I dagarna får alla svenska hushåll en broschyr med den allvarsamma titeln ”Om krisen eller kriget kommer”.  Jag började läsa i den och insåg snart att den innebar en förflyttning till en annan tid.

Rubriker som ”Din krisberedskap”, ”Totalförsvarsplikt” och ”Om Sverige angrips krävs motståndskraft” anger ett helt annat samhälle än det vi möter i våra media. Bara att ordet ”plikt” används. Och Sveriges Riksvapen!

Det finns osannolikt nog inte en enda politiskt korrekt mening eller floskel i hela skriften. Allt präglas av allvar, beslutsamhet, endräkt och saklig information. En fläkt av det gamla Sverige.

Tänk om det är så. Att det är avsaknad av en verklig kris som gör att politik och samhällsdebatt domineras av påhittade eller självförvållade problem? Att i en verklig kris så skulle diskussioner om jämställdhetsplaner, HBTQ-rättigheter och klimatångest spårlöst gå upp i rök saknade av ingen. Faktum är att det i listan av mat för hemberedskap i broschyren finns köttkonserver uppräknade, helt oblygt, utan att det ens ges några alternativ för veganer!

Häromkvällen var jag och min fru nere vid Väsby station för att inhandla lite kinamat. Klockan var halv sex. Utanför den gamla stationsbyggnaden – som numera inte är station utan en lokal som hyser en Pressbyrå-butik och en trevlig kinarestaurang – finns ett promenadstråk, ett mindre torg och en bred gångbro över Väsby-ån. I anslutning finns en busshållplats. Praktiskt för alla tågresenärer.

Utanför före detta stationsbyggnaden uppehåller sig rätt många människor på väg till och från pendeltågen. Samt två unga män på en motorcykel. Två unga män som inom miljöpartiet med stor sannolikhet skulle definieras som viktiga för Sveriges förnyelse. Andra kanske skulle definiera dem som ”potentiella” för något annat – om man nu väljer att fokusera på de svarta ansiktsmasker som täcker deras ansikten. De kör sin motorcykel – som de uppenbarligen lyckats finansiera på något sätt – i hög fart bland människorna som rör sig i stationens närhet.

Ibland gör de en lov ut i samhället – på vägar kring Väsby Nya Gymnasium i Messingen-området – och då ökar farten och ljudet ordentligt. Farten kan uppskattas till någonstans mellan 70 och 90 kilometer i timmen. De återvänder gång på gång – av för oss okänd anledning – till stationsområdet.

”Italienare”, säger vi och ler menande, ”är som de är, och Italien klarar sig alltid.”

Snack. Det är romantiska vanföreställningar. Den finlandssvenske konstnären Henrik Tikkanens ord är sannare än någonsin: ”Det är inte tornet i Pisa som lutar, det är Italien som kommit på sned.”

Basta!

Alla bedåras vi av Italien, dess högljudda charm, dess konst och mat och inbillar oss att italienarna alltid kommer ner på fötterna.

Det gör dom inte. Inte nu, när landet befinner sig i en parlamentarisk kris. Inte heller i historien. Bara i undantagsfall har det gått Italien väl.

Italien grundades 1861 och var sedan genom årtiondena mycket fattigt. Det bytte sida mitt under första världskriget, övergav Österrike / Tyskland och anslöt sig till ententen (Storbritannien / Frankrike). Det blev en segermakt men demokratin skakades strax av politiska oroligheter, ekonomiska problem och nationalism. Ex-socialisten Benito Mussolinis fasciströrelse stod för sociala krav och italienska drömmar om besittningar i Afrika.

Häromdagen fick jag ett mejl som skakade om mig. Det kom från en tidigare kollega inom socialtjänsten som jag jobbade tillsammans med på en socialbyrå i en stockholmsförort under några år på sjuttiotalet. Hela sitt yrkesverksamma liv har hon arbetat med utsatta människor. Man kan lugnt säga att hon alltid har haft en tilltro till det generösa omsorgssamhället och dess institutioner. Men nu har någonting brustit. Hon är själv inte längre trygg i sin vardag som pensionär och mormor i en närförort till Stockholm:

Liten episod: stod vid X station vid 23.30-tiden efter att varit hos barnbarnen. Ungefär tio minuters väntan på bussen hem. Där väller omkring 15 svarta unga trasiga killar fram. Drogade, haltande, en beslöjad ung kvinna fanns med i gänget besynnerligt nog. En box vin gick runt, de drack direkt ur boxen. Ingen aggressiv framtoning men kändes mycket obehagligt när de cirklade runt mig, som enda ”infödd” på hela stället. Inte skymten av vakt eller annat folk. Hur tänker och lever dessa trasor sina liv, de föreföll som en flock, som tagits ifrån sina normala livsbetingelser.

