Jag är inte den ende som fegar ur på den här punkten. Det som skrämmer mig är troligen detsamma som skrämmer alla andra som upprörs över det i stort sett ohämmade våldet i Sverige men sedan inte törs formulera några trovärdiga slutsatser. I stället slutar alla betraktelser med något om att ”det nu verkligen är dags att polisen går från ord till handling” eller ”här behövs rejäl handlingskraft!” vilket kanske känns bra men inte leder någonstans.

Richard Sörman skrev häromdagen en krönika med en skenbart barnslig fråga till envar (RICHARD SÖRMAN: Vad tjänar vanligt folk på skattesänkningar för rika? – DET GODA SAMHÄLLET (detgodasamhallet.com)). Sammanfattningsvis frågar sig Sörman, om jag får förenkla en aning, hur moderatpartiet, som vill ha låga skatter och därmed borde locka rika människor och skrämma bort fattiga, kan överleva med tanke på att de fattiga är fler än de rika och därmed borde vinna vartenda val.

En tanke som slagit mig med tilltagande kraft på senare år – men som jag tills nu har varit förnuftig att hålla för mig själv – är att det kommit väldigt många muslimer till Sverige vilket möjligen är skrämmande. Jag skulle vilja veta hur pass skrämmande det är. Men av någon anledning så är det ingen hos de inblandade myndigheterna – som säkert har informationen och som lever på mina skattepengar – som verkar benägen att besvara den fråga jag vill ställa.

Förr i tiden, vilket i det här fallet betyder under kapitalismens Sturm und Drang-period, den tid under 1800-talet och början av 1900-talet när den var som mest säker på sig själv, så trodde kapitalismen att den kunde göra allt. Detta bevisas enklast genom ett studium av den litteratur som sattes i händerna på det uppväxande släktet av manligt kön, till exempel Jules Vernes En världsomsegling under havet och Resan till jordens medelpunkt eller Robert Louis Stevensons Skattkammarön. Sådant erbjuder en pappa inte sin son om han inte själv eldas av äventyren och visionerna.

Liberalpartiet ordförande Johan Pehrson avser enligt en debattartikel att ”lägga om svensk jobb- och integrationspolitik från grunden”. Hur en sådan omläggning går till lärde han sig ”i veckan” vid ett besök i den belgiska staden Mechelen där man nyligen återskapat framtidstron och ”en stark känsla av tillit” med hjälp av sommarjobb för unga och hårda tag ”som att polisen punktmarkerar unga gängledare”.

I denna text beskrivs hur man lyckats rekonstruera med vilken troligen brottslig cynism och kallsinnig hjärtlöshet den vite mannen (och tillfälligtvis kvinnan) anlagt dolda kyrkogårdar för att begrava minoritetsbarn som blivit lurade att söka in på exempelvis statliga specialskolor, ofta religiösa, för urfolk i Kanada. Eller också är texten bara klarsynt. Välj själv.

I serien ”uppfattningar som går tvärsemot gängse föreställningar” har jag nu kommit fram till hemligheten bakom kapitalismens och industrialismens genombrott och välståndets därpå följande spridning. Om någon invänder att det inte är mycket till serie eftersom alla mina historiefilosofiskt orienterade krönikor verkar handla om just detta -eftersom det aldrig kommer något glasklart och tillförlitligt svar – så kan jag inte annat än instämma. Min ursäkt är att den som inte klarar uppgiften i ruta ett inte bör utsättas för ännu större utmaningar och att jag aldrig träffat någon som annat än antydningsvis och ofullständigt lyckats förklara världens kanske största underverk, således de senaste århundradenas välfärdsrevolution.

Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Den allmänna meningen så som den uttolkas av Sveriges Television och Greta Thunberg är att världens samlade miljö- och klimatforskare numera är eniga inte bara om vad som fattas jorden utan också precis vilka åtgärder som bör sättas in för att vrida allt rätt igen.

Det är mycket man inte vet men turligt nog är det inte så mycket man behöver veta så man kan ta sin okunnighet med ro. Men ibland blir okunskapen plågsam. Så är det för mig med företagen och klimatpolitiken. Här finns en inbyggd konflikt (och förklara gärna att jag har fel om du har en vassare förståelse än jag) eftersom klimatpolitiken är dyrbar för företagen (vare sig de frivilligt anammat den eller tvingats därtill av myndigheter). De extra kostnaderna drabbar rimligtvis vinsterna. Man skulle därför vänta sig att företagen motarbetade klimatpolitiken men det gör de inte, i varje fall inte offentligt. Mellan skål och vägg borde det emellertid vara ett himla gnällande. Det är det också men det är inte tillräckligt för att det ska uppmärksammas utåt. En del företag är förstås rädda för att få rykte om sig att sätta profiten framför jordens överlevnad.

Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.

För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.

Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.

En av nationens ledande PK-ister, kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheter, har klassificerat oss som har synpunkter på klimatdebatten i två kategorier: ”engagerade klimataktivister” och ”cyniska vetenskapsförnekare”. Jag tillhör den andra gruppen, dock inte för att jag skulle förneka vetenskapen, utan för att jag är cynisk.

Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:

De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.

