När min mamma närmade sig slutet på livet ville hon ofta prata gamla tider. Hon hade, trots att hon sannerligen inte växte upp i något överflöd eller i någon problemfri familj, en oerhört kärleksfull syn på sina föräldrar och syskon och hon mindes barndomshemmet som den varmaste och hemtrevligaste platsen på jorden. Jag älskade att lyssna på henne när hon berättade om sin barndom och uppväxt och jag tröttnade aldrig på berättelserna.

Jag flyttade till Stockholm i januari 1985, för lite drygt 37 år sedan. Hit kom jag från den lilla industristaden Karlskoga, ivrig att hitta ett nytt sammanhang utanför den bruksmentalitet som jag aldrig riktigt känt var min. Och det gjorde jag. Först i Brandbergen, sedan i femtiotalsförorterna Bandhagen/Högdalen. Och jag upplevde Stockholm som en välkomnande, öppen och fantastisk stad.

Den uppfattningen har jag aldrig behövt omvärdera. Jag älskar den här staden, och har aldrig mött några stockholmare, infödda eller inflyttade, som varit mindre vänliga än människor från andra orter. Så för mig ter sig gnällandet om Stockholm och 08-orna rätt obegripligt.

Triggervarningar har förekommit i olika sammanhang ett bra tag. Även de klassiska litterära verken förses nu med varningstexter. Nyligen skrev vi här på Det Goda Samhället om ett universitet i London som valt att förse Charles Dickens Oliver Twist med en sådan. Studenterna – vuxna människor som alltså studerar på ett högre lärosäte – kan nämligen bli oroliga och ångestfyllda när de möter den värld som var verklighet på Dickens tid och långt in på 1900-talet.

Mäns våld mot kvinnor står högt på agendan idag. Och så ska det naturligtvis vara. Män som slår kvinnor är inga riktiga män, de är kretiner.

Det här är jag och mina manliga vänner (och naturligtvis min man, vilket jag knappast behöver nämna) rörande överens om. Ingen av dem utövar våld mot kvinnor utan är i grunden goda, kärleksfulla riktiga män. Inte ens de vita, etniskt svenska männen bland mina vänner, är våldsamma naturer.

Politiker är sig lika. Först fattar de beslut efter beslut som skapar otrygghet och kaos i samhället – sedan får medborgarna ta konsekvenserna. Efter åratal av misslyckad invandringspolitik har Miljöpartiet nu funderat ut lösningen på de problem de själva är orsak till. Barn med svenska som modersmål ska utnyttjas som integrationsverktyg i de invandrartäta områdena.

Att den heliga Birgitta är skyddshelgon för både Sverige och Europa vet nog de flesta. Men vem var hennes förebild? Det finns många källor som pekar på att hon inspirerades av sin namne, Sankta Brigida av Kildare, Bridget of Ireland, när hon grundade sin orden.

Idag pratade jag med en god vän som haft det tufft några år. En allvarlig sjukdom gjorde henne oförmögen att arbeta så mycket som hon hade behövt för att klara ekonomin, men som så många andra vanliga fick hon avslag av Försäkringskassan eftersom de hade bestämt sig för att hon var frisk.

Vad gör man som journalist när det blivit tabu att kritisera människor som bor i de så kallade ”utsatta” områdena, oavsett vilka brott de än begått? Svar: Man sätter igång en smutskastningskampanj mot medelklassen istället. Senast i raden av trendkänsliga tidningar, med ett redaktionellt pekfinger ständigt i luften för att kolla vindriktningen, är Expressen. I en artikel med rubriken ”Sveriges dyraste stadsdel – ett reservat för övre medelklassen” skriver tidningens reporter Anna Gullberg:

Just nu delas ett videoklipp på Ann Linde, där hon visar upp sina engelska språkfärdigheter på ett sätt som får befolkningen – i alla fall den del som vistas på sociala medier – att ömsom gapskratta, ömsom skämmas. Denna kvinna, som arbetat inom politiken i åratal, pratar nämligen sämre engelska än de flesta elever i årskurs 2.

Nyligen diskuterade Pär Ström och Det Goda Samhällets Birgitta Sparf feminism på Youtubekanalen Nu fan räcker det. Det var ett synnerligen intressant inslag, dels för att båda två är vassa och väl insatta debattörer, dels för att den moderna feminismens många ologiska kullerbyttor tydliggjordes så väl i inslaget.

Allt fler unga vuxna, som fått neuropsykiatriska diagnoser – sådana som ibland kallas ”bokstavsdiagnoser” i dagligt tal – vill nu få sina diagnoser avskrivna. De känner helt enkelt inte igen sig i dem, visar en enkätundersökning som gjorts av P1 Dokumentär i samarbete med psykiatriansvariga på regionerna.

Just nu sitter muslimska fanatiker och gonar sig i Oslo, på de norska skattebetalarnas bekostnad. Men vad är det egentligen talibanerna vill ha av norrmännen och av de inbjudna frihets- och människorättskämpar som ska föra samtal med dem?

Hycklare finns det gott om. Det har det säkert alltid funnits, men idag har hyckleriet gått över alla gränser. Vi såg det explodera under hösten 2015, när stenrika kändisar talade om för oss andra att vi minsann hade råd med den extremt stora invandringsvågen, och sedan dess har hyckleriet blivit mer regel än undantag. Det har rentav blivit något ärofullt. Det finns liksom inget finare än överprivilegierade överklassmänniskor som rynkar pannan av oro över inbillad främlingsfientlighet, klimatet eller någon annan trendig fråga.

