Knappt hade 35 000 representanter för 196 FN-länder lämnat klimatkonferensen COP27 i egyptiska Sharm el-Sheik i november förrän 10 000 representanter för samma FN-länder träffades vid artrikedomskonferensen COP15 i Montreal i Kanada. Mötet ska ha avlöpt väl. ”Så enades länderna om en räddningsplan för världens natur” är Dagens Nyheters entusiastiska rubrik.

Nu ska jag säga en sak som jag tänkt många gånger – och du har troligen också gjort det – men knappt vågat skriva. Det är att statens första uppgift inte, som många tror, är att vårda värdegrunden utan att vårda sitt våldsmonopol. Detta har världen vetat om i varje fall sedan 1600-talet när Thomas Hobbes skrev boken Leviathan. Leviathan är ett fruktansvärt monster från Jobs bok i Gamla Testamentet som Hobbes framhåller som förebild för den statliga våldsapparaten:

EU må ha stora fördelar men är, enligt min erfarenhet, en förskräcklig byråkrati. Hur skulle unionen kunna vara något annat? Det ligger i byråkratins gener att växa och bli så komplicerad att ingen utomstående kan kontrollera den. Svensk offentlig förvaltning ska enligt teorin styras av medborgarnas ombud, våra politiker, vilket inte går så särskilt bra. Tänk dig vilka lekbollar de europeiska folkens EU-representanter måste vara i brysselbyråkraternas händer.

Kommer regeringen att lyckas med det politiska beting som den föresatt sig i Tidöavtalet? Det är, trots allt, inga småsaker som förespeglas utan verkligen ett paradigmskifte eftersom en stor del av de föreslagna reformerna går på tvärs emot det politiskt korrekta tänkande som länge förhärskat i svensk politik.

Jag funderar ständigt på det svenska samhället och anser att jag med myrsteg, kanske ett om dagen, på några årtionden kommit en bra bit. Idealet vore att åstadkomma en motsvarighet till den gamla marxistiska bilden ovan som är så välkänd och naturtrogen att folk som för hundra år sedan betraktade den säkert undrade om den var ett fotografi av det dåtida samhället eller en färglagd fantasi.

Nu har jag moderniserat bilden efter dagens förhållanden även om jag inte ritat och färglagt några bilder.

Vår tids samhällspyramid har fyra nivåer.

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

.

Den här bloggen har den pretentiösa underrubriken ”här skapas samtidens självförståelse”. Att skapa självförståelse är ingen barnlek, kan jag tala om, särskilt som samtiden ofta inte vill ha någon självförståelse (plus att man förstås kan tolka samtiden fel och därmed skapa mer förvirring än förståelse).

Häromdagen besökte jag ett seminarium om elkrisen hos organisationen Svenskt Näringsliv. Man fick kaffe och toscamazarin. Budskapet var att panikstämning sprider sig bland många svenska företagare. På organisationens hemsida tar en medlemsföretagare bladet från munnen:

.

Tocqueville var en nyfiken fransk ädling som i början av 1800-talet reste till USA för att se om, och i så fall hur, demokratin kunde fungera. Han var cynisk eller välutbildad nog för att räkna med att alla statsskick hade inneboende tendenser att utvecklas till despotier när makthavarna väl blivit varma i kläderna. Men den första demokratin i världen? Där makthavarna var kringgärdade av långtgående förbud mot att kränka folkets privata friheter? Där makthavarna till och med tillsattes av folket i fria val? Vad slags despotisk makt skulle de amerikanska makthavarna ha möjligheter att tillvälla sig? Kunde man tänka sig att en ny sorts despoti utvecklades i sådana länder, en despoti som inte i första hand ägnade sig åt att förtrycka folket?

Rubrikens fråga kan verka nördig. Vem bryr sig? Lite generat erkänner jag att jag bryr mig. Jag har frågat auktoriteter efter svar sedan jag gick i gymnasiet. Det bästa försöket gjorde en mattelärare som sa att ”dom bara finns” och sedan tog sin käpp och gick.

.

För uppemot tio år sedan greps jag av en obehaglig känsla som jag aldrig tidigare upplevt men som sedermera har blivit standard. Jag hade hittat på ett projekt som skulle ha räddat den svenska skolan om den svenska skolan varit mer samarbetsvillig vilket den svenska skolan inte var. Jag menar allvar. Det handlade om att göra det självklara som lärarkåren i alla tider gjort av sig själv för att förkovra sig men nu för det mesta slutat att göra, nämligen att förmå skickliga lärare i varje skola att hjälpa sina mindre kompetenta kollegor. Det kan låta som en tulipanaros men jag lovar att det var rätt tänkt, löftesrikt lågteknologiskt och noga förberett.

