Pär Bolund har deklarerat att han till hösten ska avgå som partiledare. Det är en fin nyhet. Kanske man borde nöja sig med den. Men borde han inte ha ett straff för de skador på Sverige, särskilt dess energisystem, som han åsamkat nationen? Jag har inte ens orkat besvära mig med att försöka räkna fram hur mycket svenska folket förlorat på miljöpartiets energipolitik men det måste handla om tiotals miljarder. Lägger man till skadorna av dess invandringspolitiska felgrepp blir summorna hutlösa. Att kräva Bolund på ett personligt skadestånd hade kanske för en skattebetalare känts som den naturligaste åtgärden, men det är ingen typ av sanktion som hos oss används mot landets härskare. Jag ska nu resonera om detta och komma fram till mitt standardsvar på de flesta frågor.

Ganska ofta händer det att vänliga människor som hoppas att jag ska ha något intressant att säga bjuder mig att hålla föredrag i någon diskussionsförening eller motsvarande. Det som föranleder inbjudan brukar vara en allmän känsla att Sverige numera alltmer uppenbart är på fel väg och, framför allt, att det saknas trovärdiga lösningar.

Ibland har jag svårt att hitta något att skriva eftersom jag redan har skrivit allt vilket ofta visar sig vara sant när jag söker i gamla årslägg. Till och med gamla framtidsförutsägelser kan lyckliga dagar visa sig slå in, åtminstone delvis. Här är en text från den andra januari 2016. Det är nästan åtta år sedan. Sverige var fortfarande fullt med opinionsbildare som inte såg något komma.

De mänskliga rättigheterna har under det senaste halvseklet blivit alltmer talrika, i varje fall i västerlandet, vilket betyder att det mänskliga samfundet har blivit alltmer generöst i tillskapandet och fördelningen av nya rättigheter. Jag vet vad det beror på och hur processen går till. Liksom tillverkningen av korv och ny politik är det en smutsig hantering.

Jag tror att miljörörelsen har lånat det uttrycksfulla begreppet tipping  point från sjöfarten. Ju mer det blåser desto mer viker sig segelbåten åt lä (om kaptajnen inte haft vett att reva så att vindtrycket mot seglen minskar). Men ju mer båten lutar, desto större blir skovets inbyggda motstånd mot ytterligare slagsida så att där en förväntansfull miljöpartist drömmer om att brytpunkten snart ska vara nådd och gottar sig åt en kommande kapsejsning där många sjöfarande omkommer (som bevis på att världen borde ha lyssnat på miljöpartisten långt tidigare) kanske han blir helt blåst på en fin katastrof, ett bakslag för den internationella miljörörelsen förstås.

Eftersom jag själv ska skriva en artikel om dagen (eget beslut; ingen att skylla på) och eftersom jag därför vet hur svårt det är att få ihop en bra text (vilket betyder en text som med begripliga argument åstadkommer ett sammanhängande och relevant resonemang och helst också är njutbart formulerad) så lider jag med journalister i tyckarbranschen, ledarskribenter och sådana. Ofta får de inte ihop sina alster. De väcker min medömkan.

Man vet inte om nationalekonomi är vetenskap eller religion. För trettio, fyrtio år sedan var det tveklöst en vetenskap. När jag skulle tentera på keynesianismen så antydde jag lite försiktig att Keynes hade en del ockulta uppfattningar men när jag upptäckte examinatorns alltmer surmulna blick ställde jag mig på bromsen och fick examinatorn att acceptera att mitt säregna svar berodde på att jag missförstått hans frågor. Sedan växlade vi in på det rätta synsättet – det vill säga att nationalekonomi självklart är en vetenskap – och hade därefter en trevlig eftermiddag.

Under nästan tio år arbetade jag i biståndsbranschen, först för FN, sedan för SIDA. Jag jobbade i ett antal olika länder: Brasilien, Indien, Etiopien och sist som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau.

Utan bättre stöd än min intuition påstår jag att alla debatter, nästan alla i varje fall, rör sig på flera, åtminstone två, synbarligen osammanhängande plan vars inre förbindelser endast de skarpaste hjärnorna, sådana som Sherlock Holmes, Hercule Poirots och min, lyckas blottlägga. Som ett klargörande exempel kan jag nämna en livlig, just nu pågående debatt som på ett plan handlar om huruvida havregrynsgröt är fullgod föda för barn och på ett annat vem som har ansvaret för människornas, särskilt barnens, försörjning.

