Troende muslimer älskar konvertiter. I en tid då islam förknippas med våld, förtryck och dåliga nyheter i största allmänhet känns det förstås stärkande att träffa på en västerlänning som ”gått över till den egna sidan”. Den här tweeten är ganska typisk:

”Åh träffade på en svensk kvinna som har blivit muslim. Hon Ba jag kände mig så ren när jag blev muslim. Hon Ba du e min syster yo wallahi she Literally Made My day”

Här var någon som hade genomskådat de islamofobiska slöjorna och sett islam för vad det verkligen var – något underbart!

Av entusiastiska unga muslimer får man ofta höra att islam är världens snabbast växande religion. Och det är faktiskt sant.

I Sverige märker man tillväxten. När jag var barn på 80-talet fanns det inga moskéer i Uppsala. Det ska visst ha funnits en i Göteborg som tillhörde ahmadiyya-samfundet. Men den gjorde inget väsen av sig. På min skola fanns det inga elever som tog ledigt på eid eller som fastade i ramadan. Det var ingen flicka som hade hijab.

Idag är det 1 april och påskdagen. Påskfirandet i Sverige var tidigare väldigt kristet. Det handlade om långfredagen när Jesus korsfästes och då alla skulle vara ledsna och tysta. Och påskdagen då Jesus uppstod och man skulle vara glad. För många svenskar har berättelsen om Jesus fått ge vika för att klä ut sig till påskkäring, äta godis och festa i största allmänhet. För vissa blir det sill och nubbe.

Fromma muslimer firar inte påsk. Högtiden finns inte i deras skrifter. Profeten Muhammed firade inte påsk. Visserligen är både Jesus och Maria nämnda i Koranen. Men Jesus är inte Gud, som de kristna tror, och Maria är alltså inte Guds moder. Och hjärtat i den kristna påsken är Jesu lidande, död och uppståndelse. Tre saker som Koranen förnekar.

Den populära sajten Islamguiden (http://www.islamguiden.com) har producerat en broschyr för hur skolor ska anpassa sig till muslimers krav, som heter ”Råd och tips till svenska skolan vid mötet med muslimer”. Påsken är nämnd i följande stycke:

”Detta innebär också att man som muslim inte firar de högtider som till exempel finns här i Sverige, såsom jul, påsk, allhelgona, midsommar och så vidare. Dessa helger är kristna högtider (förutom midsommar som är hednisk). Vi muslimer respekterar alla de som firar dessa högtider men enligt vår tro så skall vi inte delta i dem. Vi har våra högtider som vi firar, bland andra ‘eid-ul-fitr som jag tidigare nämnde.”

Terrorgruppen Islamiska Staten Terrorn i Syrien och Irak har i stort sett kollapsat. Något kalifat ser det inte att bli. Men den IS-kopplade terrorn fortsätter. Den 29 mars försökte en bilist köra på soldater vid en militäranläggning i sydöstra Frankrike. Och en vecka tidigare, den 23, slog en jihadist till i sydvästfranska staden Trèbes.

Den 25-årige jihadisten Radouane Lakdim, en fransk medborgare med marockanskt ursprung, sköt ihjäl fyra personer under en gisslantagning i staden Carcassonne. Han skrek ”Allahu akbar” och ”Jag ska döda er alla”. Han krävde att Salah Abdeslam, den jihadist som misstänks för att ligga bakom attackerna i Paris år 2015 då 130 människor dödades, skulle släppas fri.

Lakdim hade svurit trohet till IS och skrek om att han kämpade för Syrien. För honom var Carcassone i Frankrike bara en annan del av det globala slagfältet mellan de trogna och de otrogna.

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. Bilderna från sammanstötningarna mellan vänsterstudenter och polis blev ikoniska. 1968 blev en anda, en rörelse, en epok.

Och 68:orna gick segrande ur striden. Den kommunistiska revolutionen som vissa drömde om blev inte av, men 68:orna formade det nya etablissemanget inom kultur och media som satte ramarna för vad man fick tänka och tycka – den politiska korrektheten.