Tillsammans med en vän som är en erfaren läkare prövade jag den inopportuna tanken att sjukvårdens problem inte alls, som det påstås, är resurs- och personalbrist utan tvärtom att det finns för mycket resurser. Jag har inga bevis annat än, i bästa fall, enstaka observationer. Häromdagen var det propp i trafiken på Karlavägen för att en ambulans med tre personal skulle hantera en pigg sjuttioåring som tydligen blivit touchad av en bil och nu stod och log urskuldande mot trafikanterna som han besvärade genom att i onödan stå mitt i gatan. Ambulanspersonalen ägnade sig åt att ömsom köra fram personkärror till sjuttioåringen, ömsom att dirigera trafikproppen. Om de bara hade åkt därifrån och lämnat det generade trafikoffret till de vänliga pensionerade damer som ansamlats så hade Region Stockholm frigjort personal och åstadkommit en besparing för skattebetalarna.

.

Jag är hund. När jag hade nått den åldern att det var dags att välja ett yrke sökte jag in på HHS (Hundhögskolan). Det fanns många linjer att välja på, till exempel lavinhundslinjen, knarkhundslinjen och blindhundslinjen. Men jag valde att utbilda mig till bidragshund.

.

Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.

Många människor, även jag, har bekymrat funderat över varför det vinstmaximerande näringslivet har blivit så hållbarhetsorienterat. Hållbarhetsinriktning ökar normalt kostnaderna i produktionen och borde därför skys som virusepidemier av vinstmaximerande företag. Men företagen handlar inte som de borde enligt de företagsekonomiska riktlinjerna. De skryter med sin hållbarhet och miljöanpassning trots ökade kostnader.

Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.

Någon var vänlig att skicka mig en nyligen utkommen studie från Stiftelsen Rättsfonden. Studien heter Aldrig hört ordet…, – vadå rättsstat. Författarna har undersökt vad svenska gymnasister begripit om rättsstaten och demokratin dels genom att i en enkät fråga dem, dels undersöka vilka krav skolan ställer och vad det står i elevernas läroböcker.

Av Tidö-avtalets sextiotvå sidor ägnas fem åt ”samarbetsprojekt hälso- och sjukvården” (om man räknar bort den gemensamma text som inleder beskrivningen av alla samarbetsprojekten). På dessa fem sidor presenteras ett trettiotal reformer som är projektets byggstenar. Jag har ägnat några år av mitt liv åt att tillsammans med sjukvårdskunniga människor åstadkomma ungefär det som Tidö-avtalet nu uppdrar åt regeringen, särskilt kristdemokraterna verkar det, att göra, nämligen ”att ta fram och genomföra konkreta politiska förslag som löser
Sveriges viktigaste samhällsproblem inom Hälso- och sjukvården”. (Här är den utredning vi presenterade för snart tio år sedan. Regeringen får den av mig.)

En mentalitet är ett sammelsurium av idéer, beteenden, ideologier, värderingar med mera som kännetecknar folkgrupper och varierar över tid och rum. Att mentaliteten varierar över tid har var och en som levat mer än femtio år personlig erfarenhet av. Även om man inte flyttat sig en kilometer från Stockholms centrum sedan 1970-talet möter man numera en helt annan mentalitet. Och att mentaliteten varierar geografiskt, om man inte upptäckt det själv exempelvis genom att resa till Akalla, är numera bevisat genom Ingelharts och Welzels välkända kulturkarta (se bilden) där Sverige intar en extremposition i det nordöstra hörnet.

För några veckor sedan läste jag en artikel i Expressen om att ”FN:s råd för mänskliga rättigheter anklagar Sverige för att vara ett land med systematisk rasism och menar att Sverige måste höja insatserna i sitt arbete mot rasism”. Sverige ”måste samla in och använda dessa data för att bekämpa systematisk rasism”, sa Yvonne Mokgoro, ordförande för FN:s oberoende panel för rasrättvisa och brottsbekämpning (bilden).

När Tidö-avtalet publicerade i mitten av oktober framförde jag tesen att avtalet kommit till på så sätt att statsminister Kristersson, som är en hygglig kille, för att undvika besvärande konflikter bad varje regeringsparti göra en önskelista på tio, femton sidor. Sedan häftade han ihop partilistorna och vips hade Sverige ett Tidö-avtal som alla var nöjda med – åtminstone tills de hade läst vad de andra regeringspartierna önskat sig.

Nu börjar jag kanske bli tjatig ty följande argumentation har jag anfört säkert två, tre gånger i krönikor under de senast tio åren och eftersom jag är inbilsk nog att tro att läsekretsen minns allt jag sagt så får jag dåligt samvete för upprepningarna. (Men tänk på kyrkan. Hur ofta har den inte repeterat Fader vår utan att för den sakens skull anklagas för att trötta församlingen med repetitioner. Om kyrkan kan så kan väl jag. Så håll ut.)

Är berättelsen om brasklappen tillräckligt förenlig med värdegrunden för att kunna accepteras i den svenska skolan? Antagligen inte. Därför förklarar jag historien. Biskopen Hans Brask var med på 1517 års riksdag som skulle bestämma om den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle skulle avsättas. Brask kände grupptrycket och vågade inte annat än rösta för avsättning. Men han fruktade att han för detta skulle bli utrensad av danskarna vid något framtida tillfälle, ett tillfälle som faktiskt kom vid Stockholms blodbad. Brask var feg men inte rådlös så han skrev en lapp om att han varit ”nödd och tvungen” att rösta på detta vis. Sedan gömde han lappen i ett vaxsigill (hur det nu går till) vilket räddade honom vid blodbadet.

Min farbror Gunnar var chef för Volvo. Han blev så småningom allmänt erkänd och aktad för att företaget under hans ledning skördat oanade internationella framgångar och blivit ett levande bevis för överlägsenheten hos den svenska samhällsmodellen. Jag var en ambitiös student på Handelshögskolan där man fick studera avancerade amerikanska läroböcker om olika managementteorier som ibland behövde uttryckas i matematiska formler för att bli helt glasklara för oss stjärnögda studenter.

Den mänskliga intelligensens betydelse för samhällenas utveckling är en het potatis. Vem som helst kan fatta, tror jag i alla fall, att framåtskridandet sker enklare och snabbare där folk har en högre genomsnittlig intelligenskvot. Begåvade människor har en vaknare och snabbare blick och kan därför lättare än de mer trögtänkta upptäcka och exploatera de möjligheter som tillvaron uppenbarar. Jag skulle gå så långt som till att på prov påstå att mängden nyttiggjorda innovationer är en ganska direkt funktion av deras samhällens genomsnittliga IQ.

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Nu ska jag skriva om ett ekonomiskt debacle som jag inte begriper. Poängen är att ett antal andra människor som inte heller begriper har haft ledande positioner i debaclet – den amerikanska kryptobörsen FTX som nu gått i konkurs. Bolaget har hyllats inte bara för sina ekonomiska framgångar utan dessutom alldeles särskilt för den nu avsatte trettioårige grundaren Sam Bankman-Frieds (bilden) progressiva politiska idéer. Förra året förklarade han sin börs koldioxidfri och lovade miljontals dollar för olika miljöprojekt. Han var i samband med mellanårsvalet i år den störste bidragsgivaren till demokratiska partiet efter George Soros.

Under min tid i biståndsbranschen lärde jag mig att om man ska ge bistånd till ett land så bör det vara så snålt tilltaget att det inte ger landets ledare möjligheten att iscensätta några samhällsomvälvande favoritprojekt. Det svenska biståndet till Guinea-Bissau, där jag jobbade, var helt misslyckat men det berodde inte, som många föreställer sig, på att ledarna satte pengarna på nummerkonto i Zürich. Hade det varit så väl hade man inte behövt bekymra sig ty då hade pengarna inte snedvridit den obetydliga utveckling som landet kunde prestera. Men regeringen bestod av hederliga socialister som inte ville stjäla medborgarnas pengar utan i stället använda dem för att finansiera storslagna statliga projekt för att snabbast möjligt lyfta landet till oanade ekonomiska nivåer.

En del bedömare har redan mindre än tre månader efter septembervalet börjat räkna med att den nya regeringen ska misslyckas. En del av dessa bedömare, exempelvis Dagens Nyheters ledarsida, ser fram emot ett sådant misslyckande eftersom ”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land”. Andra bedömare, jag till exempel, tror att regeringen vill göra Sverige till ett bättre land. Problemet, fruktar jag, är att regeringen underlåtit att tillräckligt noggrant förbereda sig för den utdragna batalj som det planerade paradigmskiftet kommer att kräva. I sista hand beror denna uraktlåtenhet på att regeringen (och praktiskt taget alla andra som håller sig med uppfattningar om samhället) inte begripit vilka som är skiftets fiender.