Om någon för några dagar sedan hade begärt min åsikt om det statliga svenska radio- och tevemonopolet och om en lämplig framtid för detsamma så hade jag svamlat fram åtskilliga argument på temat å den ena sidan och å den andra sidan. Och visst är frågan knepig. Men nu har jag sett teveprogrammet Den gröna kapplöpningen och därmed är saken avgjord för min del. Media, framför allt television, i statlig regi ska läggas ned. Den ska inte omorganiseras eller bantas eller börsintroduceras eller få sin styrelse utbytt eller förändras på något annat sätt utan helt enkelt förintas och de nio miljarder kronor verksamheten årligen kostar återbetalda till medborgarna i form av skattesänkningar.

Jag kan lösa alla problem, även sådana som inte finns. Efter lite slentrianmässig forskning, vilket betyder att jag kollat lite här och lite där med hjälp av artificiell intelligens, som visserligen är överreklamerat men i övrigt faktiskt en riktig blodhund, har jag fastställt en klart forskningsbar hypotes. Hypotesen är att förutsägelser om den framtida klimatkatastrof som förväntas göra slut på jorden nästan alltid förlägger undergången till ett tillfälle omkring tio år framåt. Förrän saken har etikprövats och forskningen genomförts kan jag naturligtvis uttala mig säkert om hypotesen men det hindrar inte att jag med full evidens kan förklara fenomenet.

Om det är någonting människan borde ha lärt sig vid det här laget – där ”det här laget” betyder tiden sedan ryska revolutionen – så är det att planekonomi inte fungerar. En del planekonomi slipper samhällena inte ifrån. Visst finns det hetsporrar till libertarianer som menar att polis, rättsväsende och lantmäteri kan överlåtas åt det privata initiativet eftersom verksamheten då sköts mest effektivt, men för oss som sätter rättssäkerheten högre än effektiviteten gör det inget att domstolarna kostar lite mer bara man kan lita på dem.

Svenskarna är ett mycket stabilt folk i bemärkelsen att vi är homogena vilket betyder att vi hela tiden sneglar på varandra för att inte avvika och därför inte är lagda för solospel utan i stället endast rör oss i samlad tropp. Den legendariske ideologen Sture Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen kallade oss, inte utan uppskattning, för ett ”stim av sniglar”, ett uttryck som sedermera blivit bevingat.

I Matteusevangeliets trettonde kapitel frågar lärjungarna Jesus varför han talar till folket i liknelser. Han svarar att det är nödvändigt ty annars fattar bara de som redan har något slags förståelse medan budskapet är bortkastat på de flesta. Närmare bestämt sa han: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.  Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå”.

Styrkan i bråket om koranbränningarna har inte bara tagit vanliga svenskar som gillar yttrandefriheten på sängen utan även regeringen, som torkar svettpärlor ur pannan och delar ut tilläggsdirektiv till åtminstone en statlig kommitté som ska utreda vad vi egentligen menar med den yttrandefrihet som Sverige var först i världen med att införa år 1766 och som finns inskriven i regeringsformen av år 1974. Den borde senast då ha uttolkats i detalj.

Det sorgliga med Sverige är att vi ägnar åt en sorts nationellt självskadebeteende som har sin grund i ett farligt tänkande (och då avser jag inte bara migrationen, utan skola och en hel del annat).

Med avseende på gängkriminalitet med tillhörande mord och annat våld sa dåvarande statsminister Stefan Löfven för fyra år sedan att ”han inte sett det komma” och att han fortfarande inte var övertygad om att oskicket hade med invandringen att göra eftersom ”gängkriminaliteten berodde på segregationen, inte på immigrationen”.

Internet glömmer aldrig och det gör inte jag heller. Därför har jag gått tillbaka till 2015 och läst en artikelserie i Dagens Nyheter om socialtjänsten varmed journalisten Maciej Zaremba väckte stor uppmärksamhet. Här är den första artikeln i serien. I korta drag handlar serien om att svensk socialtjänst regelmässigt begår rättsövergrepp mot sina klienter, särskilt mot män. Zaremba ska ha hävdat att en del socialsekreterare ”levde ut sina mansfobier i maktutövningen”. Till exempel mördas femåriga Tanja för att hennes mamma och andra paranoida kvinnor fått för sig att Tanja skändats av sin pappa (om jag fattar rätt). Zaremba menar att flickan fått överleva om socialtjänsten och åklagarna bara haft vett att följa grundlagen.

Det finns mycket jag inte begriper, det mesta faktiskt. En sak som jag numera särskilt inte begriper är den nya kapitalistiska mentaliteten, till exempel den, som det verkar, tilltagande lusten hos framgångsrika företag att satsa på det hållbara, ekologiska, elektriska och därmed, på lite sikt, nyfattiga.

Den amerikanske 1800-talspedagogen Thomas Palmer efterlämnade ett insiktsfullt yttrande som sedermera blivit bevingat eftersom det så väl fångar det moderna skolsystemets innersta väsen. Det lyder så här: ”Om du inte lyckas första gången så försök igen, försök igen!” I denna uppmaning ligger ett av västerlandets heligaste löften förborgat, nämligen att om jag aldrig ger mig utan tränar mina tiotusen timmar så är succén praktiskt taget garanterad: hut går hem och jag blir just den internationella konsertpianist som min mamma hade planerat hela tiden.