Hon avslutar sitt mejl med att hon numera gläds åt varje ny SD-väljare. I bekantskapskretsen och på Facebook, och bland vad man skulle kunna kalla ”vanligt folk” som brukar höra av sig för att prata, har jag märkt en förändring under senare tid: de upprörda kvinnorna. Tidigare var nästan alla ”alarmister” män. Kanske har detta genuint kvinnliga att ta hand om och vårda och vara empatisk, till och med när det gäller hela världen, nått en gräns. Många arbetar inom vård, skola och omsorg och märker hur sprickorna i välfärden har blivit påtagliga efter massinflödet av utomeuropeiska asylinvandrare (varav sju av tio av manligt kön) hösten/vintern 2015.

De senaste veckorna har jag varit ute varje dag och kväll och kampanjat. Nu kanske ni tänker att det är lite tidigt att börja valkampanjen i Sverige, men där jag bor på Irland hade vi nyligen en folkomröstning om det Åttonde Tillägget till Irlands konstitution, som förbjuder abort när kvinnans liv inte är hotat. Jag har varit abortmotståndare sedan jag var tolv år gammal och har bott i Irland större delen av mitt vuxna liv, och jag valde att engagera mig i Save the 8th-kampanjen – alltså kampanjen för att bevara abortförbudet.

Till skillnad från vad vissa tycks tro, så handlar inte abortfrågan om modernisering. Att Irland har en restriktiv abortlagstiftning har lett till att landet har en av Europas högsta födslotal, vilket också innebär att regeringen där inte kan massimportera människor från utanför Europa med ursäkten att ”det föds för få barn”. Är det någon som har funderat på varför det föds för få barn i Sverige? Jag ska ge er en ledtråd: Vi har aborterat 1 500 000 människor sedan 1975! Tyvärr är det ju numera ”omodernt” att föda tillräckligt många barn så att vi kan ta hand om alla äldre och betala skapliga pensioner, så vi får väl leva med det…

Abortliberaler vill gärna framställa abortfrågan som att det handlar om kvinnors rättigheter, så även här på Irland där en av liberalernas slogan löd ”Trust women”. Helt grundläggande i abortfrågan är dock frågan om när livet börjar – vad är egentligen en människa? Alla är nämligen överens om att människor har rätt till liv, så när fostret blir en människa är helt avgörande för abortfrågan. Ingen skulle tillåta att en mamma dödade sitt nyfödda barn, även om hon var under stor press, hade ekonomiska problem, hade blivit våldtagen eller vad som helst – för vi betraktar ett nyfött barn som en människa.

Sverige har som bekant problem med utbildningsresultatet, men vilken är skillnaden mellan ett land som Sverige och länderna i Sydostasien som i stället är på väg upp? En består i att tongivande samhällsskikt i Sydostasien sätter kunskap och utbildning högt, medan ledande skikt västvärlden misstror kunskap och kultur. En fransk filosofilärare, François-Xavier Bellamy, sammanfattar i Les déshérités (De som gjorts arvlösa) från 2014 de idéer som gjort att skolan i länder som Frankrike, och ännu mer Sverige, inte längre används för att överföra det västerländska intellektuella arvet till de unga, och han nämner tre fransmän som bidragande till krisen.

Sextonhundratalsfilosofen Descartes hävdade att metoden för att tänka bättre var att vara skeptiskt till alla idéer som man inte själv utarbetat. Han tänkte sig att det var bättre att kunna relativt lite än att ta över andras idéer och att det gällde att vara kritisk. Den tanken har nu drivits så långt att själva begreppet kunskap ifrågasätts liksom idén att det finns kunskaper som elever bör lära sig i skolan.

Hundra år senare påstod filosofen Rousseau att kulturen hade förstört människorna och att det vore bättre att leva ”naturligt”. I den berömda boken om uppfostran av pojken Émile skulle denne inte lära sig via böcker utan genom att själv undersöka föremål. Eleven skulle bygga upp, ”konstruera”, sitt eget kunnande, och lärarens uppgift var att finnas bredvid och hålla bort skadligt inflytande från samhället inberäknat föräldrarna. Inflytandet från ”konstruktivismen” är starkt i Sverige.

Nyligen skrev jag en krönika här på Det Goda Samhället, där jag försökte ta ett helhetsgrepp på den stora demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste 15-20 åren utan att medborgarna informerats om dess omfattning: ”Sveriges demografiska förändring” .

Jag fokuserade på kohorten män 15-44 år eftersom de är mest brottsaktiva och därmed en mätare på samhälles gatufrid. Inom detta urval är män med utländsk bakgrund på väg att bli en majoritet inom flera större kommuner, i några fall är de redan det.

Om vi studerar hur stor andel utrikes födda (observera: bara första generationens invandrare) utgör inom denna population, kan vi se att de under perioden 1970 till 1990 endast utgör en tiondel. 2005 var de knappt 15 procent och idag har de genom de senaste årens inflöde stigit så att 25 procent av männen i brottsaktiv ålder är födda utomlands. Men det är en ofullständig siffra, då många nyanlända ännu inte har folkbokförts av SCB.

