Min morfar var gammal redan när jag föddes – faktiskt den ende av mina far- och morföräldrar som fortfarande var i livet vid det laget. Han var född 1886, jag föddes 1962, så han hade redan hunnit fylla 76. Men jag upplevde honom aldrig som gammal. Han var tvärtom en riktig kraftkarl, långt efter att han fyllt både 80 och 85. Född och uppvuxen i fattigdom hade han ingenting annat att tillgå än sitt huvud och sina händer för att åstadkomma det liv han eftersträvade. Det skapade styrka, målmedvetenhet och självkänsla och en kraft som gick i arv till barn och, vill jag gärna tro, barnbarn.

Att hedersvåldet fått fäste i Sverige beror inte på invandringen av människor från våldskulturer där hedersvåld är vardag. Det beror i själva verket på oss svenskar och på vår oförmåga att integrera dessa våldskulturer i samhället. Det påstår liberalerna Johan Pehrson, Juno Blom och Paulina Brandberg i en pompös debattartikel i Expressen. Med anledning av mordet på Fadime Sahindal, som mördades i januari för 21 år sedan, slår man sig nu för bröstet och påstår sig vara först med att uppmärksamma hedersförtrycket och bäst på att hantera det.

Att Centerpartiet länge varit ett parti i fritt fall är ingen hemlighet. Med den föreslagne partiledaren Muharrem Demirok lär det knappast bli bättre. Efter att med viss svårighet ha uthärdat Agendas intervju med honom kan jag konstatera att han är en värdig efterträdare till Annie Lööf – om syftet är att fortsätta driva partiet åt ett håll som väljarna uppenbarligen inte har mycket till övers för.

En av många fördelar med att ha hund är att man kommer ut och får frisk luft varje dag, och att man också träffar många människor på sina promenader. Varje enskilt samtal, hur kort det än må vara, är intressant därför att det ger en indikation på hur det står till med folket. I över 30 år har jag bott här och många av de här människorna har jag känt nästan lika länge. Och jag vågar påstå att väldigt många mår väldigt dåligt – och att det det är politikerväldets fel.

Vad gör ett politiskt parti som haft närmast oinskränkt makt i flera decennier, genomfört de flesta av sina reformer och skapat ett samhälle där en mycket stor del av medborgarna har ett drägligt, till och med bra, liv? Svar: Det riktar sina politiska ambitioner åt nya håll och genomför en kulturrevolution. Det är exakt det Socialdemokraterna gjort.

SVT skulle inte vara SVT om de inte försökte frisera sanningen om den eskalerande kriminaliteten och det dödliga våldet. Sin vana trogen slår man nu på stora trumman för att Järvaområdet faktiskt hade färre skjutningar 2022 än året innan. Detta kallar man, utan några som helst belägg, för ett ”trendbrott”.

Sverige har ett särskilt ansvar. Det har du säkert hört förut, men frågan är om du har koll på exakt hur många områden Sverige har detta särskilda ansvar för. En google-sökning på fraserna ”sverige har ett särskilt ansvar” och ”har sverige ett särskilt ansvar” ger vid handen att det inte finns någon hejd på allt som vårt lilla land, det vill säga de svenska skattebetalarna, ska ta ett särskilt ansvar för.

Jag vet att jag alldeles nyss hävdat att Sverige är alldeles vansinnigt, och det tänker jag inte ta tillbaka. Däremot finns det små ting som gläder mig och ett av de tingen är vänsterns vrede. De vänstersinnade skribenterna och politikerna (som numera består av folk med alla möjliga politiska åskådningar, som inte nödvändigtvis är vänster utan bara fixerade vid specifika frågor, såsom strukturell rasism, kriminellas utsatthet och inskränkt yttrandefrihet) är så arga att de snart kommer att explodera. Deras desperation är ett bra tecken på att något håller på att hända. Det går inte snabbt – och förmodligen kommer det att bli värre innan det bli bättre – men det går åt rätt håll.

Året som gått går till historien som det hittills våldsammaste året i modern tid i vårt land. Men inte ens 63 dödsskjutningar, otaliga sprängningar och skjutningar har fått de större mediehusen – och framför allt inte public service – att uppdatera sin verklighetsbild till det rådande läget. Istället fortsätter de desperat att försöka hitta förklaringar som skuldbelägger alla utom just de kriminella själva. Under hela förra året fortsatte därför public service, bland annat med hjälp av sitt stjärnskott Diamant Salihu, bygga på myten om att kriminaliteten beror på det svenska samhället och, följaktligen, det svenska folket.

