Samtiden föreställer sig, tror jag i alla fall, att samhällena kan välja mellan två olika sätt att organisera sin produktion, nämligen genom plan- respektive marknadsekonomi, socialism respektive liberalism.

Min numera tyvärr avlidne vän Olle Wästberg brukade på sitt sardoniska sätt fråga mig hur jag skulle klara mig om jag inte fick börja mina krönikor med ordet ”jag”. Nu är det dags igen.

Idag ska vi tala om organisationer som försörjs inte av kunder på en marknad, utan av politiker som delar ut anslag. Det kan vara ett statligt sjukhus, det kan vara ett socialkontor, det kan vara en domstol.

När Nietzsche hade förkunnat Guds död uppstod ett intellektuellt tomrum i människornas tillvaro. Vad skulle man ha böner, katedraler och Vatikankoncilier till med tanke på att alla dessas funktioner handlade om att administrera relationerna med en gud som inte längre fanns. Prästerna i egenskap av simultantolkar mellan Gud och de för det mesta okunniga människorna behövdes inte heller. Det horror vacui som enligt den förutseende Aristoteles därigenom uppstod fylldes av den enda trovärdigt magiska kraft som återstod när Gud försvunnit, nämligen staten.

Igår skrev jag att samhällets dominerande makt är den som läst på i sin Hobbes och skaffat sig ett våldsmonopol som är starkt nog att vara ointagligt. Folket blir helt enkelt skrämt till lydnad. Du kanske menar att jag har blivit förförd av historiska äventyrsfilmer från Hollywood men jag tror att den allmänna skrämseln spelat stor roll. När folk inte var rädda nog kunde de bli farliga för härskaren som därför återigen måste sätta sig i respekt. En metod var prygel och offentliga avrättningar som av samtida redogörelser visar sig ha varit populära tillställningar som ofta drog stor publik. (Vid vissa särskilt betydelsefulla tillställningar kunde man ofta köpa sig en välbelägen åskådarplats för att inte missa dramatiken. I Tehran hänger man numera folk från upphöjda kranar för att ge hela åskådarskaran, även dem som inte har råd med VIP-platser, goda möjligheter att noggrant följa evenemanget.)

Några år innan flaskposten med det numera världsdominerande amerikanska uttrycket ”woke” hade kraschat mot Bohusläns klippor och låtit det invasiva innehållet slingra sig ut så hade jag sedan länge uppmärksammat företeelsen under annan beteckning, nämligen ”politiskt korrekt”. Om du ursäktar en självbelåten vardagsfilosof, jag själv alltså, så är mitt uttryck bättre eftersom det innehåller mer klargörande substans.

Även om jag brukar framställa mig själv som anhängare av Betydelsefulla och Högstämda Principer så måste jag tyvärr erkänna att sådant vid närmare eftertanke är båg. I sista hand är det våldet som avgör. 

Information från Wikipedia om frontallobens utveckling:

”Olika delar av hjärnan utvecklas olika fort och exempelvis frontalloben är den delen av hjärnan som utvecklas allra långsammast. Det är därför vi har svårt att bedöma risker och se helhetsbilder medan vi är unga, denna delen av vanligtvis inte färdigutvecklad förrän vid 25 års ålder.”

”Det ekonomiska överskottet” är ett förunderligt användbart begrepp för den som vill förstå samhällenas natur. Fråga vad ett samhälle gör med sitt ekonomiska överskott och du får en djup insikt om dess grundläggande karaktär.

När människor gör saker tillsammans skapar de trygghet genom gemenskap. Svenska bondbyar före storskiftet 1749 och efterföljande skiften hade stora gemensamma allmänningar dit alla kunde skicka sina djur på bete. Individuella odlingstegar fanns men de var så smala och låg så nära varandra att all odlingsverksamhet måste ske unisont. Kravet på trygghet skapade en tendens till kollektivism.