Någon gång i höstas när Tidöregeringen just hade presenterat sitt program framförde jag försiktigt att den nya paradigmskiftespolitiken nog skulle bli en hårdare nöt att knäcka än vad Tidögänget anade. De trodde – som så många andra – att socialdemokraterna med stödpartier var huvudfienden och att valet hade knäckt ryggraden på motståndaren.

I slutet av 1970-talet, när en oljechock drabbade världen för att en del arabiska oljeländer skapat ett oligopol som hette (och fortfarande heter)  OPEC, fick västvärlden för första gången uppleva det kombinerade obehaget av att hunsas av länder som enligt vår uppfattning skulle hunsas av oss, inte tvärtom, och ovanpå detta erfara ett helt nytt makroekonomiskt svaghetstillstånd som döptes till stagflation, alltså att vi hade dålig tillväxt och inflation på samma gång. Det var något helt nytt som skakade världen för det betydde att man inte längre kunde lita till den keynesianska räddningen som gick ut på att trycka pengar för att öka efterfrågan och produktionen. 1970-talet blev ett memento mori för västvärlden.

Numera blir man, jag i alla fall, sorgligt påmind om att vi lever i ett land på deken, ett land som därtill ingår i en kulturkrets, den västerländska, som också är på deken. Vad vår dekadens beror på är svårt att förklara. Hur skulle vi förresten kunna förstå vår nedgång när vi inte begriper – eller ens besvärar oss med att försöka begripa – hundrafemtio års uppgång som placerade Sverige bland gräddan av jordens framgångsländer?

Många som liksom jag är skeptiska till den politiskt korrekta politik som förs i Sverige menar att denna politik, som de gärna kallar ”vänster” eller ”socialistisk”, kunnat dominera eftersom de borgerliga politikerna förförts av socialdemokraterna att precis som dessa bedriva vad som i praktiken är socialdemokratisk politik.

År 1974 fick Sverige en ny regeringsform som artikulerar det då nymornade politikerväldets uppgifter och tydligt förelade dess medlemmar att deras gemensamma mission var att värna och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen så som den beskrevs i den nya grundlagen och på detta fundament förkunna Sverige som ett politiskt korrekt föredöme för hela världen.

Livet är fullt av mysterier eller i varje fall oförklarade händelser som genom det blotta töcken som omger dem ger människan ett mått av obehag, mig i alla fall. Så har jag exempelvis problem med det ryska anfallet på Ukraina i februari 2022. Hur kunde ryssarna åka på en sådan nit redan från början? De hade räknat med att underkuva Ukraina på någon vecka, stridsvagnsbesättningarna påstods ha packat finuniformer till den stora segerparaden som skulle anordnas i Kiev. Men nu är kriget inne på andra året och det finns inget slut i sikte. Hur kunde ryssarna felbedöma sina krigschanser så kapitalt?

Karl Marx hade, sammanfattningsvis, två grundidéer, nämligen att:

1. kapitalismen skulle gå under på grund av sina inre drivkrafter samt att
2. socialismen skulle komma i dess ställe.

I morse läste jag morgontidningen vilket i det här fallet betyder Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, inte för att just dessa är de mest stimulerande nyhetsmedia jag kan tänka mig utan för att det är i dem, plus några andra, som den officiella samhällsdebatten förs. Det betyder att man har hygglig pejl på den socialt acceptabla diskursen i vårt samhälle ifall man genomögnar dessa blaskor. Man får då också reda på sidoinformation som kan vara användbar när man kalibrerar sina egna uppfattningar mot verkligheten, till exempel att sju av tio väljare tycker att Sverige är ett sämre land än för tjugo år sedan.

Den här artikeln publicerades för sex år sedan. En läsare bad mig nyss att publicera den en gång till ty hon hade slarvat bort den. Här kommer den alltså igen i serien Gamla Favoriter.

Det här är en lite uppgiven kommentar till en debatt som pågår just nu och har väckt en del uppmärksamhet. Debatten handlar om huruvida barn i Sverige svälter för att deras föräldrar är så fattiga att de inte har råd att köpa mat och att barnen därför äter extra i skolan på måndagar efter den av ekonomin påtvingade helgfastan.

Skam till sägandes var det först i relativt modern tid, kanske för tjugo år sedan, som jag började förstå självregleringens samhälleligt avgörande betydelse. Man kan kanske gå så långt som till att säga att det är företagens förmåga till självreglering som avgör hur pass framgångsrikt ett samhälles näringsliv har möjligheter att bli.

