För många år sedan var jag liberal nog att förespråka oinskränkt yttrandefrihet för alla, medborgare, PUT-folk och turister. Det kändes genomtänkt och motsägelsefritt. Det som gällde en person gällde lika för en annan.

Men efter några års funderande tycktes mig denna radikala attityd vara alltför tolerant. Fanns det till exempel några konkreta fall där krigförande länder tillät sina fiender att driva propaganda i egen sak hemma hos motståndaren? Hur hade man bestämt hemma i liberalismens högborg där yttrandefriheten praktiskt taget uppfunnits, England, när andra världskriget förbereddes och tyskarna stod och varvade sina Heinkels och Junkers och Messerschmidts för att starta slaget om Storbritannien? Fick det brittiska fascistpartiet, som bara några år tidigare hade varit väl ansett och haft fördelaktiga sociala kontakter, fortfarande hålla sina torgmöten med lovord över Führern som stod och brummade med sina bombplan på andra sidan Kanalen?

Närapå. Det brittiska fascistpartiet – bilden visar dess nazistinspirerade symbol – förbjöds den 23 maj 1940. Då hade England varit i krig med Tyskland sedan den första september 1939, nio månader tidigare, och skulle några veckor senare bli anfallet i den tyska Blitzen. Det var naturligtvis dumdristigt hjältemodigt av engelsmännen. Men jag drog en slutsats om hur långt yttrandefriheten längst borde kunna tillåtas: fram till dess att den börjar bli farlig för den som beviljar den, engelsmännen i det här fallet.

Jag har inte haft anledning att pröva denna levnadsregel mot verkligheten eftersom jag inte ansett att Sverige varit tillräckligt illa utsatt av farliga människor för att behöva överväga censur. Men nu har den sortens överväganden börjat bli aktuella, inte bara för att många medborgare sedan länge klagat över bristande trygghet (hälften av dem som bor i ”utsatta områden”), utan för att det gått så långt att till och med regeringen överväger någon sorts repressiva åtgärder mot folk som kan bli, om de inte redan blivit det, allmänfarliga.

Den brittiska principen för inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter – att inskränkningar kan göras när någras utövande av fri- och rättigheter blivit en fara för andra – bör analogt kunna tillämpas i andra fall. Till exempel utreder regeringen nu möjligheterna att införa visitationszoner, det vill säga identifiera särskilda områden där medborgerliga fri- och rättigheter tillfälligt kan upphävas även utan att det förekommer brottsmisstankar.

Den här typen av repressiva åtgärder borde ha vidtagits för länge sedan. Att detta inte skett beror antagligen på att ett grundläggande drag i svensk mentalitet som saknas i många andra kulturer är en långt driven tillit till andra människor. Vi tror i enlighet med proposition 1975:26 att alla kulturer är likadana eller av politiken kan förmås att bli likadana. Sverige har haft nästan femtio år på sig att upptäcka att det inte ligger till på det sättet. Om inte annat borde vårens påskkravaller med stenkastning mot polis ha öppnat våra ögon. Och när detta inte skedde så kom ett nytt budskap om kulturernas svårförenlighet i och med palestinademonstrationerna efter Hamas pogromer i Israel den sjunde oktober.

Till dess någon övertygar mig om att det vore fel att anpassa proposition 1975:26 efter vad vi lärt oss om kulturernas olikheter så tror jag att en sådan förändring är en förutsättning för ett återupprättande av en förlorad svensk ordning.  I stället för:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.

så ska det stå:

Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna ska uppgå i den svenska kulturella identiteten eller återvända till sina ursprungsländer så snart asylskäl inte längre föreligger.