Igår var jag på labb för att lämna prover inför ett besök på vårdcentralen. Av outgrundliga skäl har min vårdcentral avskaffat det fullt fungerande laboratoriet som funnits i lokalerna sedan vårdcentralen invigdes för 65 år sedan så numera får patienterna på min vårdcentral vackert åka annorstädes för att ta prover. Därför befann jag mig igår morse på en vårdcentral i en annan ort utmed samma tunnelbanelinje. Det blev en minst sagt märklig och på alla sätt oangenäm upplevelse.

Idag är det nyårsafton, och med den kommer löften om ljusare tider. I alla fall ljusare i bemärkelsen längre dagar. När det gäller det mentala tillståndet i Sverige är jag mer tveksam. Jag försöker se positivt på framtiden, men det är så mycket som är skevt i landet jag lever i att det blir allt svårare. När jag ser tillbaka på 2022 ser jag en rad företeelser som är oerhört provocerande för alla oss som tror på ett demokratiskt samhälle, och mest oroväckande är den allt mer nonchalanta synen på yttrandefriheten. Högt uppsatta politiker såväl som ledarskribenter på de största plattformarna tycks numera nicka bifall till villkorad yttrandefrihet. Och det är riktigt, riktigt illavarslande.

Jag har aldrig förstått mig på det där med så kallad klimatkompensation. I mina öron låter det ungefär som att man betalar grannen för att hon ska vara trogen mot sin man så att man själv kan ligga runt utan dåligt samvete. Rika människor betalar för att göra sånt som de uppmanar vanliga dödliga att inte göra, liksom. Nu kan man dessutom ”diktaturkompensera” genom att betala en slant till Anne Ramberg och resten av gänget i Civil Rights Defenders.

Det har länge varit en obestridlig sanning att svenska medier, inte minst public service, ofta intar ett amoraliskt förhållningssätt till offer kontra gärningsmän. Det tydliggjordes på ett ovanligt provocerande sätt när SVT presenterade pressträffen som hölls efter att dom avkunnats i fallet med den grova våldtäkten och mordförsöket i Skellefteå.

För ett par år sedan publicerade jag en intervju med en stolt PK-ist. Det var en sällsam upplevelse att göra den intervjun, och höra hennes argument, men hon är sannerligen inte ensam. Nyligen hade jag ett samtal med en annan PK-ist. Det är alltid intressant att försöka förstå hur människor tänker, särskilt när deras tankegångar går i helt motsatt riktning från ens egna.

När Mariehemsskolan i Umeå rustar för luciatåg ska julinslaget bort. Varför? För att muslimska föräldrar inte accepterar de svenska traditionerna.

Nej, det här är inte fejk news, som det så ofta påstås så fort någon rapporterar att julinslagen i julen ska tas bort på grund av muslimskt påverkansarbete. Det här är helt och hållet sant, i alla fall om man får tro körledaren själv. Så här säger han i inslaget:

Aftonbladets Anders Lindberg har haft bråda dagar sedan svenska folket röstade bort den rödgröna regeringen. Den nya regeringen måste smutskastas och misstänkliggöras dagligen och stundligen, och han jobbar stenhårt! Man kan förstås hans vånda, för han är trots allt en trogen socialdemokrat som köper allt S-ledning säljer. Och han är inte ensam. Socialdemokratin har fostrat mången Anders Lindberg som lapat i sig lögnen om att demokrati stavas med social- före och att allt annat är fascism.

I morgon är det Nobelfest igen och i vanlig ordning har Jimmie Åkesson, ledaren för det näst (eller tredje, beroende på opinionssiffrorna för dagen) största partiet i Sverige, uteslutits. Han har fel värdegrund, tycker Nobelstiftelsen, som däremot välkomnar en rad hårdföra diktaturer med öppen famn. Det är ett vämjeligt hyckleri, som gör hela Nobelspektaklet till en fullkomligt irrelevant tillställning.

30 minuter är programmet där SVT:s Anders Holmberg, enligt programpresentationen, ”söker svar och går på djupet med en aktuell makthavare”. Onsdagen den 7 december var det komikern Jonas Gardells tur att bli intervjuad.

Man kan drista sig till att undra varför SVT definierar Jonas Gardell som en makthavare. Men om man kan sitt public service är det rätt lätt att förstå varför. Gardell är inte bara stenrik och egotrippad utan är dessutom sedan länge en av Kändissveriges mest uttalade SD-hatare. Det räcker för att public service ska se honom som en mäktig och viktig person.

