Helgen har präglats av Hamas terrorkrig mot Israel, med mängder med döda, skadade och ett stort antal gisslan. I Sverige mobiliserar sig nu antisemiterna för att sticka offerkoftor åt de islamistiska terroristerna. Dels de muslimer som är ute och firar att judar mördats, dels alla de andra, som försöker maskera sin antisemitism genom att använda ord som ”Israel”, ”israelisk” och ”israeler” istället för ”jude”. Som Vänsterpartiets Ulla Andersson, till exempel, som i detta yttrande på X väljer att helt avhumanisera judarna:

”Så fruktansvärt! Nära 200 döda i israelisk vedergällning.”

Sådant som för inte särskilt längesen beskrevs som högerextrema och rasistiska konspirationsteorier har nu blivit sanningar som inte ens de mest förljugna dårarna kan fortsätta förneka. Således läser jag nu att att polisen sannolikt är infiltrerad av kriminella.

Man kan tycka vad man vill om folk som ”partyknarkar”, för att använda Magdalena Anderssons vokabulär, men att hålla dem ansvariga för att gängkriminaliteten är naturligtvis bara ytterligare ett sätt för Socialdemokraterna att undandra sig sitt eget ansvar för kriminalitetens utbredning. Detta skrev jag om redan 2021 och nu har Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet yttrat sig om samma sak. Det här är, säger han, ”en enormt märklig omvändning” från den vedertagna uppfattningen att det är narkotikalangarna som utgör det stora problemet:

Just nu visar SVT Play en dokumentär om USA:s ålderstigna politiker. I Utrikesbyrån – gamla (och gaggiga?) konstateras att det finns en rad amerikanska politiker som med råge uppnått pensionsåldern och man frågar sig ”hur blev det så här?”. Och det kan naturligtvis vara en relevant fråga, men kan någon tänka sig att en dokumentär om exempelvis de politiska maktmännen i Iran skulle innehålla ordet ”gaggig” i undertiteln?

Om du brukar läsa Det Goda Samhället vet du att jag ofta vänder mig mot just den formuleringen. Jag brukar istället hävda att människor helt enkelt litar på att politikerna vill landets väl, och att det är politikerväldet som spelat med falska kort då de inte tydligt formulerat att de tänkt föra en politik som är till men för landet. Men tyvärr måste jag kanske omvärdera den åsikten. Jag känner inte igen det folk jag hade omkring mig när jag växte upp – alltmer sällan ser jag män och kvinnor av den kaliber som mina egna mor- och farföräldrar och deras bekanta var.

Kanske har ni helt enkelt rätt, ni som säger att dom – en majoritet av svenskarna – vill ha det så här.

När statsministern höll sitt tal till nationen blev det mycket prat om ”barn”. Det blir det för övrigt hela tiden när det offentliga Sverige pratar om gängkriminaliteten. Men tonåringar som mördar är inte jämförbara med normala barn. De har ett våldskapital som vida överträffar det hos de allra flesta vuxna och kan därför inte hanteras så som man hanterar barn som hamnat lite snett.

När malliga DN intervjuar Carin Götblad, polismyndighetens ”grand old lady” som skribenten väljer att kalla henne, har hon en skarp uppmaning till svenska folket: ”Slå av TV:n och ta tag i saker!”

Jag totalvägrar. Jag har ansvar för en enda person i den här världen och det är mig själv. Inte ens om helvetet fryser till is skulle jag göra det jobb som Carin Götblad får lön för att göra.

Jag vaknar torsdagen den 28 september och konstaterar att nattens sprängning skördat en 25-årig kvinnas liv. Hon ska inte ha varit måltavlan – det är osäkert om kretinerna ens sprängde ”rätt” hus – utan var sannolikt bara på fel plats vid fel tillfälle, vilket också antyds i Omnis rubrik (se bilden ovan).

Jag konstaterar också att folk numera blir mer förvånade om det inte sker minst en skjutning eller sprängning varje dygn. När jag nåddes av nyheten att en man skjutits ihjäl på Mälarhöjdens IP mitt under en fotbollsträning för barn, kvällen innan Uppsalakvinnan dog i sprängattentatet, orkade jag knappt rycka på axlarna ens. Kriminaliteten är det nya normala, eftersom de senaste decenniernas regeringar har fört en medborgarfientlig politik som gynnat kriminella klaner. Det är krig nu.

Medeltidsmuseet är ett av Stockholms mest spännande museer, uppmärksammat inte bara av lokalbefolkningen utan också av turister från när och fjärran. Dess hjärta utgörs av Stockholms stadsmur, kring vilken museet är uppbyggt, och är en unik plats och en sällsamt levande länk till vår kultur och vår historia. Nu vill de historielösa och arroganta politikerna flytta det – på grund av lokalbrist.

