I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Är patriarkatet egentligen så dåligt? Vi har aldrig haft så många kvinnliga makthavare som nu, noterar Sandgren, ändå ökar otryggheten för kvinnor varje år. Kvinnor, menar han, är inte särskilt bra på att skydda kvinnor. I en krönika här på Det Goda Samhället skriver han:

”Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.”

Sandgren tycker också att hjältarna äras för lite för tiden. Vi behöver hjältemyter. Och hjältar är inte folk som bara glassar och är coola, de gör skitjobbet. Och de gör uppoffringar för ett högre syfte. Att vara hjälte är en manlig grej, skriver Sandgren i en annan krönika:

”Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ’hjältegen’, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ’kärlek’.”

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Hur som helst så har högtiden, som kallas Valentins dag, ursprung långt tillbaka i tiden i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. Jag tycker särskilt om dessa associationer till riddare och hövisk kärlek som frammanar bilder av sagornas Perceval och Galahad.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

Valentins dag (eng. St. Valentines day), 14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som man på själfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man ge skänker och året ut vara huld såsom sin ”Valentin”, d. v. s. att en uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige ”Valentin”.

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7 februari) pratar jag med Richard Sörman. Han är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet.

Richard Sörman skriver även här på Det Goda Samhället. Den 16 november 2018 publicerade vi artikeln ”Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda”. Sörman påpekar att det finns olika sätt att förstå godhet och att något som kan framstå som gott här och nu på sikt kan ha dåliga konsekvenser. Han menar att godhet bör förenas med förnuft, så att den inte blir ”dumsnällhet”.

Massinvandringspolitiken har förts i godhetens tecken, men hur god är den egentligen? ”En rimlig tanke, en etiskt och moraliskt hållbar position”, skriver Sörman, ”behöver alltså inte bestå i att förringa existensen av det egna utan i att hitta en medelväg mellan omsorg om oss själva och omsorg om andra”.

Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.

Den svenska översättningen av Westermans pojkbok Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika gavs ut av Fritzes bokförlag 1934 i en serie som kallades Fritzes scoutböcker. Hjälten i boken är just en scout, alltså i betydelsen spejare eller kunskapare. Originalet med titeln The White Arab publicerades året innan. Westerman var en produktiv författare – Wikipedia listar 178 titlar – och mycket populär på 1930-talet, men numera bortglömd.

Historien i Den vita araben påminner om verklighetens Lawrence av Arabien, en engelsk spion som klär ut sig till arab och så säga goes native. På omslaget syns en europeisk yngling i arabisk dräkt på en vit springare. Jag blir omedelbart påmind om Peter O’Toole som Lawrence av Arabien i filmen från 1962.

Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan: ”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med nationalekonomen och Amerikakännaren John Gustavsson. Han skriver ibland här på Det Goda Samhället. Den 23 januari i år publicerade vi hans artikel om George Bush den yngre: ”Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat”.

I podden förklarar Gustavsson varför han tycker att Bush gjorde rätt som invaderade Irak och Afghanistan. Han tycker också att kriget mot terrorismen gick bra. Jag tar upp ett antal invändningar som han får bemöta. Till exempel: 1) kriget mot terrorismen har lett till ett kontrollsamhälle, 2) Irak hade inget med 11 september-attackerna att göra, 3) Saddam hade inga massförstörelsevapen, 4) invasionen 1991 borde ha fullföljts, 5) USA sådde fröet till Al-Qaida när man stödde mujahedin i Afghanistan mot Sovjetunionen, och 6) Bush försvårade debatten om islam när han påstod att ”islam är fredens religion”.

Gustavsson har svar på alla frågor. Men är svaren bra? Lyssna på podden, så får du veta. Jag tycker att det är oerhört intressant att lyssna på honom eftersom hans position är så ovanlig. Det råder i stort sett konsensus om att Irakkriget var en stor katastrof som aldrig borde ha ägt rum.

Skådespelaren Liam Neeson, en av mina favoriter för övrigt, anklagas för att vara rasist. I senaste filmen Cold pursuit spelar han en ensam man som tar till blodigt våld för att hämnas en oförrätt. I en intervju för brittiska Independent undrar journalisten var Neeson hittar rollens vrede. Då börjar Neeson prata om en gammal upplevelse.

Han berättar han att han ville döda en svart man som hämnd för en våldtäkt av en väninna:

Det finns något primitivt, gud förbjude att någon i din familj utsätts för våld av kriminella. Jag ska berätta en historia, den är sann.

Jag skäms för att säga det, men jag gjorde det i kanske en vecka. Jag gick runt på gatorna med en batong och hoppades att en ”svart jävel” skulle komma ut från nån pub och ge sig på mig – så att jag kunde döda honom.

Han var inte stolt över de känslor han en gång haft. Han skäms, säger han, för att han gjorde alla svarta till skyldiga för en svart mans brott. Men ändå lyfts det här fram som ett bevis på Neesons rasism och särskilt inom vänstern höjs röster med krav på olika former av straff. Men vänstern hycklar.