På jordens alla kontinenter äger på en och samma gång en moralisk upprustning rum:

Korruption har fått ett dåligt rykte. Tjuvarna torskar.

För någon generation sedan betraktades politikers systematiska och ohämmade tjuveri som en skrattretande poäng. ”Imelda Marcos och hennes 1.570 par skor, haha …”

Det finns ingen övergripande förklaring till att politiker i Malaysia och Brasilien, i Sydafrika och Irak nu känner rättvisans klor hugga tag i dem. Men det är rimligt att förmoda, att när levnadsstandarden stiger och medelklassen växer, odlas medelklassideal om anständigt uppträdande och önskan att i omvärlden bli betraktade som ”normala människor”; i alla fall inte som ryska oligarker i träningsoverall med vita ränder.

Mera än banal avundsjuka på dem i den offentliga sektorn som skor sig. Det är inte religion. Men bra nära; det har med etik att göra.

Och kvasten går.

En fråga som har plågat mig i många år är hur den extrema befolkningsförändring som vårt land genomgår har kunnat ske utan att det har varit en avgörande fråga i någon valrörelse. Svenska folket har aldrig fått närmare information om hur landets demografiska sammansättning oåterkalleligt förändrar Sverige till ett helt annat land än det var, för låt oss säga bara 20 år sedan.

Emellertid finns det i stor utsträckning tillgängliga fakta för den medborgare som vill (och orkar) gå in i myndigheternas databaser. I den här texten kommer uppgifterna från Statistiska centralbyrån (SCB) och Migrationsverket.

Från millennieskiftet fram till och med 2017 har befolkningen i landet med utländsk bakgrund ökat med nästan 1,3 miljoner personer, medan de som har svensk bakgrund har minskat med 22 000. Till utländsk bakgrund räknar jag utrikes födda och de som föds här med två utrikes födda föräldrar, medan svensk bakgrund gäller för dem som har två inrikes födda föräldrar. Personer med ena föräldern född i Sverige och den andra i utlandet delar jag 50/50 mellan grupperna. Räknar man så har 28 procent av landets invånare utländsk bakgrund idag.

Det var en fråga jag fick efter mötet som Demokrativärnet höll i Stockholm för en tid sedan. Nu när jag fått lite perspektiv på de sista turbulenta åren i Miljöpartiet ska jag försöka bena ut hur jag ser på det hela. I stort.

För det första så är det förstås svårt att ge ett entydigt svar eftersom ingen av dem som hjälpt fram islamisterna själva säger sig vilja ha shariasamhällen, parallellsamhällen, sharialagar och liknande -som kommer i alla länder där bokstavstroende samlas. Jag antar att de flesta som kvoterat fram olika minoriteter tycker att det är ett bra sätt att integrera invandrare och andra minoriteter. Har man dessutom en postmodernistisk syn på tillvaron, där hierarkier ska bekämpas med olika former av praktiserande normkritik, så blir det kanske så.

De grupper som ska kvoteras fram definieras alltid som offer. Att målmedvetet jobba sig in i Miljöpartiet och använda ett sådant offer-synsätt för att sprida den egna agendan har islamisterna varit skickliga på. Den verksamhetsplan Yvonne Ruwaida och Mehmet Kaplan fick hela Miljöpartiet med på för 15 år sedan visar hur målmedvetet islamisterna agerat. Det framgår precis vad de ville ha och behövde för att lyckas etablera sig som en maktfaktor och därmed islamisera kanske i första hand islamistiska invandrare men även sprida shariatänkandet i hela samhället. Islamism är en vilja att fredligt eller med våld införa sharialagar i ett område eller ett land. Nuförtiden är många i partiet dessutom medvetna om att utan de islamistiska rösterna åker partiet ut ur riksdagen. Det är också en faktor att räkna med.

Inget samhälle – inte ens öststaternas förbättring i levnadsstandard efter Murens fall och kommunismens kollaps – har förvandlats snabbare än Irland. Och till det bättre.

När jag som Londonkorrespondent i mitten av sextiotalet började resa till Irland var öriket bara romantiskt efterblivet. Jan Olof Olsson (Jolo) och Margareta Sjögren hade något år tidigare karakteriserat landet i titeln till sin bok, ”Irland, den omöjliga ön”.

Ändå uppstod viss indignation, när jag i ett reportage förenklat beskrev Irlands handelsbalans:

Export: Nunnor.

Import (illegal): Kondomer.

Naturligtvis var det sant. Irland var det mest katolska av länder. För kvinnor var det ett vanligt karriärsteg att bli nunna. Irländska nunnor fanns i mängder på missionsstationer och sjukhus i Afrika och Latinamerika. De betraktades som goda.

Det sedesamma livet på ”Den gröna ön” präglades av gigantiskt hyckleri i sexuella frågor. Preventivmedel var förbjudna. Det fanns i Dublin en Svarta börsen för de varor kondomsmugglarna från Storbritannien – med risk för stränga straff – förde in.

