Att tänka fritt är stort, som Thomas Thorild påpekade, och därför ska jag göra det nu. Men han sa också att det är större att tänka rätt än att tänka fritt och det är jag inte säker på att jag gör. Jag har nämligen kommit på en grej som vänder uppochned på allting och tvingar mig att omvärdera saker om jag har rätt. Därför hoppas jag att jag tänker fel.

Det började med att jag funderade över Ungerns ”illiberala demokrati”. Illiberal är självklart dåligt och demokrati är lika självklart bra så jag har utgått ifrån att epitetet var något som klistrats på Ungern av fiender till Viktor Orbán. Men så var det inte. Orbán är, visar det sig, stolt över att vara illiberal. Han förklarade sin inställning i ett linjetal 2014 (som jag hittade i en rätt dålig översättning till engelska här.

När Ungern 1990 blev fritt från kommunismen, säger Orbán, anammades som en självklarhet tidevarvets självklara vinnarideologi, nämligen den liberala demokratin:

Richard Sörman skrev nyligen en viktig text som gick ut på att vi måste försöka förstå att våra ideologiska motståndare PK-isterna har en ärlig övertygelse om att de 1) ”kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet, de kämpar för det rätta” samt 2) har ”den goda viljan på sin sida” och därtill 3) har ”barnen på sin sida”. Detta är, vad jag kan begripa, sant. PK-isterna har denna självuppfattning.

Samtidigt är jag den förste att peka på egenintressena, ekonomiska och andra, som den avgörande faktorn när PK-ister tar ställning i samhälleliga frågor. Jag brukar påstå att praktiskt taget allihop, förutom ett antal medlöpare – eller ”nyttiga idioter” som Lenin kallade dem – har sin försörjning och framtida utvecklingsmöjligheter knutna till det politikervälde vars intressen artikuleras av PK-ideologin. Att handla enligt PK-ideologin betyder att främja politikerväldets expansion. Folk som lever av politikerväldets resurser har ett egenintresse av att anamma ideologin. Även detta är sant.

Hur kan dessa två till synes motsägelsefulla sanningar båda vara sanna? Och hur kan de förmås att sammanfalla så att det egennyttiga blir det goda? Där får jag något att bita i. Inte bara jag förresten utan alla som funderar över samhället och har svårt att upplösa denna åtminstone skenbara motsägelse (och därför regelmässigt sopar den under mattan liksom jag själv brukar göra).

Alla har fått en hjärna och en del har kommit på att de kan använda den till att tänka med. (Jag vet att man tänker även med andra organ än hjärnan, framför allt magen, men det är överkurs.) Redan här kan det bli bråk eftersom meningsskiljaktigheter kan väcka livliga känslor. De som använder hjärnan skaffar sig ofta, med fel eller rätt, andra uppfattningar än de som inte använder hjärnan utan bara vidareberättar vad de hört från andra.

Den svenska kulturen gillar inte sådana bråk. Det beror på att levnadsförhållandena genom tiderna i Sverige har varit så karga att vi inte, om vi hellre velat överleva än debattera, haft råd med lyxen att filosofera. Befallningarna från plogen och svarven har ljudit myndigare än lockelsen att leka med tankarna.

Detta skapar oundvikligen en stark intellektuell homogenitet vilket betyder att folk tycker likadant och tar avstånd från dem som föreslår något självtänkt och annorlunda. När en enskild hjärna plötsligt mobiliseras och kommer fram till något annat än ett etablerat, ständigt traderat konsensus så är tilltaget en utmaning mot kollektivet och ett potentiellt hot mot kollektivets överlevnad i köldens och de magra jordarnas rike.

Oraklet i Delfi ska ha haft uppmaningen Gnothi seauton, Känn dig själv, inhuggen i gaveln. Det var en mycket klok anmodan av oraklet för självkännedom brister vi i lite till mans och det skapar onödiga konflikter. Men det räcker inte med att vi känner oss själva. Vi måste även känna vår nästa och då inte nöja oss med att vara förtrogna med våra vänner. Än viktigare kan det vara att ha kunskap om våra fiender. Det är mycket svårare eftersom fienderna i allmänhet inte uppvisar den förtrolighet som kan vara en förutsättning för inkännande förståelse.

