat i faggorna (vilket det förstås nästan alltid är i sociala medier).

Idag hamnade jag i ett samtal med ett antal personer som oberoende av varandra uttryckte sin oro över sakernas tillstånd i Sverige, särskilt vad gäller brottsligheten och kriminalpolitiken.

Tolstoys första mening i romanen Anna Karenina är antagligen världens mest berömda öppningsfras: ”Alla lyckliga familjer är likadana, men varje olycklig familj är olycklig på sitt särskilda sätt”. Om detta är sant eller inte kan jag inte bedöma eftersom min livsforskning inte koncentrerats på hur folk har det hemmavid, men Tolstoys observation låter insiktsfull. Själv har jag mer ägnat mig åt en annan grundläggande fråga, nämligen hur samhällena valt att hantera sitt under min livstid tilltagande välstånd. Om jag skulle formulera något à la Leo Tolstoy skulle det nog bli att ”alla fattiga samhällen arrangerar människornas liv på liknande sätt, men varje mer välmående samhälle är välmående efter sin speciella fason”.

För något tiotal år sedan reste frugan och jag på veckändresa till den vackra portugisiska staden Porto vid Douroflodens Atlantmynning. Syftet med staden Porto verkar vara att man ska dricka portvin vilket många också gör och liksom jag så kanske ådrar sig ett plågsamt anfall av portvinstå, även kallat gikt eller podager vilket närapå är en skamlig sjukdom.

Under mitt liv som ekonom eller historiker eller bara vanlig människa har jag lärt mig en viktig läxa: vad betydelsefullt och nydanande du än tror att du har kommit på så finns det alltid någon annan som nått samma slutsats tidigare, ibland tusentals år tidigare. Ibland kommer insikten om de tidigare upptäckarnas triumfer snabbare än du någonsin kunnat ana. Det kan till och med inträffa att den som ligger före i spåret är du själv. En sådan déjà vue-upplevelse har jag fått sedan igår.

Jan Myrdal (bilden) dog för snart tre år sedan. Det är synd. Jag hade gärna pratat med honom de intellektuella i Sverige, en grupp som han ansåg sig tillhöra men likafullt kunde ägna sig åt att kritiskt analysera. Med intellektuella menar jag folk som professionellt sysslar med ord.

Sedan friskolekoncernen Internationella Engelska Skolan nyligen blivit påkommen med vinstuttag på några hundratals miljoner kronor varom statstelevisionen illvilligt rapporterat ser det sämre ut för friskolornas framtidsutsikter än på länge. Det är dags att friskolorna, vilket jag tjatat om i många år, slutar oja sig över sina politiska fiender och i stället själva styr upp sin situation.

I bedömningen av socialsekreterare må jag vara jävig. Det började för fyrtio år sedan när jag och förra frun skulle adoptera ett barn. Först skulle ansökande föräldrar gå på kurs hos socialförvaltningen. Efter ett tag tröttnade jag och frågade trotsigt varför vi skulle lyssna på dessa självklarheter. Den föreläsande socionomen tystnade. En isglans tändes i hennes ögon: