Parollen för den här bloggen är att ”här skapas samtidens självförståelse”. Frågan är vad det betyder. Om någon skulle veta borde det vara jag eftersom jag är den som formulerat ledordet. Men å andra sidan pladdrar man så mycket att det inte alltid är lätt att veta, framför allt om det gått något årtionde sedan djupsinnigheterna sattes på pränt.

Häromdagen framförde jag en kontroversiell uppfattning till en vän. Jag sa att det inte händer något i svensk politik. Årtionde efter årtionde passerar men uppfattningar, ståndpunkter, konkreta lösningar förblir desamma. Det är bara håret som blir gråare på alla dem som fortsätter att ha oförändrade åsikter.

Vad många snobbiga intellektuella (som jag) än tycker så kan man som svensk vara ganska stolt över nivån på dagsdebatten i Sverige. Trots allt är vi ett litet utkantsland med ett språk- och tankeområde som täcker max tio miljoner människor varav uppemot hälften troligen i det här sammanhanget bör räknas som funktionella analfabeter i bemärkelsen att de aldrig skulle läsa en normal debattartikel även om de kunde nästan alla orden. Och ändå har vi ett kiv och ett tjafs och ett ordgemäng som om hela folket inte bara döpts in i Svenska kyrkan utan också fötts in i Svenska Akademien.

Meningen är att den här texten ska drypa av fördomar och förakt mot psykiatrin som jag inte vet något annat om än att jag betalar för den samt att den är en av de skrikigaste och självgodaste avdelningarna inom det välfärdsindustriella komplexet. Med skrikigaste och självgodaste menar jag att den i jämförelse med de andra avdelningarna lyckas framställa sig själv som den mest förtryckta av alla offerkategorier. Jag vet hur psykiatriker ser ut när de kommer på att de lider värre än andra. Deras mun förvrids i ett trotsigt men ändå undergivet falskt leende som betyder att just det faktum att de så storsint utstår sina orättvisa plågor är själva beviset på deras överlägsna godhet som människor.

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Har du tänkt på att många av mänsklighetens mest omhuldade vetenskapliga idéer för det mesta, ibland sedan hundratals år, lider av obefintlig eller i varje fall oklar bevisning? Just nu tänker jag på engelsmannen Thomas Malthus som för lite mer än tvåhundra år (anonymt) presenterade skriften En avhandling om befolkningslagen. Människan förökar sig i en geometrisk serie, sa Malthus, medan livsmedelproduktionen i bästa fall ökar i en aritmetisk serie varför livsmedelsproduktionen normalt inte kommer att räcka utan folk att dö av svält (eller krig och sjukdomar som berodde på svälten). Malthus ansågs vara ekonom och när han kommit med sina förutsägelser, hävdas det i ekonomskrået, fick ämnet beteckningen ”den dystra vetenskapen”.

Jag ogillar Greta Thunberg. Det är inte individen Thunberg jag ogillar, även om hon verkar nog så fanatisk och bitsk, utan symbolen Thunberg. Hon symboliserar alla ofördragsamma svärmare som utan hänsyn till andra människor vill göra om världen i enlighet med en frälsningslära som hon och de andra svärmarna bestämt sig för att följa.

En vän kom på stockholmsbesök och passade på att delta i en av de återkommande måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg till förmån för Ukrainas sak. Efteråt sa vännen att hon var bekymrad eftersom mötesdeltagarna, enligt hennes bedömning, var så pass ålderstigna. ”Vi som var där till stöd för Ukraina tillhörde en äldre ålderskategori”, skrev hon. ”Är inte ungdomar engagerade i frihetskamp? När slutade de vara det?” Jag svarade att jag visserligen hade samma intryck av åldersfördelningen på norrmalmstorgsmötena men att jag inte kunde förklara det hela. Fast man borde kunna hitta rimliga skäl om observationen är korrekt.

Förlåt om jag tjatar om de mänskliga rättigheternas utveckling genom århundradena men denna process är så märkvärdig att jag knappt tror på mina egna förklaringar och därför måste älta om och om igen, inte för din skull ty du har säkert begripit allt du har lust att veta, utan för min egen.

Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Mycket verkar enkelt och självklart men bara man fått grunna över sina uppfattningar ett tag så kan de bli svåra att begripa även för den grunnande hjärnan. Som exempel kan vi ta den aktuella storfrågan om koranbränningar med närliggande förgreningar. Vilken berättelse – narrativ – är det som gör saken mest begriplig?

I hela livet har jag lite till och från på lediga stunder funderat över varifrån fri- och rättigheterna kommer. Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt övertygad av mina egna resonemang vilket säkert beror på en betydande svaghet hos mig, nämligen att jag undermedvetet har önskat att det legat något ädelt över fri- och rättigheterna och helst också att mänsklighetens stora hjältar och tänkare över tiden ska ha flyttat fram de filosofiska positionerna så att mänskligheten gradvis har beviljats ständigt utvidgade fri- och rättigheter och därmed ett allt värdigare liv. Människan har enligt den självhyllande doktrinhistorien genom århundradena långsamt blivit alltmer rättänkande och fulländad, filosoferna har noterat och skrivit traktater i ärendet och fastställt nya fördelar för människan.

En av vår tids dominerande föreställningar – eller kanske snarare fördomar – är att människans kunskaper avancerar med sådan kraft att alla nya idéer med automatik är bättre än äldre. Jag har svårt att helt anamma den tankegången. På många områden är det heltvisst så. Till exempel vill jag hellre bli behandlad i munnen av en modern tandläkare än en gammaldags som cykeltrampade borret.

Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.

För kanske tio år sedan lämnade jag den Grundläggande och Trygga Trosvisshetens Tidsålder och inträdde i den Råkalla och Misstänksamma Skepsisens Era. Mitt sinne har i samband därmed blivit mer tolerant men samtidigt, vilket kan verka underligt, betydligt vresigare.

Vår tid och vår plats, det vill säga det högutvecklade och vällevande USA-centrerade västerlandet, är sedan några årtionden så gripet av olika slags vansinnen att man för att försöka förstå måste tillgripa resonemang som vid första anblicken kan verka krystade men som vid närmare eftertanke möjligen kan erbjuda en träffande logik. Jag tänker förstås främst på klimatalarmismen eller, som några säger, klimatkatastrofismen, föreställningen jorden kommer att koka sig själv ned i fördärvet om människan fortsätter att släppa ut koldioxid i atmosfären och att den enda lösningen är att i grunden omkonstruera det samhälle som är själva inseglet på vår höga utveckling och bekväma liv.

Värdegrunden är en stor och mäktig furste, visserligen finns han enligt Wikipedia bara i Sverige och kanske i någon mån i Norge, men i Sverige hyllas han desto mer. Han ger 1,13 miljoner träffar på Google, vilket kan jämföras me 390 000 för Moder Teresa och 11 200 för mig. Värdegrunden är alltså vid pass hundra gånger mer prominent än jag. Ändå vågar jag utmana honom ty jag menar att han bara är en tunn ballong som skulle sjunka ihop på nolltid om inte sådana som Skolverket fyllde honom med varm luft (på min, din och andra skattebetalares bekostnad).

OK, Värdegrund, är du redo?

I relativt mogen ålder – jag hade i alla fall tagit min första akademiska examen – fick jag av en händelse en insikt som övertrumfade allt som den högre utbildningen lyckats proppa in i mitt medvetande. På förstasidan av en tidning i Småland såg jag en bild av en snöig stuga i skogen med en cirka åttioårig dam i förgrunden. ”Elsa, 82, svälter” förkunnade den anklagande rubriken. ”Vad gör kommunalrådet?”

Herr Google är nog inte riktigt tillförlitlig som opinionsundersökare men helt fel har han troligtvis inte. Av nyfikenhet ställde jag två frågor till honom i ett ämne som känns angelägnare ju mer jag tänker på det även om det tyvärr visade sig att jag själv tillhör en försvinnande men förhoppningsvis växande minoritet. Frågorna var ”Hur många i Sverige vill förbjuda förtal av muslimer” respektive ”Hur många i Sverige vill tillåta förtal av muslimer”. Antalet träffar blev 150 000 respektive 14 600.

Många hyser agg mot koranbrännaren Rasmus Paludan för hans ohyfsade tilltag att bränna koraner. Att svenskar kan reagera på det sättet går möjligen att förstå eftersom väluppfostrat folk sedan barnsben fått lära sig att man inte ska reta folk, muslimer i det här fallet, i onödan. Men varför svenskarna som straff för Paludan och likasinnade skulle kriminalisera bokbränning övergår mitt förstånd. Ännu mindre begriper jag förstås hur man i muslimska länder, där folk har en tendens att bli ännu mer indignerade över förnärmelser än här, kräver dödsstraff för sådana som han.

