Den borgerliga regeringen är på sätt och vis ett mysterium eftersom den inte verkar vilja slå på trumman för de förnuftiga beslut den fattar. Ett nyligen fattat förnuftigt beslut är att skära ned bidragen till studieförbunden med nästan en tredjedel – från 1,8 till 1,3 miljarder kronor – över en treårsperiod. Var och en som någon gång medverkat i en kurs i studieförbundens regi – något som vad jag minns mest gick ut på  att fylla i närvarolistor som skickades till ett kansli varefter det betalades ut statsanslag till någon i organisationen viktigare person än jag själv som bara medverkade för att få delta i den gratis vinprovning som var studiernas syfte – måste välkomna en så grovt försenad åtgärd.  

Men självklart blir det bråk när studieförbunden, troligen för första gången i sin tillvaro, råkar ut för en statlig åtstramning. Jag skulle tro att det är därför det inte slås i några trummor. Regeringen vill inte väcka onödigt många björnar när den nu, för första gången i Sveriges historia, ger sig på landets sedan decennier verkliga makthavare, nämligen politikerväldet (som regeringen delvis tillhör, därav en del av valhäntheten) med vidhängande välfärdsindustriellt komplex.

Ett annat exempel på lovvärda ambitioner som regeringen inte tycks vilja fira med fanfarer till sin egen ära är planerna på att instifta en angiverilag enligt vilken, med Tidöavtalets formulering, ”kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd” vilket ”innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige”. Här har regeringen, troligen efter starka påtryckningar från sverigedemokraterna, siktat in sig rakt mot det välfärdsindustriella komplexets hjärta. Kanske är det utfallet på detta frontavsnitt som kommer att avgöra vilket inflytande det välfärdsindustriella komplexets administratörer, till exempel rektorer, lärare, sjuksköterskor etc, framöver kommer att ha över Sveriges politik. Kampen har ännu inte riktigt börjat. Sidorna förbereder sig för en avgörande strid.

Sakfrågan är långt ifrån självklar. Angiveriplikten skulle fungera nästan som ett upphävande av yttrandefriheten – det vill säga rätten att öppna och stänga munnen efter eget tycke – och borde därför, kan man tycka, med kraft motarbetas av personer med så liberala böjelser som jag. Men yttrandefriheten är inte absolut och ej heller kan det alltid stå en rektor fritt att underlåta att anmäla en misstänkt brottsling för rättsstatens instanser.

Jag presenterade mina egna tankar i ärendet för sju år sedan här och har, tror jag, inte haft anledning att byta uppfattning. Då handlade det om yttrandefriheten och när den bör kunna upphävas, men resonemanget borde även kunna gälla friheten från anmälningstvång av papperslösa. Så här skrev jag:

När nazismen började framträda [i Storbritannien] under mellankrigstiden bestod den mest av vad som tycktes vara en liten grupp revanschistiska stollar som demokratin, både den engelska och den tyska, gjorde bäst i att tolerera i enlighet med sina allmänna principer om yttrande– och mötesfrihet. Det rådde en icke-antagonistisk motsättning mellan demokratin och dess outvecklade fiende nazismen.

Ingen visst hur nazismen skulle arta sig. Lika bra att låta den hållas och hoppas på det bästa. Men det bästa inträffade inte. Snart hade situationen blivit antagonistisk. Det blev allt mer uppenbart att frågan gällde om demokrati eller nazism skulle dominera, inte hur de skulle kunna samexistera. Det är intressant att studera hur det djupt demokratiska Storbritannien behandlade sina egna femtekolonnare British Fascist Union (BUF) med aristokraten Oswald Mosley, en gång parlaments- och regeringsledamot, i spetsen.

År 1936 infördes förbud mot politiska uniformer. Så sent som 1937 tilläts BUF kandidera till Londons stadsfullmäktige, men efter krigsutbrottet internerades Mosley och övriga aktiva fascister och BUF förbjöds. (I själva verket förbjöds inte BUF förrän Hitler år 1940 hade inlett luftkriget om Storbritannien; där kan man tala om tolerans och yttrandefrihet in absurdum.)

Min poäng var att när det blir outhärdligt att låta fienden bestämma villkoren för den mångkulturella samexistensen så kan en del av hans rättigheter lämpligen dras in. Jag kan förstå dem som tills vidare förkastar tanken att behöva polisanmäla papperslösa utländska besökare men för mig verkar det självklart att vi vid en viss punkt har fått så många papperslösa att dessas fria rätt att leva här på skattebetalarnas bekostnad bör inskränkas.