I en osäker värld kan man vara säker på åtminstone en sak. Hanif Bali väcker känslor. Upprörda sådana. Och alldeles särskilt hos etablissemangets nervösa mediemän. Efter att Bali kommit ut med en bok tävlar dessa nu om vem som kan förminska honom mest, med flest godhetssignalerande uttryck och fraser.

För några dagar sen såg jag om 90-talsklassikern Mannen med järnmasken. Filmen bygger på en roman av Alexandre Dumas och romanen bygger i sin tur på den ryktbara historien om en fånge som satt av tid på Bastiljen under Ludvig XIV:s tid. Verklighetens fånge bar sammetsmask, men i folktraditionen blev masken till en järnmask, det blir ju mer dramatiskt på det sättet. Och fången då? Alexandre Dumas hade sin egen teori, och en rejält sensationell sådan dessutom.

Socialdemokraten Annika Strandhäll har uppenbarligen för lite att göra på jobbet, för nu är hon åter ute och härjar på sociala medier. För att göra en rejäl poäng på Rysslands hot mot Ukraina riktar hon in sig på Jimmie Åkesson. Nu är det dock inte den blåbruna stämpeln som gäller, utan en Putinfärgad sådan. I ett tweet skriver hon: ”Vi minns när Åkesson svarade ”pass” när han fick frågan Macron eller Putin i SVT. ”

Alldeles nyligen, närmare bestämt den 13 januari, fyllde Degerfors IF 115 år. I samband med jubileet visar Sveriges Television en dokumentärserie om brukslaget som spelat sammanlagt 30 säsonger i allsvenskan och som i år, mot alla odds, spelar sin 31:a: Allsvenskan – Här kommer Degen.

Senaste tiden har det cirkulerat en skärmdump från SVT-prinsessan Carina Bergfeldt på sociala medier. I ett försök att vara avspänt rolig, och samtidigt visa hur ofantligt hårt hon jobbar och hur oumbärlig hon är, har hon hängt ut sin lille son på bild och beklagat sig över att dagis är stängt på röda dagar medan hon själv förbereder en talkshow.

Har du husdjur men inga barn? Då är du en dålig människa – i alla fall om påve Franciskus får säga sitt. De som väljer husdjur istället för barn, eller bara skaffar ett barn och därefter husdjur, är själviska människor som ”gör oss sämre” och ”tar ifrån oss vår mänsklighet”.

SVT är i blåsväder igen, efter att ha gjort ett nerslag vid en bensinmack i Globenområdet i Stockholm. Med anledning av det rekordhöga dieselpriset ställde de frågan om det är rimligt att höja priset så kraftigt för klimatets skull. En kvinna svarade med stort eftertryck, och ett mycket belåtet leende, att det absolut var rimligt – alla gånger. Men var hon verkligen slumpmässigt utvald?

Äntligen har man slopat den destruktiva och samhällsfarliga straffrabatten för unga brottslingar, den grupp som numera kallas ”unga myndiga” (hur många olika definitioner kan man egentligen uppfinna för att befria vuxna människor från egenansvar?). Eftersom straffrabatten aldrig skulle ha införts överhuvudtaget kan man naturligtvis bara nicka gillande till beslutet.

Förra årets mest lästa text på Det Goda Samhället var en text jag skrev med anledning av Anders Zorn-utställningen på Nationalmuseum. Expressen hade valt att skicka dit en recensent som dels föraktar och hatar Zorn, dels saknar all förståelse för svenskarnas kärlek till sitt kulturarv. Jag tror inte det är en slump att just den texten fick så många läsningar.

Ett nytt år har sett dagens ljus. Hur kommer 2022 att bli, jämfört med de senaste åren? Den som lever får se. Men just den här dagen, den första på året, väljer jag att inte fundera alltför mycket utan istället njuta av dagen. Det känns alltid lite festligt att börja ett nytt år.

Nu går 2021 mot sitt slut och det är dags att summera året som gått. Medan 2020 präglades helt av coronapandemin så har 2021 varit något mer varierat. Även om coviddebatten fortfarande går hög – i synnerhet debatten om vaccinet – så har även klimatet kommit upp på agendan igen. Och det är bråttom nu. Vi har, precis som vi haft de senaste femtio åren, bara tio år på oss att vända katastrofen.

Socialdemokraterna har slagit på stort och slaktat den allra största och fetaste grisen denna jul. Och det är förstås inte så konstigt. Det är trots allt valår och det är klart att den sittande minoritetsregeringen vill ha rejält med valfläsk att locka väljarna med. Därför tar man sig nu an frågan om tysta bibliotek och badhus utan våldsinslag.

På julafton var vi ute vid en strand och stekte kolbullar. Det fanns en grillplats vid stranden, men vi valde att använda vår egen grill med ved från sonens ”bonusfamilj” i norra Sverige. Doftande ved, kolbullar med fläsk och lingon och det vita vinterlandskapet med den frusna sjön – hur kan det bli annat än alldeles underbart en julaftonsförmiddag?

Nu är det jul igen. Hur gammal jag än blir har jag alltid samma pirrande känsla så här på julafton. Barndomens mysstämning och trygghet har för evigt förankrats inom mig, och då kan inte ens pandemier och restriktioner förstöra julstämningen. Jag älskar julen, helt enkelt, och det har jag alltid gjort.

Inför julen flödar sociala medier över av mer eller mindre uttalade krav på att man ska dela med sig. Det är Stadsmissionen, kyrkornas välgörenhetsorganisationer och många, många fler som vill hjälpa behövande inför storhelgen, och den som ska hjälpa är du. Bli månadsgivare, swisha ett engångsbelopp – inga belopp är för stora – skänk en slant hit och skänk en slant dit så att julen blir lika god för alla som den är för dig.