Detta etablissemang utmanas nu i hela västvärlden av en upprorslysten höger. Den nya högerreaktionen använder Internet för att ifrågasätta etablissemanget. Befinner vi oss i ett nytt 68? Förra året, den 22 november 2017, intervjuade jag författaren Johannes Nilsson i min podd Antikalifen. Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (28/3) pratar jag, Mohamed Omar, med Patrik Engellau om mångkulturen. […]

Nationalism är någonting fult. Det är sådant som de inskränkta och inkrökta människorna sysslar med. Ja, men vissa nationalismer är inte fula. De kan till och med vara vackra. Vänsterkomikern Özz Nüjen behöver inte skämmas – han kan öppet stoltsera med sin nationalism. I en artikel i Expressen den 19 juli 2017 skriver han så här:

”Kurderna är inte turkar, de är inte araber och de är inte perser. Lika lite som svenskarna är ryssar, tyskar eller finnar. Kurderna vill varken ha mer eller mindre än andra folk. De vill bestämma över sig själva och sitt land. Det kallas för vanlig jävla rättvisa.”

Kurderna vill bestämma över sig själva i sitt eget land. Det är inte fult. Det är ”vanlig jävla rättvisa”. Vänstern har sin dos nationalism. Om man går på ett Palestinamöte kommer man att få se palestinska flaggor fladdra i vinden och höra ropen: ”Länge leve Palestina!” Förr var vietnamesiska och kubanska flaggor också vanliga. ”Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen – sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet”, hette det i 68-sången ”Vietnam är nära”. Inte ett ord om att mångfald är styrka.

En islamist i Socialdemokraterna. En islamist i Moderaterna. En islamist i Miljöpartiet. En islamist i Centerpartiet. Och en till och en till. Islamister överallt! Ja, det kallas också Det Nya Sverige.

Om man tar emot hundratusentals migranter från islamvärlden, där det finns många islamister, så kommer vi också att få islamister här. Det borde vara självklart. Men tydligen så är etablissemangspolitikerna förvånade över resultatet av sin egen politik. Varför gjorde man inte en ordentlig analys av konsekvenserna innan man bestämde sig för att massinvandring från islamvärlden var en bra idé? Det är ett helt land ni slarvar med.

I Solna satt centerpartisten och islamisten Ebtisam Aldebes som nämndeman i Tingsrätten. Man visste att hon var islamist. Hon hade öppet pratat i TV om hur hon ville ha sharialagar. Hon föreslog att muslimer skulle ha möjlighet att söka dispens från svensk arvsrätt och familjerätt. En son skulle ärva 2/3 medan en dotter 1/3. Det är knappast något som står i C:s partiprogram. Ändå lät man henne hållas. Hon sattes på riksdagslistan inför förra valet 2014. Shariaanhängaren hade kunnat bli lagstiftare.

Sedan blir man alltså förvånad när Aldebe delade ut en ”shariadom” mot en kvinna som anklagade sin man för misshandel. Kvinnan var inte trovärdig eftersom en ”fin flicka” hade vänt sig till släkten, menade Aldebe och en annan nämndeman, också han från C.

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 23/3) pratar jag, Mohamed Omar, med författaren och debattören Katerina Janouch. Hon är aktuell med boken Bilden av Sverige: en personlig resa. Den handlar om Katerinas ”rödpillring” i början av 2017 och vad som hände sen. Att ”ta det röda pillret” är en metafor hämtad från Matrix-filmerna. Människorna lever i skenvärld, kallad matrixen, men när man tar det röda pillret öppnas ögonen och man ser världen som den är.

Etablissemangets media vill hålla oss kvar i matrixen, i skenvärlden, där allt är lugnt, vuxna män är ”ensamkommande flyktingbarn”, islam betyder fred och vita män är de värsta skurkarna.

Vänstern säger att alla är välkomna, att ingen människa är illegal och att det är omöjligt att hålla migranter ute. Men när någon försöker ta sig in i Storbritannien som vänstern ser som fiende, en meningsmotståndare, ja, då låter det annorlunda.

Det finns stunder då vänstern älskar stängda gränser och stängsel. Stunder då vänstern jublar över att någon inte släpps in i landet. En sådan stund var söndag den 11 mars när den 22-åriga kanadensiska journalisten Lauren Southern skulle besöka Storbritannien. Hon stoppades i Calais. Hon fick inte komma in. Hon var inte välkommen. Och vänstern applåderade.

Varför blev inte Lauren Southern insläppt? För att hon vid ett tidigare besök i februari ska ha provocerat muslimer i Luton genom att dela ut regnbågsfärgade flygblad med texten ”Allah is Gay”. Det var ett socialt experiment för att blottlägga skillnader i attityder till homosexuella. Polisen tvingade henne att packa ihop flygbladen och avsluta aktionen för ”hennes egen säkerhets skull”.

I många islamiska länder är det förbjudet att häda profeten Muhammed, hans gud och Koranen. En stor andel av muslimerna i dessa länder ser dessa saker som heliga. Så hädelselagarna är, även om vi västerlänningar inte gillar dem, ganska naturliga där.

För femtio år sedan, i april-maj 1968, gjorde studenterna i Paris upplopp. 1968 var en anda, en rörelse, en epok. Idag är det 68:ornas arvtagare som utgör det tröga etablissemanget med sin politiska korrekthet och sina pekpinnar. Men upprorslusten lever, liksom idealismen och engagemanget. Dock med andra förtecken. Befinner vi oss i ett nytt 68?

I ett nytt avsnitt av podden ”Försöka förstå” (inspelat 18/3) pratar jag, Mohamed Omar, med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engallau. Han var tidigare var marxist och en del av 68-rörelsen. Vad fick honom att tänka om? Finns det likheter mellan islamismen och 68-rörelsen?

Och jag har läst en bok som kom ut 1968 – Göran Palms Indoktrineringen i Sverige. I varje samhälle, konstaterar han, förekommer indoktrinering. Han riktade sin kritik mot det han kallade ”borgerliga värderingar” och ”västpropaganda”. Men vilka värderingar styr dagens Sverige? Hur påverkas vi av media, underhållning och utbildning?

När apartheid rådde i Sydafrika fanns det en väldigt aktiv svensk solidaritetsrörelse. Man samlade in pengar till ANC, Afrikanska Nationalkongressen, demonstrerade och satte upp Isolera Sydafrika-märken överallt. Det var rasismen som var vidrig och inte kunde tolereras. Facken var med, kyrkorna, medierna, regeringen, ja, alla.

Men idag lider Sydafrika under en annan rasism, rasismen mot boerna, den vita minoritetsbefolkningen. Men ingen inom det svenska etablissemanget bryr sig. Varför? Det stämmer inte med den ideologiska kartan. Svarta är offer, vita är skurkar. När de vita är offer så låtsas man som det regnar.

När vita sydafrikaner rånas, misshandlas och våldtas blir det inga rubriker. År 2017 skedde 340 attacker mot vita bönder i Sydafrika. 70 dödades, ofta under brutala former. Man skulle kunna tro att antirasismen för vissa snarare handlar om att racka ner på vita än att bekämpa rasism.

Idag firar irländarna sin nationaldag S:t Patriks dag. Det är också en helgondag till minne av S:t Patrik som införde kristendomen på ön någon gång på 400-talet. Men framför allt är det en festdag! Och som sådan firas den över hela världen om folk som gillar att festa. Även i Sverige.

Och även jag firar S:t Patriks dag. Jag har satt på mig en grön kavaj. Fast jag inte vet så mycket om honom. Dessutom har man väl bara tillgång till fromma legender. Och jag har aldrig varit på Irland.

Men denna dag påminner mig om att vi svenskar har många egna roliga dagar att festa på. Jag är trött på den där oikofobiska inställningen att det svenska är tråkigt och att allt osvenskt och utländskt är så häftigt. Ja, att vi ska fira hela världens högtider. Nu är visserligen Irland kulturellt sätt inte så främmande. Både Irland och Sverige tillhör samma europeiska familj. Jämför du oss med något arabland så är det knappt någon skillnad mellan Irland och Sverige. Men ändå.

I ett nytt avsnitt av podden Försöka förstå (inspelat 13 mars) pratar jag, Mohamed Omar, med Patrik Engellau om synderna han har på sitt samvete. För det första var Patrik marxist och en del av 68-rörelsen och för det andra var han som svensk biståndsarbetare med om att förstöra en hel nation. På 1990-talet var han med om att införa skolpengssystemet. Detta har åtminstone två potentiellt vådliga konsekvenser som vi pratar om i podden. 1) Risken för att samvetslösa skolföreståndare börjar konkurrera om elever med uppblåsta betyg. 2) Risken att islamister driver skolor. De använder svenska skattepengar samtidigt som de tar avstånd från den svenska samhällsgemenskapen.