Det senaste året eller kanske tre-, fyraårsperioden, har jag varit utsatt för tilltagande förvirring. Det kan vara mitt fel, växande senilitet är alltid en möjlighet, men jag tror motvilligt på det minst sannolika alternativet av alla, nämligen att starka krafter försöker driva med mig. Vilka dessa starka krafter är vet jag inte men man känner igen dem på att de försöker omdefiniera tillvaron och på det sättet göra mig obehagligt osäker.

När jag kom hem till Sherlock Holmes en londondimmig novemberdag satt han i sin favoritfåtölj och myste. Han hade just tänt en four o´clock-pipa och smuttade på sitt té.

Axel Oxenstierna, bilden, var en av svensk historias största statsmän. Han tog över en aristokratiskt inspirerad, det vill säga ganska känslobesjälad statsapparat och förvandlade den till en strängt regelstyrd förvaltning som styrdes i enlighet med landets första konstitution. 

Min tillvaro är på många sätt privilegierad. Ett av dessa privilegier, som tilltar med åren, är att jag inte behöver bry mig om vad andra människor tycker. Jo, av personliga och sociala skäl är jag känslig för andras uppfattning om mig, jag är trots allt en normalt snäll och konflikträdd svensk, men jag behöver inte rädas att chefer eller kollegor ska djävlas med mig och hota mig med indragna fördelar eller uteblivna avancemang. Av att bli kölhalad och rådbråkad av journalister har jag årtiondens plågsam erfarenhet så det biter inte längre.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas.

Fareed Zacharia föddes i Bombay och lyckades göra en lysande karriär som skribent på olika amerikanska tidningar, The Wall Street Journal till exempel, en av det lilla antal amerikanska tidningar som kan bedömas eftersom världspressens skribenter inte ens tagit grundkursen i SFI och därför inte ens gjort det språkliga minimum man hade kunnat begära för att de skulle göra sig hyggligt lättillgängliga även för oss som inte har varit artiga nog att lära oss hindi (med eller utan brytning), gaeliska och några andra outkomliga språk. Därav kan man dra betydelsfulla slutsatser som jag nu ska dela med dig.

Lyckliga omständigheter har ombesörjt att jag i min hand nyligen fick en dossier omfattande ett hundrafemtiotal hand- eller maskinskrivna (eller på något vis kopierade) handlingar från 1930-talet där avlägsna släktingar till mig med (de fingerade) namnen Albert med hustru Virginie Leclos samt deras son Marcel ansöker om uppehållstillstånd och medborgarskap i Sverige. Bakgrunden är att franske medborgaren Albert redan befunnit sig – med oklara tillstånd – några årtionden i Sverige och försörjt sig som konsertpianist och restaurangmusiker och nu söker asyl i Sverige eftersom han hållit sig i Sverige i stället för att rycka in när den franska krigsmakten ville mobilisera honom till första världskriget. De franska myndigheterna betraktade honom troligen som desertör även om kriget tagit slut.

Det vara en gång ett rikt och vackert land med snälla och hjälpsamma invånare. Många människor från andra länder, där folk djävlades med varandra, ville flytta dit för att få lite lugn och ordning i sina liv.

I min ungdom fick jag lära mig av en äldre släkting som var major på Dalregementet att judarna var mer värda vårt stöd än araberna. Han röt att judarna fick öknen att blomma medan araberna knappt gjorde något nyttigt alls. Sedan dess har jag varit skeptisk mot alla som hävdat att framstående grupper svenskar, särskilt militärer, ogillat judar och haft nazistiska böjelser. I stället har jag blivit prosemit vilket betyder att jag hållit mig med fördomar till förmån för judar. För tio år sedan gjorde jag en vetenskaplig undersökning som inte utan rimliga resonemang kom fram till att judar är ungefär 300 gånger så smarta som araber, ett prosemitiskt övermod som fick sitt straff den sjunde oktober i år.