SVT förnekar sig aldrig. Nu senast har de lagt skattepengar och energi på att granska Uppsala kommun ur en kriminells perspektiv. Kriminella, som vill hoppa av, kan nämligen få vänta en hel vecka på respons. En hel vecka! Till skillnad mot folk som väntar på livsavgörande operationer och annat, och som bara behöver vänta några månader eller ett par år.

Så var det dags igen. En stelt leende finansminister kämpar sig framåt i snålblåsten med den nådiga luntan. Det är budgetpromenad, en gammal kär tradition. Och fullkomligt onödig.

Förra veckan, måndagen den 11 september, passade jag på att se en dokumentär på SVT Play om militärkuppen i Chile 1973, Dödens dag – Chile 11 september 1973. Och eftersom SVT har producerat programmet inleds det naturligtvis med en käftsmäll åt hela svenska folket, yttrad i sorgsen sävlighet:

”Tänk att det fanns en tid… då Sverige engageeerade sig… och till och med gick ut på gatorna och demonstreeerade… mot en militärjunta… i ett land på andra sidan jooorden.”

Igår skrev jag om Upsala Nya Tidnings chefredaktör Johanna Odlander, som utnyttjar kriminaliteten för att känga till stadens hederliga medborgare och anklaga dem för att inte bry sig. Idag skriver jag om en annan mallig skribent som går ett steg längre och skriver att det är bra att våldet drabbar även oskyldiga.

Ska människor behöva fly Uppsala? Det frågar sig chefredaktören för Upsala Nya Tidning, Johanna Odlander, och passar samtidigt på att ge en känga till Uppsalas skötsamma medborgare. De tycker inte att våldet ”berör dem” och ”rycker på axlarna”, påstår hon lögnaktigt.

För ett tag sen pratade med en kulturarbetare som tillbringat de senast 30 åren med att ägna sig åt sitt stora intresse, nämligen teater. För detta har hon fått årliga statsbidrag och kunnat försörja sig genom att sätta upp vänstervinklade pjäser som lockat en mindre publik av likasinnade. Trots detta är hon en oerhört bitter människa. Hon besitter den bitterhet som numera är symtomatisk för hela den samlade vänstern – den som får Magdalena Anderssons mungipor att sjunka lite mer för varje foto som tas, Märta Stenevi att bli mer och mer sammanbiten och Annika Strandhäll att vräka ur sig allt fler dumheter på sociala medier. Och det finns en anledning till att vänstern numera utstrålar en så destruktiv bitterhet.

Det börjar bli höst nu. Visserligen är det fortfarande ljummet, nästan sommarvärme, men det löven börjar bli brandgula och en del har redan börjat falla till marken. I parken där jag brukar promenera med mina hundar har de gamla äppelträden från förr tappat mängder med fallfrukt och hela parken doftar som om halva grannskapet kokar äppelmos. Och vissa gör faktiskt det. Kokar äppelmos på äpplena från de gamla knotiga äppelträden som av outgrundlig anledning faktiskt fick stå kvar när landsbygden söder om stan blev stadsdel för 70 år sedan.

Efter den massiva kritik som riktats mot Borås stad, för beslutet att stoppa en utställning som lyfter kvinnoförtrycket i Iran, river man nu upp beslutet. Däremot har man valt en plats där färre kommer att se konstverken. Trots kovändningen fortsätter man alltså att krypa för islamister.

Det kommunala Kulturhuset i Borås har valt att stoppa en utställning som kritiserar kvinnoförtrycket i Iran. Anledningen? Det är ”känsligt” och det finns en risk att människor kan känna sig sårade.

Efter de våldsamma kravallerna i Rosengård säger Petra Stenkula, områdeschef i Malmö, att hon ”blir ledsen”. Ledsen? Är det verkligen så polisen ska reagera på att folk går man ur huse för att anlägga bränder och kasta sten? Det är minst sagt skrämmande. Vilken samhällsnytta gör en polischef som blir ”ledsen” när hon borde bli rasande?

På grund av en ilsken och mycket smärtsam bihåleinflammation har det varit lite si och så med nattsömnen för min del den senaste veckan. Därför har jag försökt underhålla mig så gott jag kunnat med film och serier och annat lättsmält. Av en slump snubblade jag över den gamla 70-talsklassikern Foul Play – Tjejen som visste för mycket på svenska – och såg om den, för första gången på många år, med stor behållning. Det fick mig att fundera på livet då och nu och på hur mycket som förändrats på de år som gått sedan dess.