I min förra artikel om beteendeekonomi beskrev jag hur fältet uppstod för ungefär 50-60 år sedan (exakt startpunkt beror på vem du frågar) när några ekonomer insåg att man kunde förbättra de ekonomiska modellerna genom att inkludera kunskap från psykologin och sociologin, samt genom att göra psykologi-liknande experiment för att utforska hur konsumenter fattar beslut. Experiment efter experiment visade att människor inte fattar beslut på det sätt som ekonomer i allmänhet hade antagit – vi är känsliga för grupptryck, flockbeteende, vi använder tumregler istället för att göra exakta beräkningar etc. Allt detta gick tvärs emot den dominerande neoklassiska modellen för konsumentbeteende.

Det största problemet för beteendeekonomer var att man inte hade någon egen övergripande teori – att upptäcka att en modell är fel betyder ingenting om man inte har en bättre som kan ersätta den. Denna modell kom äntligen år 1979 när Kahneman & Tversky publicerade prospektteorin, en teori de senare skulle belönas med Nobelpriset för.

Vad innebär då prospektteorin? Att förklara hela teorin skulle göra den här artikeln obarmhärtigt lång, men något förenklat så kan man säga att vanlig ekonomi utgår ifrån att rikare innebär lyckligare – den som tjänar 30 000 är lyckligare än den som tjänar 20 000 (om alla andra faktorer som påverkar lycka är lika), som i sin tur är lyckligare än den som går på socialbidrag och får 8 000.

EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kallade Viktor Orban, Ungerns superpopulära premiärminister, för diktatorn. Orban vann i april en tredje mandatperiod efter storseger i senaste parlamentsvalet. Hans vallöften handlade om att försvara nationalstaten, hålla gränsen och tacka nej till invandring från muslimska länder. Kalla honom vad ni vill, men som politiker i ett demokratiskt land verkar Orban förstå de ungerska väljarna väldigt bra.

Betyder det att tre av fyra ungrare nu är fascister? Absolut, om man skall tro västerländsk media. Kan det vara så enkelt? Givetvis inte. Orkar vi försöka förstå varför ungrare, slovaker och polacker tycker, tänker och röstar så annorlunda än vi i väst? Svaret är lika givet, nej. Så mycket enklare att stämpla hela Östeuropa som ett gäng efterblivna kusiner från landet, som just flyttat till stan och inte vet hur man beter sig vid de finas bord. De har ju helt fel värderingar, liksom. Som Mohamed Omar så träffsäkert beskriver, till och med Fantomen vet ju att polackerna numera står på de ondas sida.

Kanske är det istället dax att våga förstå varför östra Europa, med Polen och Ungern i spetsen, verkar vara helt ur fas med västra EU. Kanske vi inte skall vara så snabba med att döma ut halva Europa innan vi ens försökt gå ett steg i deras skor. Låt oss ta en promenad. Östra Europa, likt Balkan, tillhör en grupp nationer som upplevt oändliga mängder krig och elände, fattigdom och förtryck, men samtidigt lyckats bygga upp fungerande nationalstater och ekonomier. Under det senaste seklet hade man dock oturen att hamna på fel sida av järnridån.

I ett antikvariat fiskade jag upp en Palestinaskildring skriven 1931, ”Det omstridda arvet”, av den svenska författarinnan och do-goodern Elisabeth Wærn-Bugge.

Den 87 år gamla studien var som ett dagsaktuellt debattinlägg om Israel som en omöjlighet: ”… lika lite som upprättandet av en judisk nationalstat i miniatyrformat vore en fördel för mänskligheten och judarna själva …”.

Ingen fördel? Åjo. Staten Israel upprättades och den har räddat det som efter europeisk antisemitism och Hitlers industrialiserade judehat riskerade att utplåna ett helt folk.

Israel kan därför dunka sig i ryggen och säga grattis till sig självt, när landet just i dag fyller 70 år. Plötsligt känns rikets valspråk som en insiktsfull analys: Uppståndelse.

När landet i morgon återgår till sin vardag av hetsig politik och djup andlighet, flit och kreativitet är dess triumf tydlig: att som enda demokrati överleva i en världsdel av militärdiktaturer, våldsbesatta tyranner och medeltida dynastier – alla enade i sitt hat mot judarna.

Det är en pigg 70-åring, till ytan stor som Ångermanland med nästan lika många invånare som Sverige; 75 procent av dem judar.

Men de problem Israel står inför är i en del fall akuta, främst Irans ökande inflytande, och i något fall till synes olösligt, Palestinafrågan. För palestinierna är den israeliska högtidsdagen Nakba – katastrofen.

Inom nationalekonomin används liknelsen om det krossade fönstret ofta för att förmana nya studenter att se längre än vad näsan räcker och tänka på möjliga oavsiktliga konsekvenser som en politisk åtgärd kan få. Liknelsen är över 100 år gammal och välkänd bland samhällsvetare, men tyvärr verkar ingen i det politiska etablissemanget känna till den.

