Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Jag har tidigare skrivit om Magdalena Andersson: ”Vad har vi alltså här? I bästa fall har vi en människa som aldrig lämnat trotsåldern. I värsta fall har vi en klassisk diktatorstyp: trångsynt, självtillräcklig och med behov av total kontroll. För mig vittnar hennes blick om detta. Den uttrycker alltså främst rädsla. Rädda människor är farliga människor – särskilt om de har makt.”
I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.
Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.
För sju år sedan – redan i juli 2015, alltså innan flyktingvågen börjat rulla in – skrev jag en krönika som jag erbjöd utländska ambassadörer i Sverige att skicka till sina utrikesdepartement därhemma. Eftersom de ändå måste rapportera om stationeringslandet borde de bli glada att få en gratistext, tänkte jag. Så här slutade texten:
När svenska folket iakttar den förvirring, oförmåga att lyssna samt brist på ledarskap som numera tycks karaktärisera de politiska beslutsfattarna börjar en ny sorts oro att slå rot i deras sinnen. En svensk iakttagare sa: ”Vi inser plötsligt är vi befinner oss i ett skepp som verkar sakna roder och befälhavare. Just nu ligger havet lugnt, men om det blir oväder kan det gå riktigt illa.”
Världen domineras just nu av tre supermakter, varav två är totalitära och den tredje på väg att bli totalitär, men fortfarande ganska demokratisk. Det låter förnuftigt att sätta till alla klutar för att stödja den relativt demokratiska stormakten.
Många historiker kallar perioden före högtstående civilisationers undergång för Dekadensens tid. Jag instämmer, men kallar den för egen del Absurditetens tid. Vilket bara är en annan benämning för när samma tydliga tecken på undergång börjat visa sig.
Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).
Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.
Om det hade varit så att jag haft något återstående hopp om den svenska skolan så upplöstes det igår under kaskader av hånflabb blandade med ögonblick av djupaste beundran över att Skolverket nu tycks ha nått svamlets absoluta höjdpunkt. Jag kan inte minnas någon liknande upplevelse i livet. Den fick mig att tänka på Kelvin, den absoluta nollpunkten för temperaturen, minus 273,15 grader Celsius. Kvinnan på bilden med oranscha glasögon och heltatuerad högerarm, en lektor i pedagogik vid namn Anette, lyckades tala i 45 minuter och 41 sekunder utan att någon gång säga något begripligt. Jo, en gång sa hon en sak i vilken man med lite god vilja kunde intolka en mening men då var det å andra sidan fel. Skolverket har troligen nått svamlets absoluta höjdpunkt.
Nationen och nationalism har länge varit begrepp utan positivt värde. Det mest positiva som sagts om dem har väl varit skämt som syftar på uppblåsta militärer och möpar – militärt överintresserade personer. Ofta har begreppen använts för att beskriva något negativt eller direkt farligt, något som inte hör hemma i ett modernt samhälle.
Bloggaren Dagny Carlsson somnade in härförleden vid 109 års ålder.
Hon började blogga vid 100 års ålder och fick genom detta stor medial uppmärksamhet. Jag har alltid sett på denna uppmärksamhet med stor skepsis och inte så lite olust.
Olusten kommer sig av att hon av de flesta inte möttes med full respekt, som en värdig människa. Utan mer som en tokrolig och skojig liten maskot.
Sverigedemokraterna bör redogöra för relationen mellan sitt parti och Ryssland när man skriver vitbok över partiets historia, skriver Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin på Aftonbladet Debatt. Baudin menar att SD upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden i förhållande till Ryssland, ett land som länge har visat ”tydliga antidemokratiska och auktoritära tendenser”. Men Baudin kastar sten i glashus. Hans eget socialdemokratiska parti har nämligen upprepade gånger gjort tveksamma ställningstaganden till länder som inte bara visat sådana tendenser, utan fullt ut driver en antidemokratisk politik, inte sällan rotad i religiösa föreställningar som sedan länge levt ut sin roll i västerländska demokratier.
Finns det inga ekonomer eller ingenjörer i politiken? Ingen som räknar?