Vi pratar också om de så kallade ”rekordåren”. Varför gick det så bra för svensk ekonomi åren 1945-70? Och det verkligen så bra i jämförelse med andra europeiska länder?

Det senaste året har allt fler blivit dömda för ”hets mot folkgrupp” på Facebook. Bakom anmälningarna ligger en grupp kallad ”Näthatsgranskaren”. Svenska Dagbladet skriver att gruppen består av ”bland annat jurister, juridikstuderande, före detta poliser och systemutvecklare”.

Näthatsgranskaren beskrivs som ”en samling människor som i början av 2017 gick samman för att hitta hot och hat på sociala medier”. Gruppen sägs ha utvecklat programvara som de anonyma medlemmarna kan använda sig av för att kartlägga, identifiera och polisanmäla personer som uttrycker sig på ett ”oacceptabelt” sätt.

Hittills har gruppen gjort 800 polisanmälningar, varav 77 lett till åtal. Projektledaren Tomas Åberg säger till SvD att ”det är roligt att vi haft framgång”, och lägger till att de blev förvånade över att ”damer över 65 skriver väldigt, väldigt grova saker på Facebook”.

Förra i månaden, i februari, kunde kan läsa om en bror som misshandlade sin 14-åriga lillasyster med basebollträ för att hon vägrade att ha hijab. Han slog henne flera gånger samtidigt som han befallde: ”Ta på dig sjal!” Ingen av Sveriges hijabister (en hijabist är en slöjaktivist) har kommenterar detta. De är helt tysta.

Lika tysta som de var 2016 då en kvinna mördades i Mariannelund. Maken erkände att han strypt sin hustru inför ögonen på parets treåriga dotter. Kvinnan hade slutat använda hijab. Efter mordet lade han hijab bredvid hennes lik.

Och lika tysta var de samma år då en man i Gävle till fängelse för att ha misshandlat sin partner och sin dotter eftersom de vägrade att bära hijab och ”pratade med svenskar”. Han drog partnern i håret, slog henne i ansiktet och hotade med kniv.

Och när en nioårig flicka i Uppsala misshandlades för att hon vägrat bära hijab. Tysta.

Jag minns år 2013. Då gick det rykten om att en man misshandlat en kvinna i hijab på en parkeringsplats i Farsta. Då hördes hijabisterna!

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 4/3) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om kultfilmen The Terminator (1984). Matikainen har gjort massor av saker. Han hade bland annat ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och har coachat i TV4:s ”Let’s Dance”.

Och liksom Arnold Schwarzenegger, som ju spelar mordmaskinen Terminator i filmen med samma namn, har Matikanen varit kroppsbyggare. En av Matikainens mindre kända talanger är att imitera Terminator! Ni får höra några repliker i podden. Det var denna film, skriven och regisserad av James Cameron, som gjorde Schwarznegger till superstjärna.

Feministiskt Initiativ (FI) drömmer om att komma in i riksdagen. För att förverkliga sin dröm har partiet valt en ny ledare, eller snarare medledare, för hon kommer att leda tillsammans med veteranen Gudrun Schyman.

Den nya ledaren, Gita Nabavi, har också ganska stor erfarenhet – hon har varit engagerad i FI sedan 2006. Hur ska hon göra för att förverkliga drömmen om göra FI till ett riksdagsparti? Jo, hon ska verka för att INGEN ska kunna utvisas. Invandrade terrorister, våldtäktsmän och mördare ska få stanna i Sverige. Det är så hon ska göra landet tryggare för kvinnor, förmodar jag.