Liknelsen är som följer: Betänk att en pojke krossar ett skyltfönster med en slangbella. En folkskara samlas utanför butiken, och till en början så beklagar sig alla över förstörelsen och över ungdomen nuförtiden som inte har någon respekt för andras egendom. Men sedan påpekar någon att detta kanske egentligen inte är så dåligt trots allt – nu kommer ju butiksägaren att behöva köpa ett nytt skyltfönster, och då får glasmästaren mer att göra och kan anställa någon, och den personen som nu inte längre är arbetslös har råd att spendera mer vilket gynnar de butiker han handlar i, vilka nu har råd att anställa fler, och så vidare. Busungen med slangbellan har alltså i själva verket räddat stadens ekonomi!

Vad är feltänket här? Jo, butiksägaren blir ju inte rikare för att skyltfönstret krossats. Om vi säger att det kostar 10 000 att byta ut fönstret, så är ju detta 10 000 som butiksägaren inte kan spendera på att till exempel tapetsera om i sin butik. Om han hade kunnat göra det, så hade ju pengarna glasmästaren fick istället gått till en målare för att sätta upp nya tapeter, som sedan kunnat anställa någon, som sedan inte längre varit arbetslös och haft råd att spendera mer och så vidare.

Vad är infokalypsen? Som ni vet så är det redan idag möjligt att göra väldigt realistiska fejk-bilder med hjälp av program som Photoshop, men den som har tid och energi kan ändå avslöja en äkta bild från en fejkad genom att zooma in tillräckligt mycket.

Infokalypsen är vad som händer när Photoshop, eller ett annat bildredigeringsprogram, blir så pass bra att det helt enkelt inte går att skilja en äkta bild från en fejkad bild överhuvudtaget. Problemet är såklart inte begränsat till bilder: Även motsvarande audio och video-program blir bättre och bättre på att göra realistiska fejkningar. Du kan nu höra John F Kennedy hålla tal vid Dallas Trade Mart – ett tal han aldrig höll eftersom han mördades några timmar innan han skulle ha hållit det! Den som inte visste om detta skulle sannolikt tro att det verkligen var Kennedys röst.

Nu kanske det inte finns något särskilt stort intresse av att fejka John F Kennedy-tal, men tänk om ett sådant program användes för att fejka ett tal av Barack Obama eller Donald Trump? Tänk om en inspelning skulle spridas där Barack Obama erkänner att han inte är född i USA, eller en inspelning där Donald Trump erkänner att han samarbetade med Ryssland för att vinna presidentvalet. I en värld där infokalypsen uppnåtts så skulle detta bara leda till att de som hatar Obama men gillar Trump skulle tro att den första inspelningen var äkta men inte den andra, och de som hatar Trump men gillar Obama skulle tro tvärtemot. Ingen skulle dock kunna bevisa något.

Brottsförebyggande rådet (Brå) har i dagarna gått ut med att man svängt – eller åtminstone kraftigt överväger att svänga – kring huruvida det behövs en ny utredning om invandringens effekt på brottslighet och hur många brottslingar som har invandrarbakgrund. Den förra studien gjordes 2005 och hade så pass katastrofala resultat – sett från etablissemangets perspektiv – att man fram till nu vägrat göra en ny. Dock brukar försvarare av massinvandringen vara snabba med att påpeka att studien från 2005 trots allt visade att socioekonomiska faktorer var en viktigare förklaring än etnicitet.

Detta stämmer dock inte. Jag har gjort flera empiriska studier i samhällsvetenskap (nationalekonomi) och är därför väl bekant med de problem man ofta stöter på när man bedriver sådan forskning. Ett av de största problemen är att etablera orsakssamband: bara för att A och B verkar hänga ihop, så betyder det ju inte att A orsakar B, eller att B orsakar A. Det kan vara en ren slump, eller också kan det finnas en tredje faktor man glömt bort som orsakar både A och B.

Med invandring och brottslighet är det ju glasklart att brottslighet inte kan orsaka någon att bli invandrare – antingen är man invandrare, eller så är man det inte. Men hur är det med de ständigt omtalade socioekonomiska faktorerna, såsom huruvida en person är arbetslös, växt upp med fattiga föräldrar, har dålig utbildning och så vidare?

DN hade på nyåret en märklig linjeledare som skrivits av de nya ledarskribenterna Per Svensson och Amanda Björkman. Ledaren handlade om den avgörande roll som DN enligt dessa skribenter spelar i den liberala demokratin och vilka krafter som hotar denna demokrati: Trump, Putin, Polens och Ungerns reaktionära nationalister, Jimmie Åkesson och de svansar och trollfabriker som utgör fan clubs åt dessa. Trump och Åkesson är populister, det vill säga lågpannade individer med faiblesse för att komma med enkla svar på komplicerade frågor. DN skrev:

Den liberala demokratins fiender har det däremot alltid lätt. För dem finns det inga frågor som inte har ett entydigt svar, inga konflikter som inte har en enkel lösning….Ett alternativt svar på frågan om en ledarsidas uppgift skulle därför kunna vara: Den ska bidra till att bevara samhällsfrågornas svårighetsgrad.