Ett föredrag med ovanstående rubrik, som jag fått mig tillskickat av den kände meteorologen Lennart Bengtsson, hölls häromdagen i London av Lord Frost på GWPF:s årsmöte. Lord Frost (bilden) är en bemärkt person i Storbritannien där han varit regeringsmedlem, ambassadör och chefsförhandlare mot EU utan att för den skull göra anspråk på akademiska meriter i det ämne föredraget berörde, nämligen klimatpolitikens framtid eller kanske klimatpolitikens fördärvliga inflytande.

Det kan inte vara så roligt att jobba på Svenska institutet nu för tiden, framför allt inte om man har någon sorts ansvar för verksamheten. På myndighetens hemsida står på mest framskjutna plats att ”Svenska institutet bygger relationer och skapar förtroende för Sverige i världen”. Jojatackarja.

Min portugisiskafröken som inte besväras av några politiskt korrekta uppfattningar och jag satt och ömkade oss över den västerländska skolans förfall. Vår grundläggande men ännu inte fullständigt bevisade hypotes var att nedgången gäller de flesta länder i den västerländska kulturkretsen, alltså de länder som hämtar praktiskt taget allt sitt tänkande från USA.

Det finns numera att slags konsensus bland internationella bedömare (vilket brukar betyda anglosaxiska akademiker som håller långa föredrag på YouTube) att Ukrainakriget visar på avgörande förändringar i världens maktförhållanden. Jag är inte säker på att Sverige haft någon seriös utrikespolitik sedan andra världskriget då vi fegt men förnuftigt höll Sverige borta från stridigheterna. Däremot har vi haft en hel del oseriös utrikespolitik (som lär ha tagit sin början när Göran Persson upptäckte att han liksom förbundskansler Helmuth Kohl gillade att äta smör och då lärde sig engelska och kom att uppskatta utrikespolitikens fördelar och möjligheter).

Låt mig få vara lite skeptisk även om jag vet att det inte vinner mig några vänner. Det som skiljer en normalt upprörd samhällsförbättrare från en skeptiker är att den förre inte aktar för rov att, om det finns anledning, misstänka Sveriges sex hundra miljardärer för egennyttigt och ljusskyggt beteende medan den senare inte ens drar sig för tanken att till och med fattiga och eftersatta barn kan vara korrupta.

Den har krönikan publicerade jag för åtta år sedan. Det handlar om en katalansk bank som vill gör reklam för sig. Enligt min uppfattning lyckades banken över hövan. Stycket heter An die Freude, texten skrevs av Friedrich Shiller 1785 och musiken av Beethoven. Detta stycke om fem minuter är, om jag fattar rätt, fjärde satsen i Beethovens nionde symfoni.

Här är en kort introduktion:

Fram till 80-talet blev saker bara bättre och bättre i Sverige. Jag tror det hade med utvecklingen av välfärdssystemet att göra, det vill säga att stat och kommun tog över funktioner som tidigare legat helt på det civila samhället (typ att mormor sköter en stor del av barnomsorgen och att den pensionerade ingenjören vickar som mattelärare) innan folk hade vant sig av med att ansvara för sig själva. Förbättringen var inte planerad utan gick liksom av sig själv. Som genom något välvilligt kosmiskt inflytande samverkade det civila samhället med det offentliga systemet. Sverige kändes bra (bortsett från skatterna som år 1976 kostade socialdemokraterna regeringsmakten, en chock de aldrig glömmer).

Världspolitiken styrs till stor del av folk som på allvar (samt av egenintresse, men det talar man sällan om) tror att människans obändiga drift att för sin egen bekvämlighets skull bränna fossiler inom kort – en del säger inom tio år, andra tror att det i varje fall blir före nästa sekelskifte – kommer att göra jorden obeboelig genom uppvärmning, översvämningar, oväder, missväxt och säkert ett dussin andra besvärliga motgångar. Det kan hända att de har rätt. Jag vet inte. Min kristallkula tappar fokus på större avstånd än några månader. Ibland är den inte säker ens veckan ut. Den är väl att jämföra med SMHI i tillförlitlighet.

I början av nästa vecka ska den i varje fall till nyligen sverigedemokratiska riksdagsledamoten Elsa Widding KU-anmäla två liberala statsråd, Mats Persson och Johan Pehrson, för att dessa skulle ha förtalat Widding genom att citera vad media sagt om henne. Hon skulle ha hävdat, ungefär, att vaccin är farligt, att förintelsen inte inträffat, att det kan ligga något i konspirationsteorier om judar, att hon föraktar kunskap och fakta, att några temperaturförändringar inte inträffat etc.