Hösten 1992 startade jag (skryt; jag hade fått uppdraget av kommunpolitikerna i Vaxholm) efter ett års rätt intensiva förberedelser det första skolpengssystemet i Sverige. En av de viktigaste lärdomarna jag drog var att organisationer gör vildsint motstånd mot systemskiften. Om en kommunal skola förvandlas till en friskola vill den nya skolledningen kanske hyra mindre ytor för att spara pengar. Då blir det bråk med det kommunala fastighetsbolaget som är hyresvärd. Risken är att politikerna av utmattning bestämmer att det där med hyror och ytor ska läggas utanför systemskifte. Mitt jobb som systemskiftesledare bestod till mer än hälften av att stoppa sådana konservativa revolter där anställda ville skydda sitt område från förändringar. Att det över huvud taget finns ett skolpengssystem i Sverige idag beror troligen på att vi var ett litet gäng – inte minst kommunalrådet – som trodde på idén och lyckades nedkämpa de konservativa myterierna.

För ett tag sedan skrev jag en krönika om varför alla kränkta och förfördelade grupper i hela världen skyller alla sina kval på den vite mannen. Man hade ju kunnat tänka sig andra förklaringar. Den som sätter proportionerlighet högt borde skylla slavhandel och slaveri på araber och svarta människor i Afrika som genom århundradena hanterat långt fler slavar än den vite mannen. Den som ogillar apartheid borde ha skyllt systemet på den vita kvinnan snarare än den vite mannen eftersom apartheid uppfanns och etablerades i de slavkolonier dit vita kvinnor följde vita män och gjorde allt för att förhindra att deras vita män sökte sig till svarta kvinnor. (Se exempelvis hur apartheid utvecklades i USA och Sydafrika, dit de koloniserande kvinnorna följde med på resan, men inte i Brasilien, som koloniserades av portugiser som inte tog med sig några kvinnor över Atlanten och därför fick ihop det med svarta.)

Sverige nådde sin högsta utvecklingspunkt någon gång på nittonhundrasjuttiotalet. Det var under dessa storslagna ögonblick som vi skapade den moderna berättelsen om oss själv och på något vis fick oss själva att tro att ett internationellt ledande och avundat Sverige vars namn ärat flög över jorden var tillvarons naturliga tillstånd.

Jacob Sjölander gör en observation av de senaste tretton årens engelska politik som lika gärna kunde ha gällt Sverige. Så här skriver han:

Genom sina misslyckade tretton år vid makten har Tories kombinerat högerretorik och vänsterpolitik.

Många bedömare varav de flesta begriper mer om situationen i Mellanöstern än jag har sedan Hamas anfall på Israel den sjunde oktober framfört sin oro att kriget kan vara inledningen till en långt mer ödesdiger och hotfull situation än världen sett på länge. Ukraina-kriget i all sin fasa och potentiella förödelse erbjuder inte lika skrämmande varningar som konfrontationen i Gaza där ett stort antal nya fronter kan ge upphov till sekundärkrig som sedan sprider sig så att hela Mellanöstern blir en exploderande eldhärd.

Vinjettbilden är lånad eller stulen från Svenska Dagbladet. Den visar en scen från en demonstration som Hamas och organisationens vänner den 22 oktober anordnade på Sergels torg. Demonstrationen föranleddes av att Hamas ett par veckor tidigare hade attackerat Israel, dödat uppemot ett tusental judar och nu ville protestera mot Israel för detta.

Min mamma hade en morbror som var major vid Dalregementet. Han var korpulent och rak i ryggen och talade alltid i befälston, det vill säga med ett välartikulerat, barskt rytande. Jag trodde alltid, fast utan säker grund, att han varit smygnazist under världskriget. Men en gång talades det om ett då, som så ofta annars, pågående krig där Israel var inblandat och påstods ha haft stort ansvar för utvecklingen.

Den politiska korrektheten är den numera dominerande ideologin i Sverige och i det övriga västerlandet fast den där inte är så allenarådande som hos oss. Liksom för de tidigare härskande tänkesätten – till exempel kristendomen, liberalismen och socialismen som gradvis förvandlades från frälsningslära för folket till härskardoktrin för makten (varifrån steget till PK-ismen inte var långt) – gäller Marx insiktsfulla diktum att samhällets mest framträdande tänkesätt är de styrande klassernas ideologi. Politikerväldets styrande ideologi är att väldet vill ha makt.