Ibland vet man ju inte ens vilka som är ens fiender. Sann fiendskap kan ta lång tid att utveckla. Men ibland skapas fiendskap vid första ögonkastet. Om det kom någon till mig och säger att statsministern borde göra en kupp och upphäva den svenska demokratin som vi känner den i syfte att utfärda drakoniska dekret om att göra flygresor orimligt dyra och att förbjuda styckförpackade paprikor i plast så skulle jag omedelbart resa ragg och definiera vederbörande som en klar fiende – särskilt om vederbörande lägger till att jag inte begriper mitt eget bästa utan måste uppfostras av en sträng ledare som Stefan Löfven.

Är någon sådan idiot tänkbar? undrar du kanske. Ja, svarar jag, det finns inte bara en sådan idiot utan hela 87 stycken. Det kan finnas ytterligare sådana idioter, men 87 stycken finns bevisligen ty de har skrivit en artikel med ett sådant krav på diktatur och låtit publicera kravet med uppgivande av sina egna namn i Expressen.

Miljöpartisten Per Bolund kandiderar till posten som partiets språkrör och redovisar sina motiv i Dagens Nyheter: ”Jag lyssnar till Greta Thunberg när hon säger till alla vuxna att det är dags att ta ansvar. Jag tycker att det är dags och mitt sätt att ta ansvar är att jag kandiderar till att leda Miljöpartiet.”

Det känns fint att den sextonåriga Greta blir ett slags andlig uppdragsgivare till Miljöpartiets nästa ledare. Det påminner mig om Jan Björklund som hade lovat sina söner Jesper, 17, och Gustav, 13, att inte prata med Sverigedemokraterna och att det löftet såklart var heligt.

Sådana hänsynstaganden är vanligare än man tror i svensk politik fast de inte brukar omnämnas, det har jag upptäckt efter att ha gjort lite grävande journalistik. Jag tycker medborgarna har rätt att veta.

Platon sa att det som folk ser inte är verkligheten utan verklighetens skuggor på den grottvägg dit människorna stirrar. (Varför de inte vänder sig om och tittar ut på verkligheten genom grottans öppning har jag aldrig förstått, men man kan inte begära att få begripa allt.)

För den som emellertid ska studera politik rekommenderar jag en annan metafor. Inom samhället finns en massa intressen och motsättningar. En av dessa motsättningar är viktigare än de andra och bildar liksom hos en magnet en pluspol och en minuspol mellan vilka en tydlig spänning råder. Dessa elektriska fenomen går inte att avläsa direkt, men om man placerar ett papper med järnfilsspån ovanpå magneten så ser man spånen orientera sig kring polerna. Om man sedan vrider magneten under papperet så skyndar sig spånen att anpassa sig till den nya ordningen.

Till installationsceremonin för Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro hade presidenten avinviterat, det vill säga nobbat, representanter för stater som Kuba och Venezuela. Han tog dock hjärtligt leende emot Ungerns Viktor Orbán och den nordamerikanske utrikesministern Mike Pompeo.

Bolsonaro säger att han ska utrota korruptionen, kriminaliteten, socialismen och PK-ismen. Då kan man förstå att kommunister inte är välkomna. Han tänker även rensa ut dem från statsapparaten.

Min portugisiskafröken i Rio de Janeiro tycker mycket illa om Bolsonaro och hans regering. Särskilt illa tycker hon om frikyrkopastorn Damares Alves, nyutnämnd minister för Kvinnor, Familj och Mänskliga Rättigheter. Alves anser att pojkbebisar ska vara klädda i ljusblått och flickbebisar i rosa.

Alves vill också inrätta ett ”våldtäktsbidrag” som ska utgå till den kvinna som blivit gravid efter en våldtäkt men ändå väljer att behålla barnet. Bakgrunden är att abort är förbjudet i Brasilien utom efter våldtäkt. Fru Alves vill nu täppa igen den återstående luckan i lagen. Min portugisiskafröken anser att detta är verklighetsfrämmande. Det är hur lätt som helst att få abort i Brasilien bara man betalar. ”De rika går till riktiga sjukhus och de fattiga tvingas gå till vilken slaktare som helst”, säger hon. Om komplikationer tillstöter kan den fattiga kvinnan inte gå till folksjukvården för då kanske hon blir bestraffad för den olagliga aborten. Portugisiskafröken vet inte till sig av upprördhet.

