Det ligger mer förnuft och folkvett i gamla ordspråk och talesätt än vad en ledande politiker förmår formulera på en mandatperiod. I torsdags satte socialdemokraterna fyr i ässjan genom att föreslå att den militära våldsapparaten skulle kunna mobiliseras som komplement till polismakten i kampen mot Sveriges eskalerande brottslighet.

Jag tyckte att det var ett lovande initiativ. Såklart att det skulle bli lugnare i oroliga områden, särskilt när det byggs barrikader och samlas stenar för att kasta på polisen, med ytterligare några tusen beväpnade ordningspersoner på gator och torg.

Sverige har sedan urminnes tider varit ett trögt och fredligt land som inte så lätt förbereder sig för att dra blankt. Till exempel har vi knappt haft några bonderevolter genom århundradena. Vi drar oss kort sagt för att börja smida även vid de korta historiska tillfällen när järnet är varmt vilket jag alltså påstår att det var i torsdags; dessförinnan hade försvaret och polisen inte kunnat samverka på grund av minnet från Ådalen 1931 men nu blev det plötsligt möjligt. Lite yrvaket upptäckte myndigheterna att det saknades förhinder i lagarna. (Det blir inte sällan så. Myndigheter upptäcker juridiska hinder när de inte känner sig mogna för någon viss uppgift. När Jomshof föreslår utegångsförbud sägs det att sådant är grundlagsstridigt, vilket det är, men förbudet återtas några rader längre ned i Regeringsformen, nämligen om undantaget kan accepteras i ett ”demokratiskt samhälle”.)

När järnet blivit varmt och Sverige blivit redo att handla så kan man inte dra benen efter sig ty då svalnar järnet medan beslutsamhetens friska rodnad övergår i eftertankens kranka blekhet. Det är ordspråkets uråldriga innebörd.

Jag fruktar att Sverige kommer att missa den här chansen att i ett enda beslutsamt huj få ordning på våra kulturella stridigheter som under det senaste decenniet bara förvärrats och för framtiden inte visar tecken på att mildras. I stället är risken att Sveriges byråkratiska instinkter tar överhanden. (Byråkrati behöver inte enbart vara dåligt. När det högre militära befälet blivit tillräckligt byråkratiserat tänker det mer på att skriva feministiska handböcker och att träna sig för nästa Prideparad än att förbereda sig för krig. Därför är Sverige ett fredligt land.)

Man hade kunnat tro att försvarsmakten av fosterlandskärlek skulle bli glad att kunna hjälpa polisen med den allmänna ordningen och den utvidgade personkontrollen. Men den som tänker så glömmer bort att försvaret är en omsättningsmaximerande anslagsfinansierad organisation som i stället börjar bekymra sig om budgeten. Sedan skjuter sig statsministern i foten genom att deklarera att det absolut inte är meningen att soldaterna ska behöva patrullera på gatorna för den allmänna ordningens skull. Jag trodde det var sådant det behövdes nya poliser till. Varför kan då inte militära reservpoliser göra det? Handlar det om att lösa Sveriges problem eller om att landet ska hunsas av sina våldsbyråkratier?

Vi har inte så lång tid på oss förrän pladderpolitiken återtar kommandot.