Om du har en kvart över så kan den med fördel användas till att avlyssna detta välformulerade och retoriskt genomarbetade ”tal till nationen” av Jimmie Åkesson. Han ser allvarsamt städad ut, talar långsamt och tydligt och säger saker som man inte hört politiker uttala. Det står en stor svensk flagga i bakgrunden. Den signalerar att här resoneras om den för svensk del viktigaste framtidsfrågan.

Rubriken är en av mina favoritaforismer. Den ska vara ett åldrigt judiskt ordspråk som underfundigt och luttrat med sorgsen humor sammanfattar tusentals år av samlad mänsklig erfarenhet och visdom. Talesättet – som också kan formuleras som att ”vi såg det inte komma” – kan tillämpas för att bringa ljus över de mest olikartade samhälleliga projekt. Själv tänkte jag i första hand på israelernas misslyckade mur mot Gaza och den minst lika misslyckade svenska invandringspolitiken.

Bland dem som för ett decennium sedan gillade tanken att medvetet förvandla Sverige till ett invandringsland – och kanske gick så långt som att måla skyltar med texten ”Refugees welcome” och dela ut matpaket till nyanlända syrianer på Sveriges tågstationer – fanns en troligen uppriktig och begriplig känsla av att de gjorde gott. Sverige hade i århundraden levt väl av den know-how som grupper av utlänningar medfört.

Ett mycket användbart ord som inte gör någon nytta är ”mem”. Begreppet uppfanns år 1976 av en världsberömd engelsman vid man Richard Dawkins som skrivit en bok om att Gud är en illusion och som tack för detta och en del andra populära skrifter fått en asteriod uppkallade efter sig (nämligen asteroiden 8331 med samma efternamn som tänkaren, således Dawkins).

Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.

För det första ska frugan och jag resa några dagar till Grekland så jag hinner inte skriv några artiklar på ett kort tag. För det andra har jag skrivit en krönika om dagen i nio år och jag upptäcker vid en tillbakablick att jag att nästan allt som man har anledning att klaga över idag redan då väckte irritation. Här är en text från juni 2017. Antingen är det jag som inte upptäcker de stora saker som händer eller också händer det inte tillräckligt.

Just som jag kommit på något bra att skriva så får jag en vag känsla av att någon har sagt det förut utan att det föranlett några reaktioner. Ibland är det jag som sagt det där som ingen brytt sig om. Här är ett exempel på en sju år gammal artikel som det nog kommer att finnas anledning att återpublicera om ytterligare sju år.

Är inte det märkvärdigaste av allt med livet att det går i tretakt: varelser föds, bevaras under viss tid för att därefter dö? Åtminstone verkar människan vara benägen att läsa in sådana valsrytmer i tillvaron. Vid sidan av den enskilda människans liv, som praktiskt taget undantagslöst dansar denna dans under sin tillvaro på jorden, gäller mallen allt levande och troligen också allt oorganiskt; tänk på bergskedjor som med tiden förvandlas från taggiga alper till mjukt rundade svenska fjäll. Ett annat, lite mer komplicerat exempel, är tregenerationsteoremet ”förvärva, ärva, fördärva” som många använder som tolkningsmönster vid beskrivningen av hur förmögenheter kan gå i arv inom släkter.

Jag har noterat att företeelser som plötsligt blossar upp och tar utrymme i medborgarnas medvetande ofta ges särmarkeringar i media. När antalet invandrande migranter mångdubblades för sju, åtta år sedan fick artiklar om de tillvällande skarorna ofta vinjetten ”Flyktingkrisen” för att ge läsaren snabb information i vilket härad han befann sig. Så småningom försvinner vinjetterna eftersom de företeelser de flaggar för har upphört eller för att de blivit så uppenbara delar av tillvaron att de inte längre behöver särskild utmärkning.

Jag frågar Google om Sverige är ett mångkulturellt samhälle, och den hjälpsamme IT-jätten skickar mig till sajten Expo Skola för att jag ska få ett genomtänkt, vederhäftigt och lättförståeligt svar.

Så här förklarar Expo Skola:

Ibland ser man inte vad man har framför ögonen. Själv har jag först i modern tid – vilket i det här fallet betyder de senaste åren – fått upp blicken för de professionella kårernas betydelse för samhället. Med professionell kår menar jag exempelvis advokaterna, skollärarna, läkarna, ämbetsmännen, ingenjörerna, professorerna, poliserna, brandmännen med flera.