Oj. Jag undrar vad de som idag utbildar journalister säger om detta. Om jag inte är helt felunderrättad löper det som en röd tråd genom (de flesta) journalistutbildningar att journalistens mission är att göra världen begriplig för sin publik.

I höstens riksdagsval riskerar tre riksdagspartier (C, L och MP) att hamna under fyraprocentsspärren. Ett antal nya partier knackar på dörren, men kommer sannolikt inte lyckas komma in. Bland dessa finns vänsterpartier som Feministiskt initiativ och borgerliga och nationalistiska partier som Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige. Alla som inte lyckas komma in, eller som åker ur, kommer när det är dags att fördela mandat att få sina röster proportionerligt fördelade mellan de partier som klarat fyraprocentsspärren. Detta måste vi ändra på. Det är dags att införa andrahandsval.

I det nuvarande system utgår man indirekt ifrån att den som röstat på ett parti utanför Riksdagen inte har några preferenser bland de övriga partierna. I vissa fall kan det säkert vara så, men i de allra flesta fall så har nog även den som röstar på ett parti utanför Riksdagen – eller som röstar på ett parti i Riksdagen som råkar halka ur Riksdagen! – något eller några partier i Riksdagen som denne tycker mer om än andra.

Om Feministiskt initiativ inte lyckas nå fyra procent samtidigt som Sverigedemokraterna når 20 procent så kommer 20 procent av FIs röster att tillfalla Sverigedemokraterna. Hur många som röstar på Feministiskt initiativ hade valt Sverigedemokraterna om FI inte funnits som alternativ? Jag törs lova att andelen är mindre än 20 procent.

Den 1 januari 2018 trädde en ny kommunallag i kraft. Förutom en ny struktur och ett mer enhetligt språk så är skillnaden mellan den nya och gamla liten.

Enligt kommunallagen har varje kommun i Sverige, till stor del i alla fall, självbestämmanderätt, vilket betyder att de bestämmer själva över sina angelägenheter.

Problemet är dock att rikspolitikerna sedan länge alltmer inskränkt det kommunala självstyret genom att detaljstyra kommunernas verksamheter. De två kanske mest genomgripande förändringarna skedde 1965, när kommunernas ansvar för polisen överfördes till staten, och 1991 då ansvaret för skolan trycktes ner till kommunerna.

Men det finns en uppsjö av andra beslut som klart inskränker det kommunala självstyret. Ett flagrant exempel är skatteutjämningssystemet, där kommunernas grundlagsfästa rätt att beskatta sig själva är satt ur spel i och med att en kommunmedlems skattepengar genom riksdagens beslut skickas till en annan kommun.

Idag har ett år förflutit sedan Emmanuel Macron valdes till Frankrikes president finns skäl att fråga: Hur har det gått? Hur stort motstånd har han, när vardagen präglas av strejker och brinnande bilar? Blåser han liv i Europatanken? Vilken är hans roll i världen?

Det har varit ett år av torpederade politiker och havererade statsmän. Scenen har i stället intagits av två presidenter på vilka allt rampljus riktats: Amerikas Donald Trump och Frankrikes Emmanuel Macron. Enda likheten mellan dem är att båda grep makten utan hjälp av det traditionella etablissemanget. Skillnaderna mellan dem är hisnande. Den ene står för obildning och vulgaritet, den andre för kunskap och stil. Macron har tagit examen i filosofi och citerar Molière utantill.

Frankrikes presidentlängd efter General de Gaulles farväl till politiken 1969 har inte skänkt fransmännen den gloire de eftersträvar. Om dem alla har på ett eller annat sätt Napoleons ord gällt: ”I politik är enfaldighet inget handikapp”.

Alla kan nog hålla med om att integrationen har misslyckats i Sverige, och att även om en stor del av ansvaret ligger på politikerna, så ligger ändå en hel del ansvar på tjänstemännen som på olika sätt jobbar med invandrare – byråkraterna. Jag talar om allt ifrån nämndemännen som dömer invandrade brottslingar till låga straff till åklagarna som vägrar yrka på utvisning och socialsekreterarna som ser mellan fingrarna när barn och kvinnor i invandrade familjer misshandlas. Dessa byråkrater är värdelösa, och just därför måste de skyddas.

För att förstå varför vi måste skydda byråkraterna, så måste man förstå varför de inte gör sina jobb. Varför vågar de inte säga ifrån till invandrarna?