För ett hyggligt antal år sedan blev jag erbjuden att skriva ett antal krönikor i Expressen. Den första krönikan var ett ganska vetenskapligt stycke som argumenterade att Sverige troligen var den mest centraliserade staten sedan de pyramidbyggande egyptiska faraonerna om man mätte centraliseringen med den andel av BNP som staten lade beslag på. Efter det fick jag inte skriva några fler krönikor. Om jag säger att den ansvariga Expressenjournalisten sedermera fick en framstående befattning på DN Kultur så kanske du förstår varför.

Att mäta statens andel av BNP är en ganska rättfram historia, i varje fall för moderna västerländska länder som har statistiken någorlunda i ordning. Men pengarna är bara en aspekt av statens maktutövning. Därutöver finns lagarna, reglerna och föreskrifterna från riksdag och myndigheter. (Och därutöver finns propagandan, men den hoppar jag över just nu.)

Min uppfattning är att Sverige har blivit än mer centraliserat sedan min Expressenartikel. Det beror inte på att staten sedan dess tagit en större andel av pengarna utan på att den centraliserade regelstyrningen, mätt till exempel i det totala antalet regelsidor, långsamt men målmedvetet ökat med några procent om året (plus att propagandan numera ibland tangerar hjärntvättens intensitet).

För mer än trettio år sedan ingick jag i en grupp om sex personer – varav jag var den minst juridiskt kompetente – som utarbetade ett förslag till ny regeringsform. Det var inte på skoj utan på högsta allvar, det borgade exempelvis regeringsrådet Gustaf Petréns medverkan för.

Jag har inte ägnat många tankar åt grundlagsförslaget på några årtionden men började nyss, av en tillfällighet, att läsa. Det kändes som en plötslig flamma av klarhet. Hela den misstro mot den etablerade politiken som idag är allmän i Europa genomsyrade texten. Den svarade också på frågan om hur vi i stället borde organisera den svenska staten. Idag borde det förslaget vara en förebild och en inspiration för alla som handfallet undrande står och kliar sig i huvudet och frågar sig vad vi borde göra med Sverige (förutom att tills vidare stänga gränserna, vilket inte var motiverat år 1988).

Jag minns att jag själv då tyckte att förslaget var nästan skakande djärvt. Idag känns det bara helt rätt. Det börjar med ett Memorial som anger tonen. Här är några utdrag:

Vår gällande grundlag står främmande inför problemen i tiden. Maktens utövande har blivit viktigare än maktens gränser…

I en levande demokrati behöver folkets makt över sina ombud alltid värnas. Demokratins syfte är inte att främja politikernas makt över folket. Men det har alltmer blivit så, att landets resurser betraktas som den politiska maktens medel… Våra valda ombud förvandlas också alltmer till administratörer i det offentliga liv de själva skapat. De blir för väljarna ofta till förväxling lika de tjänstemän de tänktes satta att kontrollera.

En av de böcker som gjort starkast intryck på mig genom livet är Arthur Koestlers The Act of Creation. Det går ut på att exempelvis humor, som är en underavdelning av den allmänna kreativiteten, kan uppstå när två tidigare inte sammankopplade förståelserymder plötsligt får kontakt och man använder den ena rymdens förståelsemönster på den andra och allt bryter samman i ett skratt eller en ny insikt.

Det där var förstås obegripligt som det alltid blir när man ska göra sig märkvärdig och forma en generell lag av disparata observationer. Så låt mig illustrera med ett exempel. Jan-Olof Sandgren skrev nyligen om det faktum att de flyktingar som tar sig till Europa från krigets Afghanistan och Syrien inte är kvinnorna och barnen, som den västerländska evakueringsregeln stipulerar, utan de starka, vapenföra männen. Ponera, säger Sandgren, ”att Europa, mitt under brinnande världskrig hade skeppat iväg sina starka och friska män till en främmande kontinent, för att där leva ett gott liv på lokalbefolkningens bekostnad. Jag har svårt att tro att det skulle hjälpt oss att besegra nazisterna”.

Det är kreativt och nästan roligt – tokroligt om det inte varit så allvarligt kanske – eftersom det använder normaleuropeiskt tänkande på dagens europeiska flyktingpolitik och får flyktingpolitikens totala förvirring att framstå i plötsligt blixtsken.