Ardalan Shekarabi, tidigare minister i S-regeringen och en floskelmaskin som nästan kan mäta sig med Morgan Johansson, oroar sig nu över de många sprängningarna som skakar Sverige. Plötsligt är den kriminalitet, som man tidigare avfärdat som ”inbillning” från medborgarnas sida, ett problem. Därför uppmanar Shekarabi regeringen att ”släppa all form av prestige” och satsa på åtgärder som ”gör skillnad”. Vi som varit med ett tag vet redan vad dessa åtgärder består av. Vi vet också att de inte fungerar, och att de aldrig har gjort det. Shekarabis eget parti har bidragit starkt till det kaosläge vi befinner oss i men exministern svamlar och skyller ifrån sig.

Vi har hört det i åratal nu, det heliga förkunnandet om ”allas lika värde”. Det är inte bara en lögn utan en förbannad lögn och dessutom en lögn som upphöjts till sanning. En lögn som dessutom bidrar till undergången för vårt land. För vad får vi för slags samhälle om vi inte har vett och sans nog att inse att människor faktiskt har olika värde?

Aftonbladet har gjort sig känt som något helt annat än den nyhetstidning man utger sig för att vara. Med ledarskribenter som hellre hamrar ur sig bittra one-liners på sociala medier än skriver genomtänkta, analytiska texter, och fokus på sensationsjournalistik istället för nyhetsjournalistik, är det kanske inte så konstigt att tidningen numera i folkmun går under diverse öknamn, som ”Aftonslasket” och liknande. Ingenting är för simpelt för Aftonbladet – allra helst när det gäller att misskreditera den borgerliga regeringen.

Efter att terrorhotnivån höjt från 3 till 4 har vi fått veta följande:

Vi ska leva som vanligt. Vi ska vara vaksamma.

Vad och vilka vi ska vara vaksamma emot, det tiger dock både politiker och säkerhetspolis om. Trots att en hel muslimsk värld har utpekat Sverige som fienden nummer ett, och uppmuntrar terror mot vår existens, så är det fortfarande ytterst få som talar klarspråk.

”Nu är det den tiden på året. Tiden då i vanliga fall fullt normala svenskar tar på sig fåniga hattar, hänger upp kulörta lyktor och högljutt skrålande suger på små röda skaldjur. Men var kommer denna bisarra tradition egentligen ifrån?”

Så beskrevs den svenska kräfttraditionen i public service 2006. Och reportern Karin Holmertz är inte ensam om att håna den tradition som så många svenskar värdesätter. När det handlar om svenska traditioner ska allt hånas och förlöjligas, det är en oskriven regel inom journalistkåren.

När man ser på hur samhället utvecklats de senaste decennierna står det rätt klart att väldigt många områden har feminiserats. Traditionellt kvinnliga värden råder där vi istället borde ha behållit den maskulina linjen – speciellt märkbart blir det förstås i synen på brott och straff. Staten har blivit en öm moder, som förlåter precis allt och som knappt ens kräver ånger för att göra det, vilket varit och är förödande för samhället. Men det pågår också en maskulinisering, om än på helt andra områden.

Idag läser jag att porrsnubben Bingo Rimér och hans flickvän ”influeraren” Julia Franzén ska få en egen realityserie i TV4. Eftersom de båda två är exhibitionister som inte kan få nog av uppmärksamhet lovar de naturligtvis ”en och annan nakenchock”. Kort därefter läser jag om ”influeraren” Pontus Rasmusson, som driver sajter där han lockar småungar att köpa onödigt skräp de inte behöver och som undanhållit skattemyndigheten miljontals kronor i skatt. Min avsky och mitt förakt för denna så kallade ”yrkesgrupp” känner inga gränser, de är världens mest meningslösa människor.

Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg havererar totalt i en ny krönika, där han påstår att de två utlänningar som bränt koraner i Sverige går SD:s ärenden – och att SD vill bränna människor. Det är magstarkt till och med för att vara Anders Lindberg, och han tar i så han spräcker sig när han i sin ledartext utbrister:

Organisationen Open Doors, som kartlägger förföljelsen av kristna, har kommit med sin årliga rapport. Av den framgår att de länder, som just nu attackerar svenska ambassader och kritiserar Sveriges lag om yttrandefrihet, tillhör de länder där kristna har det som allra svårast. Den religiösa grupp som kräver särskild respekt är alltså den grupp som minst respekterar andra. Ändå har representanter för de kristna samfunden i Sverige tagit på sig rollen som islams beskyddare. Tanken är väl att det ska visa hur duktiga de är på att vara goda och ”vända andra kinden till”. I själva verket visar det bara att de är ryggradslösa hycklare.