I vissa fall är det säkert av ideologiska skäl, men för de flesta tror jag att en annan förklaring är viktigare: De som jobbar med invandrare är i allra högsta grad medvetna om hur våldsamma dessa är, och hur lite de bryr sig om att följa de lagar och sociala regler vi svenskar generellt sett följer slaviskt. Och de är väl medvetna om att dessa människor har tjänstemännens för- och efternamn, vet var de arbetar, och med en enkel internetsökning kan ta reda på var de bor.

Fältet som jag doktorerar i, beteendeekonomi, anses generellt sett vara ett vänsterfält. Nationalekonomi må vara ett mer högervridet fält än de andra samhällsvetenskaperna, men i beteendeekonomin har vänsterekonomerna sin högborg. Det är lätt att se varför: Beteendeekonomin avvisar den neoklassiska, rationella konsumenten (ofta kallad Homo Economicus) till fördel för en modell där konsumenter är begränsade av ”biases” och olika sorters feltänk. Den neoklassiska modellen har använts av ekonomer i över 100 år för att argumentera för fria marknader och emot skatter och regleringar. Beteendeekonomin används nu på samma sätt för att argumentera emot fria marknader och för skatter och regleringar. Egentligen borde den dock inte användas så, utan det är fullt möjligt att använda beteendeekonomi i konservatismens tjänst.

Beteendeekonomi som fält kan ses som en korsning mellan ekonomi, psykologi och sociologi. Man studerar fortfarande ekonomin, men man gör det inte längre med utgångspunkten att människor alltid agerar rationellt. Istället inkluderar man forskning från psykologin och sociologin som visat bland annat att människor har en tendens till flock- och vanebeteenden, att vi använder oss av tumregler istället för att göra exakta beräkningar, att vi inte har obegränsad viljestyrka och därför ibland gör saker som vi vet är dåliga för oss, och så vidare.

Vår planet är ändlig. Vi måste vara försiktiga med hur mycket vi förbrukar, för en dag kommer ju allting att ta slut. Vi skulle behöva minst fyra jordklot om vi ska kunna fortsätta i den här takten, och vi måste stoppa befolkningsökningen. Allt detta har miljöaktivister försökt intala oss i över 50 år. Men hur ligger det egentligen till? Har vi brist på naturresurser, och kan naturresurserna egentligen ta slut?

Svaret på den frågan är, i praktiken, nej. När vi tänker på naturresurser så tänker vi framförallt på saker som vi gräver eller suger upp ur jorden, typ olja, och därför verkar det logiskt att vi förr eller senare kommer att ha sugit upp den sista droppen, grävt upp den sista kolbiten och så vidare. Men faktum är att mängden naturresurser både kan öka och minska, och mestadels genom historien så har den faktiskt ökat!

Vad är en naturresurs egentligen? Jo, en sorts materia som vi lärt oss göra något av. Olja är en naturresurs eftersom vi kan göra bensin och plast av det och trä är en naturresurs för att vi kan göra hus och möbler med det (och en massa andra saker såklart). Faktum är att människor vetat om att olja finns i tusentals år, men man hade inte brytt sig om det nämnvärt då det inte haft några större användningsområden. Olja har alltid funnits, men först för cirka 150 – 200 år sedan kom vi på att olja gick att använda till viktiga saker som bensin. Först då gick olja från att vara materia till att bli en naturresurs, och världens totala naturresurser ökade! Samma sak skulle hända om vi imorgon hittade ett sätt att använda någon sorts materia vi idag inte har användning för.

Vi är en grupp personer som träffats på nätet och som med stort intresse läser samhällskritiska artiklar på […]

Tänk dig ett samhälle där ingen talar sanning. Eller värre, ett samhälle där en tredje aktör styr den som talar till dig så att du inte vet vem som faktiskt står bakom orden och vad som är autentiskt. Eller än värre, ett samhälle där du riskerar bli angiven för det du tycker och säger och kan förlora jobbet, ditt medlemskap i facket, din rätt att studera, eller ännu värre.

Detta är själva definitionen av social patologi. Ett sjukt samhälle som är tyranniskt. Vi känner till det från angiverisamhället i forna DDR eller Sovjetunionen där lögnen genomsyrade det offentliga samtalet och misstänksamheten det personliga mötet. Det är ett patologiskt och omänskligt eftersom det går emot vår personliga frihet såväl som en del av själva kärnan i att vara människa, nämligen vårt tänkande och vår rätt att kommunicera. Hur gör man när man tänker? Man framför en idé, lägger fram ett förslag eller en tes, som man sedan testar. Vi gör detta i små som stora frågor, alltifrån när vi föreslår vår vän att gå till ett särskilt café, till när vi framlägger en vetenskaplig hypotes. Vi resonerar och utforskar, vi prövar oss fram. När man hindrar yttrandefrihet hindrar man också möjligheten att utveckla tänkandet.