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Innan dess gällde att politik var att planera. Vi fick motorvägar, lokala flygplatser, utökad vattenkraft, kärnkraft – en rekordartad tillväxt i samhället som lyfte vår levnadsstandard.
Idag börjar årets fjärde månad då jorden öppnar sig och grönskan gror. Namnet kommer ju troligen av latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades av samma anledning april förr gräsmånad eller grödemånad.
I serien förklaringar av saker som jag verkligen inte begriper avser jag nu att spekulera kring rubeln. För någon tid sedan förklarade Putin att ”ovänligt sinnade länder” inte längre skulle tillåtas betala leveranserna av gas och olja från Ryssland i enlighet med ingångna avtal, alltså med ersättning i dollar eller euro, utan i stället skulle tvingas betala med ryska rubler. Tyskarna, som utsattes för kravet, blev upprörda och protesterade.
Varför det? undrade jag. Pengar som pengar. Tyskarna kunde väl gå med sina eurosedlar till Forex och köpa rubel att betala med? Eller ryssarna göra motsvarande men tvärtom med de euros med vilka tyskarna ville gälda sina köp?
Fram till den 24 februari 2022 uppfattades Tyskland allmänt som Europas ledande nation. Landet har kontinentens största befolkning och dess klart största ekonomi. Under sina sexton år vid makten som förbundskansler lyckades Angela Merkel också inta en position som Europas ledande politiker. Hon ansågs vara garanten för att hålla samman EU och för att upprätthålla goda kontakter med Ryssland och med Vladimir Putin.
Den vassa, skarpa och briljante Carl Bildt sätter de två riksspånen Katia Elliot och Cecilia Gralde, Aktuellts feministiska svar på Helan och Halvan, på plats i gårdagens sändning.
Elliot sitter som vanligt och dumflinar. Gralde undrar vad han anser om att Ryssland nu ska minska sin militära närvaro i Kiev. Bildt klipper till direkt:
Jag hade förmånen att besöka ett seminarium arrangerat av Leif Östlings Kommission för Skattenytta. Det handlade om brott mot välfärdssystemen, till exempel bidragsfusk och bedrägerier som när invandrare (fast det ordet inte nämndes på seminariet) importerar handikappade anhöriga för att själva förvandla sig till assistenter och ta hand om assistansersättningen.
I Sverige, som jag känt det, är normaltillståndet att man litar på att saker ska fungera och att stat och myndigheter i stort sett ska säga sanningen. Tågen ska på det hela taget gå i tid och skollärarna ska kunna stava. Annars är det en skandal. Hur det märkvärdiga system ser ut som ligger bakom alla dessa vardagsframgångar bryr vi oss inte om eftersom saker och ting faktiskt fungerar som vi förväntar oss. Tillståndet kallas tillit.
Antalet genom skjutningar dödade år 2005 var under 10 (efter att åren före ha varierat upp och ner). I fjol var det 46. Det har alltså skett en femdubbling under mellanliggande år. Som framgår av diagrammet nedan har utvecklingen i Sverige avvikit från den genomsnittligt europeiska främst under dessa år.
Det förtrollade svärdet är en serie tecknad av Bengt-Olof Wennerberg, även kallad Bowen. Den publicerades i Vecko-Revyn på 40- och 50-talet som en del i en följetong med berättelser ur Tusen och en natt. Bowens förmodligen mest spridda verk är annars vikingaskeppet på Explorer Vodka-flaskan.
När kriser nu har kommit över oss i form av pandemier och krig i vårt närområde har även liberaler och socialister börjat tala väl om ”nationalstaten”. Svenska flaggan tas fram på regeringens presskonferenser. Alla partier vill rusta upp Försvaret.
Enligt mångkulturparadigmet finns det ingen skillnad på kulturer och folk. Det är inte bara det att alla har lika värde. Dessutom har alla i hela världen ungefär samma egenskaper. Det finns inga individuella egenheter, varken för individer eller kulturer eller nationer. Upptäcks det någon gång att tillvaron genom någon sorts oönskad mutation ger upphov till något individuellt och avvikande måste alla klutar sättas in för att motverka anomalin.