När Nabavi får frågan om jihadisten Rakhmat Akilov borde ha utvisats, svarar hon:

”Jag tycker att det är jättekonstigt att utvisa människor. (…) Ska vi också utvisa människor som råkar vara födda här eller inte är födda här? Det är ett sluttande plan. Varför gör vi skillnad på folk och folk. Är inte människor människor?” (Se Expressen, ”12 frågor till nya Fi-ledaren Gita Nabavi”, 24/2 2018)

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 2/2 2018) sitter jag, Antikalifen, med mina två kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om filmen Black Panther. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y! Vi kallar oss ”Triumviratet”, men trots det grandiosa namnet är våra poddar ganska avslappnade.

Black Panther är Marvels senaste superhjältefilm och handlar om T’Challa, kung av det fiktiva afrikanska riket Wakanda. För länge sedan slog en meteorit ner i området. Den innehöll superämnet ”vibranium” som gjorde Wakanda till ett superteknologiskt science fiction-land. Men wakandierna döljer alla sina fantastiska saker för omvärlden genom en ”hologrammur”. De som befinner sig på andra sidan muren ser bara lerhyddor. Öppna era hjärtan? Nej, tack! Wakanda first!

Flera inlägg här på Det Goda Samhället har tagit upp frågor som rör islam. Jag har själv skrivit flera av inläggen. Den 4 mars publicerade Kashif Virk, imam inom ahmadiyyasamfundet i Sverige, ett inlägg på Det Goda Samhället under rubriken: ”Den korrekta bilden av islam”. Virk menar alltså att jag, och kanske även andra skribenter, har förmedlat en ”inkorrekt bild” av islam som han nu ämnar korrigera.

I inledningen till sitt inlägg förklarar Virk att han är verksam som imam inom ahmadiyyasamfundet och att det grundades av Hazrat Mirza Ghulam Ahmad (1835-1908) i Indien. Denne Ahmad gjorde anspråk på att vara den frälsargestalt som inom den islamiska traditionen kallas Mahdi. Ahmads syfte var enligt Virk att återställa islams ”sanna lära”.

När Virk talar om ”den korrekta bilden” av islam får man antaga att det är denne Ahmads ”sanna lära” som åsyftas. Jag tycker att denna inblick i ahmadiyyasamfundets tankar är intressant. Men mina inlägg om islam på Det Goda Samhället, vilka apostroferas av Virk, har inte handlat om ahmadiyyasamfundets läror eller om vilka läror som är ”sanna”.

Etablissemanget tjatar om att Sverige numera är en mångkultur. Lär er leva med det! Det här är Det Nya Sverige. Men samtidigt låtsas man – åtminstone i en fråga – som om vi fortfarande levde i det ”tråkiga” och ”enfaldiga” Gamla Sverige. Jag tänker på frågan om rasism.

När etablissemanget pratar om rasism så verkar det som om det bara finns svensk rasism. Man vill inte se att med mångkulturen kom också mångrasismen. Gammelsvenskar som skriver n-ordet på Facebook jagas medan en rasifierad nysvensk kan skriva att de hatar alla fucking svennebananer utan att det händer någonting. Vad jag vet har ingen dömts för hets mot folkgrupp mot svennebananer.

Jag har ett färskt exempel på hur det hetsas mot svennebananer. I ett videoklipp som spritts som en löpeld på Internet får vi möta en ung man. Klippet är hämtat från en ordväxling som mannen haft med en kvinna på Snapchat. Mannan säger så här till kvinnan:

”Lyssna din svenska hora! Vi araber är här för att ta över ditt fucking land, så gå ner på dina fucking knän och sug min kuk din svenska lilla hora. Allahu Akbar!”

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 24/2) möter jag författaren Jeremiah Karlsson. Vi har sett ett avsnitt av teveserien Black Mirror. Avsnittet heter ”Nosedive” och är det första i den tredje säsongen som kom ut på Netflix hösten 2016. Black Mirror, som är en korsning mellan science fiction och satir, började sändas 2011. Varje avsnitt är fristående och innehåller en dystopisk framtidsspaning. I ”Nosedive” skildras ett samhälle där varje människas värde avgörs av ett betyg på en social media-app.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat den 23/2 2018) pratar jag, Mohamed Omar, med författaren och debattören Jan Sjunnesson om Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe. Murray är en välkänd brittisk konservativ debattör. Boken, som kom ut förra året handlar framför allt om hur massinvandringen förvandlar Europa, recenserades här på Det Goda Samhället av Lennart Bengtsson (18/7 2017). Han skrev så här:

”Murray gör en översiktlig genomgång av förhållandena speciellt i Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Nederländerna och det är slående hur likartade förhållandena är och hur mycket gemensamt de har med vad vi känner till från Sverige. I de flesta fall har man hyllat en multikultur där varje migrantgrupp bara skulle kunna fortsätta med vad den tidigare hade, även om en sådan kultur, som sharian, var helt på tvärs med det europeiska kulturbegreppet. Tanken att kunna anamma värdnationens ’leitkultur’, som varit traditionen i USA från 1900-talet och där man ville göra alla till goda amerikaner, ansågs inte möjlig då detta betraktades av många som ett tecken på fortsatt europeiskt kolonialt överhetstänkande. Följden blev, vad vi ser överallt i Europa, en frånvaro av integration, och att migranterna lever sitt liv i alltmer nedgångna förorter i ringar kring storstadskärnorna och där arbetslöshet, hopplöshet och kriminalitet frodas. Man har inte fattat eller velat förstå att multikulti och integration är helt oförenliga begrepp. Först under allra senaste tid har det blivit uppenbart i Tyskland att multikulti är helt galet. Sannolikt gäller den insikten ännu inte i Sverige. För att vara europé räcker det inte med att bo i Europa, det krävs också att man anammar den europeiska kulturen.”

Det är inte lätt att vara politiskt korrekt. Det fick Kanadas premiärminister Justin Trudeau erfara vid en frågestund på MacEwan University i Edmonton. En ung kvinna (jag kan göra mig skyldig till felköning nu…) ställde en fråga och använde ordet ”mankind”, alltså mänskligheten.

Trudeau ville vara en duktig pojke och rättade den unga kvinnan. Man (en) borde säga ”peoplekind” i stället för ”mankind”, menade han. Det blir mer inkluderande så.

Det han gjorde var helt rätt enligt pk-ismen: det ”patriarkala” språket måste ändras, så att våra tankar kan ändras och underminera och slutligen störta patriarkatet. Men Trudeau gjorde samtidigt fel då han som vit, medelålders man avbröt och rättade en ung kvinna. Mansplaining!

Netflix teveserie Stranger Things har nu avslutat sin andra säsong. Nio timmarna av veritabel överdos av åttiotalsnostalgi – mer åttiotal än åttiotalet – men ger ändå mersmak. Det ska komma en tredje säsong, då tittarna, som följt huvudpersonernas utveckling från barn till nervösa högstadieungdomar som dansar tryckare på skolbalen, vill veta hur det ska gå för dem.

Den första säsongen av teveserien började sändas i juli 2016 och blev direkt både en succé och ett fenomen, uttrycket par excellence för vår tids våg av åttiotalsnostalgi. Hjärtat i serien är en kvartett av pojkar, Mike (Finns Wolfhard), Dustin (Gaten Matarazzo), Lucas (Caleb McLaughlin) och Will (Noah Schnapp).

Pojkarna bor i den fiktiva småstaden Hawkins i Indiana. Där gör det något som många pojkar – och inte så många tjejer – gjorde på den tiden: spelar rollspel. Det populäraste rollspelet på den tiden var förstås Dungeons & Dragons. Det finns en scen i Steven Spielbergs film E.T. från 1982 där man får se Elliot och hans vänner sitta i en källare och spela D&D.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 20/2) sitter jag, Antikalifen, med mina kollegor Alkemisten och Påven i ett studentrum i Uppsala och pratar om teveserien Rome. Jag är 70-talist, född 1976, och de två unga gubbarna är 90-talister. Generation X möter Generation Y!