Vi associerar detta med diktaturer, kommunism och fascism. Men varje samhälle, också det formellt demokratiska, måste vara på sin vakt mot lögnen, mot hyckleriet och angiveriet. Politisk förändring kan komma långsamt, smygande. Till en början genom små avvikelser, så kallade anomalier till det normala, men dessa kan sen bli alltmer tydliga och vanliga, tills de blir det nya normala.

Den brittiske fysikern Stephen Hawking har gått till historien. Hans aska placeras bredvid Isaac Newton och Charles Darwin vid Westminster Abbey i London. Hawking tyckte att Gud var onödig då vetenskapen finns. En av herrarna bredvid honom (Newton) hade en annan syn på saken och såg vetenskapen som ett sätt att upptäcka Guds skapelse.

Den andra bredvid (Darwin) kom på kant med Gud och skrev boken On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or The Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life. Även om början av bokens undertitel (”Favoured Races …” ) är kontroversiell idag lever de obevisade grundidéerna kring storskalig evolution kvar och får ses som vetenskapligt korrekta (här av mig menat i negativ bemärkelse – liknande hur PK-begreppet brukar användas). Jag tror att det delvis är från Darwins idéer som ledtrådar till dagens samhällsproblem kan nystas upp.

Darwins evolutionslära är en oreflekterad självklarhet för många i Sverige idag. Staten propagerar för den och Skolverket har en tydlig agenda att skolan ska påverka elever att oreserverat tro på Darwin. Men hur många kan redogöra för sin tro på evolutionen? Testa och se. (Svaret brukar vara att det är något som man fått lära sig i skolan.) Hawkings ord om människan i Der Spiegel 1988 är i linje med skolans undervisning: ”Vi är bara ett högt utvecklat släkte av apor på en mindre planet i en medelmåttig stjärna. Men vi kan förstå universum. Det gör oss väldigt speciella.”

I dagarna har Ryssland återigen ertappats med att förgifta ryska landsförrädare i England. Reaktionen från västmakterna har varit massiv, drygt 100 ryska diplomater har utvisats från drygt 20 länder.

Relationerna mellan Ryssland och Väst har blivit allt sämre sedan Ryssland annekterade Krim 2014. Ön tillhörde då Ukraina, men hade en rysktalande majoritet. Ryska trupper hade intagit ön och en folkomröstning anordnats, med resultatet att en övervägande del av befolkningen röstade för att tillhöra Ryssland. Ur Moskvas synvinkel hade dock Krim (sedan 1750-talet) alltid varit ryskt. Dessutom hade Ryssland en stor marinbas på Krim, som de delade med Ukraina.

Under Sovjetunionens tid, då Ukraina var en del av unionen, valde Chrusjtjov under 1950-talet att föra över administrationen av Krim från Moskva till Kiev, huvudstad i Ukraina. Att unionen någonsin skulle upplösas fanns då inte på kartan. För att bättre förstå situationen med Krim gör jag här en analogi.

Hur sanningsenligt du besvarar den frågan beror inte nödvändigtvis på vad du tycker, utan på om du skapar din världsbild från åsikter och letar efter fakta, eller om du börjar med fakta för att skapa åsikter.

Nästan alla har sett grafer som visar ett uppsving av livslängd och levnadsstandard som börjar försiktigt runt 1500-talet och skjuter i höjden under 1800- och 1900-talen. Både de som forskat ingående i historiska källor och de som ströläst tillgänglig information är överens om att livsförhållanden har förbättrats för mänskligheten under de sista århundradena. Det är inte många individer i dagens svenska samhälle som dör av svält, sjukdom eller våld.

Så vad hände runt 1500-talet och fortskred i slutet av 1700-talet som gör att jag fortfarande vid hela 50 år kan sitta hellemmad, frisk, trygg och säker och skriva dessa ord? Som gör att läsaren på det hela räknar med att leva och frodas nästa vår också?

Offentligt rum är ett begrepp i samhällsplanering för utrymmen i bebyggelse inomhus eller utomhus dit allmänheten har enkelt tillträde. Dit räknas framför allt gator, torg och parker. Med tanke på att närmare hälften av all verksamhet i Sverige sker i offentlig regi så bör man även inbegripa akutmottagningar, simhallar, bibliotek.

Tankar kring vem som kontrollerar det offentliga rummet uppstod hos mig i samband med ett besök nyligen i Japan. Det är nämligen påtagligt att det finns uppenbara skillnader mellan Japan och Sverige på den punkten.

Åker man tunnelbana, promenerar på gatorna i innerstaden eller besöker en offentlig toalett så kan man räkna med att det är rent och prydligt överallt. Inget skräp som är slängt, inget klotter, finns det tuggummin på gatan så skrapas de bort, till och med de få uteliggarnas wellpapphärbärgen ser prydligare ut. I tunnelbanan känner man sig lika trygg som hemma vid köksbordet. Värt att notera är också att människor tycks vara tillfreds med tillvaron och utför sina arbetsuppgifter med självkänslan i behåll. Busschauffören är exempelvis 100 procent herre över sin buss.