Av detta följer att kulturer och nationer inte kan ha särdrag. Alla är lika. Det är därför inte tillåtet att säga att skottar är snåla, romer tjuvaktiga, tyskar ordentliga eller svenskar konflikträdda. Häromdagen drog jag ett gammalt skämt som inte togs väl upp. Frågan var vilket som är världens kortaste bok, ”Tysk humor genom femhundra år” eller ”Italienska krigshjältar”.
Måndagen den 21 mars år 2022 klockan 17.12 ringer en elev från Malmö
Latins skola till polisen. Han berättar att han dödat två lärare. Hur har vi hamnat här?
När min pappa började sin tjänst som lärare och kantor i ett litet samhälle i norra Halland så blev han en respekterad person i byn. Människor han mötte bockade och bugade för läraren då han var den som skulle få deras barn att bli något. Då pappa kom ifrån en större stad så var detta något generande till en början fast han vande sig snabbt och trivdes i denna “berömmelse”.
År 2017 bestämde sig Sveriges riksdag för ett klimatmål. Per 2045 ska Sverige netto inte längre släppa ut några växthusgaser. I regeringen satt ett halvdussin miljöpartister som antagligen var den drivande kraften. Där fanns till exempel vice statsministern och klimatministern Isabella Lövin, hon som skrev boken Tyst hav eftersom hon trodde att havet skulle bli tyst när den sista torsken var utfiskad. Där fanns utbildningsministern Gustav Fridolin, han som lovade att lösa den svenska skolans problem på hundra dagar. De andra miljöpartisterna kan man inte heller ha något förtroende för vilket måste vara förklaringen till att partiet ser ut att snubbla på fyraprocentsgränsen inför höstens val. (Håll tummarna att partiet åker ut!)
Ibland funderar jag på vart tiden tar vägen. I sommar fyller jag 60 – hur är det ens möjligt när jag inte är en dag äldre än 25? På insidan, alltså. På utsidan märks det alldeles för väl att åren gått. Det gråa håret talar sitt tydliga språk (tur det finns hårfärg!), så även det artrosdrabbade knät. Men mest märker jag tidens gång på min allt mer cyniska läggning. Jag tror inte längre på någonting, känns det som. Som när Säpo varnar för att Ryssland kan tänkas manipulera det svenska valet. Det första jag tänker när jag läser deras detaljerade redogörelse är: vad är de ute efter? Inte ryssarna alltså, utan Säpo – eller rättare sagt de politiker som är Säpos uppdragsgivare.
De särskilda operationerna i Ukraina lockar till engagemang. Det är, förstås, lättare för vissa än för andra att ta ställning. Oavsett vilken sida man till slut stödjer tjänar ändå alla på att man avstår från att smäda eller förlöjliga någon av parterna. Detta gäller särskilt Ryssland och dess president, Vladimir Putin.
Så betraktar jag Sveriges ekonomiska och sociala välståndstid.
Den nådde, utifrån min horisont, sin kulmen mellan åren 1936-1975. Det var under de åren som socialdemokraterna, i samarbete med borgarna, genomförde många av de politiska reformer som underlättade livet för vanligt folk.
När jag reser omkring i världen besöker jag ofta tempel. Inte för att jag är överdrivet religiös men jag tycker om stämningen. Vare sig det gäller kristna, hinduiska eller buddhistiska helgedomar finns en känsla i väggarna som säger att här har människor försökt föreställa sig något universellt, storslaget och obegripligt. Någonting utöver livet, döden och det beklagansvärda tillstånd som kallas lidande. Utanför templet stöter man ofta på tiggare som ber om en allmosa.
Idag tänkte jag på min mamma. Det gör jag i och för sig ganska ofta, men just idag har hon känts mer närvarande än vanligt. Kanske beror det på att sonen bjöd på en av hennes paradrätter – fläsk med löksås – igår, kanske på att jag nyss fick en liten pärlhyacint av en god vän.
Pärlhyacinter var en av min mammas favoritblommor och jag tänker alltid på henne när jag ser de vackra små blommorna. När pärlhyacinterna kom in i vårt hem så var våren på väg, det visste man med bestämdhet.
DET GODA SAMHÄLLET 