HBO:s teveserie Rome var världens dyraste att producera – före Game of Thrones. Det blev två säsonger, den första sändes i 2005 och den andra 2007. Serien tar sin början i år 52 f.Kr. när Julius Caesar befinner sig med sina legioner i Gallien. Sedan korsar han Rubicon, tågar in i den eviga staden och utropar sig till diktator på livstid. Han är älskad av sina legioner. Två av seriens huvudpersoner, Lucius Vorenus och Titus Pullo, är soldater.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen pratar jag med författaren Johannes Nilsson (17/2). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

Förra året, 2017, gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse. Jag mötte honom den 22 november på ett kafé i Stockholm för att podda om boken och om vad som hänt i Sverige med den så kallade ”omsvängningen”. Avsnittet sändes strax efter att Morrissey kommit ut som ”högerpopulist” och fick rubriken ”Högern är de nya rebellerna”. Då sa Nilsson att han var trött på tyckonomi och tjattret i sociala medier och att han ville ägna sig helt åt skönlitteraturen. Han skrev noveller som sändes på podden Bibliotek, skulle skriva kontrakt för ett förlag och var full av hopp. Han började förverkliga sitt drömprojekt – en historisk roman i Game of Thrones-anda som utspelas i Sverige på 1500-talet. Han har skrivit en pilot och kommit på en episk titel: Vasasagan. I slutet av podden kan du höra Nilsson läsa upp en krigsscen ur romanen.

Ett tretton år gammalt foto har kommit fram som visar en leende Obama tillsammans med Farrakhan, en framstående ledare inom svart makt-rörelsen. Han leder organisationen Nation of Islam som i sin ideologi förenar läran om svart överhöghet med rasism mot vita och pseudoislamiskt mumbo jumbo. De vita är ”djävlar”.

Fotot på Obama och Farrakhan publicerades för första gången den 20 januari i år av The Trice Edney News Wire. Men det är alltså taget 2005, då Obama var nyvald senator i Illinois. Hur kommer det sig att det blir känt först nu? Anledningen är att fotografen Askia Muhammad gömde undan det för att inte skada Obamas kommande presidentvalskampanj. Muhammad, som tidigare arbetat som journalist vid Nation of Islams tidning The Final Call, agerade efter instruktioner från Congressional Black Caucus, den grupp som arrangerat mötet.

Fotot skulle förmodligen ha påverkat Obamas chans att bli president. ”It absolutely would have made a difference”, menar fotografen Muhammad.

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 17/2) pratar jag med Bianca Muratagic. Hon kom som flykting från krigets Bosnien år 1992. Då var hon bara 14 år gammal. Idag är hon en framgångsrik artist och sångpedagog, men hon är också aktiv som debattör, framför allt som skribent på Katerina Janouchs blogg Katerina Magasin.

Bianca berättar om oro sin oro över tillståndet i Sverige. Vi pratar om en ny kvinnorörelse som kallas #120db, en rörelse som vill belysa den ansvarslösa invandringspolitikens konsekvenser för Europas flickor och kvinnor, som dagligen sviks av de så kallade feministerna. I videon ”Europas döttrar är under attack” talar unga tyska kvinnor rätt in kameran om det våld och den förnedring som de har utsatts för.

Kristna i hela västvärlden chockades när två jihadister den 26 juli 2016 stormade en katolsk kyrka och slaktade prästen Jacques Hamel. Våldet som kristna drabbas av i islamvärlden hade kommit närmare. Egentligen borde man inte chockeras, islamiseringen av västvärlden borde rimligtvis leda till att västvärlden blir mer lik islamvärlden. Men medier, politiker och kändisar hade sagt att allt var lugnt – och många verkar ha trott på dem.

Påve Franciskus, ledare för världens största kristna samfund, uttalade sig. Men han gjorde mer än att uttrycka sorg. Han gjorde också påståenden om islam. Påven sade att det finns våldsamma katoliker och det finns våldsamma muslimer. Han nämnde en katolik i Italien som mördat sin flickvän och sin svärmor. Det är så klart sant att det finns våldsamma katoliker. Vem skulle förneka det?

I ett nytt avsnitt av podden Antikalifen (inspelat 14 februari) pratar jag med Patrik Engellau. Det finns, menar Engellau, i Sverige en övertygelse om att ”det händer inte här”. Allt snack om kollaps är bara högerpopulistisk paranoia, svensken klarar allt. Engellau kallar detta för Tjörnbro-syndromet. Han har döpt syndromet efter en händelse som ska ha skett år 1980.

En kall vinternatt detta år blev Tjörnbron påkörd av ett fartyg och rasade. Det påstås att en man kom i bil, stannade framför hålet, skakade sedan på huvudet och bestämde sig för att sådant inte händer i Sverige. Han körde därför vidare mot hålet och föll ned i sjön.