Jag har länge varit prosemit. En prosemit är motsatsen till en antisemit. För nio år sedan sökte jag vetenskapliga belägg för min hållning och publicerade nedanstående rapport som det nu känns lägligt att nu återge.

I morse betalade jag en parkeringsbot på 1 100 kronor. Om jag hade parkerat på ett stoppförbud så hade det kostat 1 300 kronor. Jag fick alltså tvåhundra kronors rabatt på saköret för att jag ställt bilen på en plats med parkeringsförbud som trots prisskillnaden erbjuder samma parkeringskvalitet. Det var kanske hyggligt av kommunen som utställt boten att ge lite rabatt men jag grämde mig ändå över att ha åkt på en ändå så onödig utgift. Men efter att ha bekymrat mig en stund och sökt skäl att finna fel hos kommunen så bet jag ihop och erkände för mig själv att ingen annan än jag var skyldig och att straffet inte kunde anses oskäligt.

Samtiden föreställer sig att den knarkrelaterade brottsligheten är orsaken till den gängrelaterade mordvåg som tycks skölja genom landet. Ifall man frågar samtiden hur morden mer exakt hänger ihop med knarket så får man enligt min erfarenhet svävande svar av typ att det är väl självklart eftersom knarkhandeln omsätter stora summor och att knarkhandlarna vill skydda sina marknader vilket enklast sker genom att mörda alla intränglingar som vill sno kunderna.

Sokrates – eller kanske Platon som låg bakom och gjorde Sokrates till sitt språkrör – närde en demokratisyn som alldeles säkert hade gjort att både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets debattredaktioner hade refuserat alla artikelförslag från honom. Visserligen ansåg han att demokratin var det mest tilltalande av all kända statsskick. På den punkten hade han nog fått debattredaktörerna med sig.

Samtiden håller nu, som alltid, på att fila på sin historia. Jag tror att detta kommer att bli särskilt besvärande för vårt lands politiker eftersom en helt ny berättelse om deras insatser håller på att ta form.

Jag gillar inte konspirationsteorier men idag ska jag passa på att argumentera emot mig själv.

Med jämna mellanrum upptäcker jag saker som jag redan visste och blir märkvärdigt förvånad över mina nya insikter. De senaste dagarna, medan Sverige varit upprört över ett tilltagande antal mord och andra slags ohyggliga brott och det talats om de kriminellas växande våldskapital, så har jag undrat om inte vanligt kapital, det vill säga pengar, har större verkanskraft än våldskapital.

Det kom en rapport från SOM-institutet vid Göteborgs universitet som förklarar att sex procent av svenska folket är klimatförnekare. Jag borde nog ha satt det där ordet inom anföringstecken för att tydliggöra att jag själv inte skulle använda det eftersom det är ett förolämpande ord som någon, jag själv till exempel, skulle kunna blir kränkt av.

Nästan allt som har med data att göra hör framtiden till. Med IR och AI och hitflyttade tamilska programmerare i tjugofemårsåldern som lyckats ordna ett åtminstone tillfälligt arbetstillstånd ser Sveriges framtid betydligt tryggare än om vår försörjning skulle bero av invandrare som inte klarar sig utan subventioner och thailändska bärplockare som vi tycker så synd om för att de är utsugna att vi helst vill tvinga dem att lämna riket.

Dataindustrin är därför vår räddning. Fram till för kanske femton år sedan, när datoriseringen fortfarande, som Internationalen, till alla lycka tycktes bära, var jag en stor entusiast. Jag lärde mig göra hemsidor, databaser och skapade interaktiva funktioner som faktiskt gick att använda på företaget. Till och med den automatiska tomten till jultid fungerade. Jag var som en gamla tiders bilägare som själv kunde greja sitt fordon med hjälp av tänger och lite ståltråd. Som alla andra tonårsgrabbar hade jag lärt mig genom att mecka med moppen som antingen var trasig eller behövde trimmas.

Läkaren Hans Rosling gjorde sig världsberömd på att med pedagogiska illustrationer visa att världens tillstånd inte alls var så eländigt som experter och media ofta påstår. Han menade till exempel att överbefolkningen inte är någon fara och att världsmedborgarnas hälsa stadigt förbättras. Han sa att hans liv var en ”kamp mot den förödande globala okunskapen”.