En av de teser jag med besvärande envishet i tio år eller mer framfört på dessa sidor är att Sverige har ett mäktigt välfärdsindustriellt komplex vars obetvingliga omsättningsmaximering leder till att den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten obevekligen växer. Observera ordvalet: ”obevekligen växer”. Denna formulering betyder att processen går av sig själv oavsett vilket parti eller partikonstellation som råkar inneha regeringsmakten.

Den humanistiska stormakten hade vid mitten av sjuttiotalet fattat att den var en humanistisk stormakt och gjorde sig redo för att ta konsekvenserna. Den insåg att den skulle bli ett invandringsland men förstod även att den inte visste hur man gör när man är ett invandringsland. Den skrev därför till alla sina myndigheter och bad dem tänka igenom saken och skicka sina synpunkter. Det gjorde myndigheterna. Allt sammanställdes i en utredning på ungefär tvåhundra sidor om sådant som inrättande av en ny myndighet för övervakning över hur tolkar ska auktoriseras respektive berövas sin auktorisation.

Sedan jag för snart femtio år sedan tillträdde en tjänst som förste byråsekreterare inom den svenska utlandbiståndsförvaltningen har jag oavbrutet dragit samma slutsatser om sådana anslagsfinansierade organisationers beteendemönster. Till skillnad från privata företag, som, när allt går som det ska, är vinstmaximerande så är anslagsfinansierade organisationer, i mitt fall till exempel Sida, FN och diverse kommuner, i stället omsättningsmaximerande. (För denna sanning fick Angus Deaton nobelpriset i ekonomi flera år efter det att jag kommit till insikt så om du får se en lista över ekonomipristagare där mitt namn saknas så kan du tryggt dra slutsatsen att du konfronterats med fejk njus.)

Nu när den humanitära stormakten – alltså Sverige sedan hundra år – i stort sett är avvecklad kan det finnas anledning att ställa sig frågan vad det var som hände. Medan historiska skeenden inträffar kan man inte förstå dem, bara känna dem. Det var därför filosofen Hegel skickade ut sin uggla Glaucus först i skymningen – när det som hade hänt under dagen faktiskt hade hänt och fortfarande kunde skönjas men ännu inte helt dolts av nattens nermörker.

Rubrikens idé har jag fått från prästen Annika Borg. Vi har kommit överens om att den är så viktig att det är bra om fler uttrycker den på sitt sätt.

I egenskap av Eran jeneraldirektör på Skolverket har jag en massa kåmentarer om det hära med Pisa undersökningarna som nuligen kommit och består av fejk njus. Det vet jag för jag har varit der, det vill säga i Paris där han som är chef har sitt kontor. Jag var där förra gången det var Pisa och då hade Svärje så dålia resultat att vi bestemde att göra någe raddikalt och det gjorde vi okså vi let helt enkelt inte de dålia barna göra sina prover eftersom de var så dålia å då blev genomsnittet mycket bättre.

Det finns ett antal nationella föreställningar som är så tillltalande att man hellre tänjer på fantasin för att tro dem än man synar dem lika pedantiskt som man undersöker allt annat. En del av dessa legender kan det förstås ligga en hel del i. Personligen vill jag gärna tro på diktaren Runebergs gripande berättelse om Bonden Paavo som efter tre felslagna skördar äntligen få in en rekordgröda, tittar sorgset på sin finska fru som jublar över att de äntligen ska slippa blanda bark i brödet, torkar en tår ur ögonvrån och säger ”blanda du till hälften bark i brödet, hustru, ty förfrusen står vår grannes åker.”

Alla vi som fått vår kunskap om islam genom studier av Herr Omar i Ture Sventon-böckerna har en del ytterligare att inhämta. Ibland uppdagas pinsamma luckor i min kunskap om världen. Senast hände det häromdagen, när en kunnigare person än jag började prata om Kairodeklarationen som om det vore något envar kände till. Det gjorde jag inte. Om jag hört ordet så hade jag glömt det. Så jag fick studera.