Ända sedan Tidöavtalet ingicks har medierna försökt överträffa varandra i vem som kan uttrycka skarpast kritik. Det tycks vara en tyst överenskommelse mellan mediehusen och deras anställda att formligen banka in i medborgarnas kollektiva medvetande att alla reformer som föreslagits för att försöka rätta till sådant som blivit fel under Reinfeldts och Löfvens/Anderssons regeringar är av ondo och urholkar demokratin. Allt blir förvrängt och förvridet i mediernas tolkningar, och åtgärder som gynnar hela samhället utmålas som omänskliga, och public service tar som vanligt täten.

Jag minns min barndom som rätt bekymmersfri och lycklig. Det är klart att massmediernas domedagsprofetior om oljekrisen skapade en viss oro, men har man kloka och förståndiga föräldrar behöver det inte bli så illa. Trots mediernas bild av den nära förestående apokalypsen behöll jag både trygghet och framtidstro. Men hur är det med dagens barn? Både i Sverige och resten av västvärlden finns idag mängder med vuxna som leder in unga människor i en undergångssekt, genom att proppa dem fulla med klimatångest.

”Jag var jätterädd för att någon skulle skada mig eller för att jag skulle dö. Jag var jätterädd att någon skulle tappa det. En bilist skulle tappa det och köra över mig eller någon av de andra.”

Det säger Extinction Rebellion-aktivisten Tina, som sysslar med att slå sig ner på motorvägar i rusningstrafik i syfte att hindra människor från att ta sig till och från sina jobb. I Svenska Dagbladets podd Blenda utmålas hon som en hjältinna, vars upphöjda mål står över andra människors rätt till en fungerande vardag. Men det är inte hon som är utsatt när hon parkerar ändan på motorvägen. Det är bilisterna som är utsatta, inte bara för hennes allmänt osympatiska arrogans utan också för risken att bli involverade i en olycka som de inte är skuld till.

”Obama låter sig inte luras av Ulf Kristersson”, trumpetar Aftonbladets Anders Lindberg ut i en text där han triumferande berättar att den förre presidenten oroar sig över oss svenskar, för att vi har röstat fram en regering som vill ha en mer restriktiv invandring.

Om Anders Lindberg vore lojal mot det svenska samhället och de svenska medborgarna borde han rimligen ta anstöt av den amerikanske expresidentens underkännande av svenska folket. Istället blir han alldeles till sig över att Obama delar hans egen uppfattning. Han förmår dock inte förklara på vilket sätt det angår Obama hur svenska väljare röstat, eller varför vi förväntas bry oss om vad en amerikansk expresident tycker om oss. Han nämner inte heller att Obama själv propagerat för en restriktiv invandring till USA.

Liberalerna är ett märkligt parti. De har svårt att veta vilket ben de ska stå på. Å ena sidan vill de så förfärligt gärna sitta i regering att de glatt och bekymmerslöst ingår en överenskommelse där Sverigedemokraterna får inflytande över den förda politiken. Å andra sidan är de så måna om att vara alla andra till lags att de lika glatt och bekymmerslöst fortsätter att brunsmeta sitt samarbetsparti. Det är inte bara uppseendeväckande svajigt, det är också smaklöst. Det visar också att det finns ett mycket tydligt stråk av storhetsvansinne inom Liberalerna, som tillåter sig ha en så hög svansföring trots att de bara med nöd och näppe klarade riksdagsgränsen.

Det är sedan länge en populär syssla bland människor i landsbygderna, och de mindre städerna, att driva med stockholmare när snökaoset slår till. Det spelar liksom ingen roll om det kommer en halvmeter snö på en eftermiddag – när Stockholmstrafiken står still beror det, enligt landets alla besserwissrar, på att stockholmarna är så bortskämda och dåligt förberedda. För att bevisa den tesen intervjuar medierna gärna pensionerade plogförare från Norrbotten, som ges utrymme att hånskratta åt trafikkaoset i Stockholm samtidigt som de förklarar att det minsann aldrig blir kaos norr om Dalälven.

Det är givetvis struntprat. Det blir samma snökaos även i andra delar av landet. Men det är klart att det är betydligt enklare att ploga och snöröja på orter som bara har en bråkdel av det invånarantal, gator och antal busslinjer, som huvudstaden har. Det kan ett barn räkna ut.