När jag inte har något att göra roar jag mig ibland med att titta i gamla böcker. Jag vill helst att jag ska ha läst dem tidigare och fyllt dem med långa, helst begripliga, resonemang i marginalen. För det mesta håller jag med mig om vad jag tyckte för ett antal årtionden sedan men ibland blir jag bara trött av författarnas pretentiösa funderingar och mina egna beskäftiga kommentarer.

Jag minns inte om jag skrev den här artikeln för sex, sju år sedan eller om jag planerat den för nästa månad eller om jag ska spara idén ytterligare några år så att poängen blir desto starkare. Poängen är att politiken oavsett parti i stort sett blir densamma hur mycket misslyckandena än tornar upp sig.

Det finns en stor ilska bland många människor i Sverige att privata friskolor lyckas göra vinst på sin verksamhet och sedan ta ut åtminstone en del av vinsten ur bolaget och stoppa i ägarens ficka. Om det lönsamma skolföretaget gjort sina vinster på att leverera bättre utbildning så hade man inte haft så stor anledning att klaga, men så ser inte verkligheten ut. Snarare är det tvärtom ty det förekommer ingen seriös, nationell kunskapsmätning och därför kan vinstutdelningarna ha möjliggjorts genom att skolföretagen snålat på angelägna utgifter som exempelvis lärarlöner och förvandlat sådana besparingar till utdelad profit för ägaren medan elever och föräldrar hållits på gott humör genom att skolan skänkt de studerande överdrivna glädjebetyg.

Många läser nog tidningarna noggrannare än jag och är säkert ofta skickligare att förstå vad det står i artiklarna. Sådana nyhetskonsumenter är säkerligen medvetna om att EU befinner sig i slutändan av en tre och ett halvt-årig genomgripande byråkratisk skapelseprocess som går ut på att i början av nästa år lansera en ”Ny pakt för migration och asyl”. Pakten ska gälla alla unionens medlemsländer, något som just idag inte ser så lovande ut med tanke på att Bryssels maktkamp med Ungern och Polen nyss blossat upp igen. Eftersom jag blir uttråkad av att läsa om vad som händer i Bryssel är det endast av en tvingande pliktkänsla som jag masat mig till att lära mig elementa i ärendet.

Apropå amerikanska kvinnor, som jag skrev om igår, har jag gjort en observation när jag jobbat på svenska ambassader utomlands. Om man jobbar på en ambassad är det lätt hänt att man hamnar i den lokala diplomatsvängen vilket inte alls behöver vara så stelt och isolerat som det kanske låter. En av mina viktigaste observationer gällde just amerikanska kvinnor. De var alltid snabbast med att ta initiativ.

För mitt inre ser jag en förstamajdemonstration sådäringa 1910. Höjdpunkten måste ha varit när Internationalen skulle sjungas, en låt med så mycket eldande marschtakter och uppfordrande appeller att till och med rörelsens motståndare säkert fick gåshud, stampade takten och kände en bister beslutsamhet brista ut i ansiktet. Betänk följande segervissa rader:

Jag tillbringar den kalla och blåsiga sommaren på en ö i Bohuslän, just nu tillsammans med två systrar varav den ena är min fru. Systrarna läser böcker som troligen är de bästa i världen, åtminstone efter vad det står på omslagen. ”Kanske den mest gripande bok som någonsin har skrivits”, står det till exempel.

”Ur led är tiden, så´n tur att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.” Så kunde man, med avseende på dagens politikervälde, travestera Hamlets berömda veklagan över att det fallit på hans lott att styra upp ett land som hamnat i någon sorts kris. Den kris jag tänker på är den alltmer besvärande politikerstyrda totala livsstilsomvandling som miljö- och klimatpolitiken med tilltagande tydlighet visar sig leda till.

Återkommande läsare märker nog att jag verkar ha snöat in på de medborgerliga eller mänskliga – jag har inte upptäckt någon skillnad på dem – fri-och rättigheterna. En fascinerande insikt eller åtminstone spännande förmodan som jag fått – fast jag vet inte säkert varifrån jag fått den, om jag hittat på den själv eller läst den någonstans – är att fri- och rättigheterna väller fram i två olika och i grunden helt olika vågor, först en på 1600-talet som gällde några hundra år framåt, sedan en annan med samma namn på 1900-talet som jag fruktar ännu inte nått sin fulla styrka.