En god vän hade hamnat i ett sällskap med konstnärer. De var trevliga och vänliga människor allihop, sa han, men de var benhårt politiskt korrekta. Till exempel tyckte de mycket om invandrare, särskilt muslimer, verkade det. Vännen undrade vad det kunde bero på. Och kom nu inte för tusende gången med dina teorier om det välfärdsindustriella komplexet! sa han och såg strängt på mig.
Aktuellts 21-sändning den 10 november leddes av två män; Love Benig och Kristoffer Lundström. Jag vet inte varför. De glada söta tjejerna kanske var på genuskurs.
Sverige tycks gå från klarhet till klarhet eller, rättare sagt, det omvända. Nu slås larm om att stadsdelen Marnäs i Ludvika har tagits över av tio- och tolvåringar som tvingar jämnåriga att betala för att röra sig i området genom våld och hot om våld. Och i vanlig ordning kan vuxenvärlden inte göra någonting för att få bukt med eländet. Det handlar nämligen om baaarn.
Åkte Miljöpartiets representanter tåg eller flyg till Glasgow och det klimatmöte som, enligt Pär Holmgren, är sista chansen att klara Parisavtalet? Det frågar sig nu de som sett den bild de glada miljöpartisterna tog på centralstationen i Glasgow – där man tydligt kan se en bagagetagg från en flygresa på Pär Holmgrens kabinväska.
Kulturartiklar brukar inte ge lika många snabba klick som polemiska politiska artiklar. Men jag tror att de har en mer långsiktig effekt.
Ibland sätter man blinkers på hästar för att de inte ska se så mycket av vad som pågår runt omkring dem och därför bli lugnare och lättare att hantera. När det gäller människor får man använda andra metoder. Man döljer inte världen för dem med ögonbindlar utan med idéer.
En idé som särskilt framgångsrikt har förblindat det svenska folket är den statliga värdegrunden som förklarar att alla människor och därför alla samhällen och alla kulturer har samma värde och existensberättigande.
Intersektionalism är en grundpelare i PK-isternas och wokevänsterns värld. Högst upp på den intersektionella gödselstacken sprätter den heteronormative vite medelålders mannen i sin pråliga förtryckarskrud. Längst ned förkvävs (inbillar jag mig) en transsexuell eller lesbisk funktionshindrad kvinna, rasifierad av sin utomeuropeiska bakgrund. Av sina vapendragare anses hennes berättelse vara formulerad utifrån ett grodperspektiv med flera dimensioner, vilket betyder att hon skulle ha tillägnat sig en oändligt mycket rikare livserfarenhet än den endimensionelle cis-mannen.
Idén om det röda pillret kommer från de populära Matrix-filmerna, varav den första släpptes 1999. Jag utgår från att de flesta har sett filmerna, men med hänsyn till äldre herrar och till väldigt unga läsare går jag snabbt igenom filmernas huvudtema:
Krisen med den vitryska diktatorn Lukasjenkos krig mot EU som nu pågår i full skala, med tusentals migranter från MENA-länderna som stridsmedel mot Polens, Litauens och därmed EU:s gränser, upprör alla. Men vad varken politiker, journalister eller allmänhet verkar förstå är att detta egentligen inte är någonting nytt.
En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).
Nyligen berättade Bitte Assarmo i en text på denna sajt om ett möte med en gammal väninna. Väninnans 13-åriga dotter hade blivit sexuellt ofredad av en grupp unga afghanska män. Detta polisanmäldes dock aldrig. Mamman ansåg att de tafsande afghanerna ”mår dåligt nog som det är”, och att det var bättre att låta dem slippa rättsliga konsekvenser.
The Danish Girl är den dramatiserade berättelsen om konstnärerna och det gifta barnlösa paret Einar och Gerda Wegener och de prövningar som Einar och Gerda såsom par och individer går igenom när Einar alltmer börjar identifiera sig som en kvinna och till slut transformeras till Lili Elbe, en av de tidigaste kända transgenderkvinnorna.
Ännu en fullkomligt galen kvinna framträder, denna gång i SVT Nyheter/Småland (8/11 2021).
Från SVT:
I en ny videomonolog (5/11 2021) kommenterar den brittiske alternativmediestjärnan Paul Joseph Watson frågan om woke-budskap i TV-reklam.
Ett nytt musikaliskt fenomen har blivit stort i USA på senare tid: konservativ rap.
Låtarna brukar handla om följande saker:
Många människor ser klimatförändringarna som ett allvarligt hot – men betydligt färre är redo att själva lägga om sin livsstil för klimatets skull. Det visar en undersökning som Kantar gjort i tio länder, bland annat England, USA, Tyskland och Sverige. Nära hälften, 46 procent, svarade att de inte ser någon anledning att ändra sina egna vanor för att bidra till att minska klimatförändringarna.
Sluta gnälla
bråka och skälla
Situationen är som den är
och vi har den här.
Nu måste vi hjälpas åt
vi sitter alla i samma båt
Magdalena Andersson har hittat lösningen på integrationsprobl… förlåt, utmaningen. Hon ska vända på stenar. Men inte bara lite slarvigt så där och på måfå. Nej, hon ska vända på VARJE sten.
Intressant!
För nästan sju år sedan, inför den stora migrantvåg som redan hördes mullra längre söderut i Europa, skrev jag att det här kommer som på beställning av det välfärdsindustriella komplexet. Dess hemmamarknad var i stort sett mättad. Det var svårt att hitta nya klienter och alla de mänskliga tillstånd som ansågs behöva behandling och bidrag av socialkontoren och de psykiatriska hjälpinstanserna var redan uppfunna.
Enligt uppgift ska det ha kommit runt fyrahundra privatjet till klimatmötet i Glasgow. Bilder visar att det är fullt på alla flygplansparkeringar. Uppenbarligen vill ett stort antal internationella företagsledare och privatförmögna personer gärna vara med på COP26. Frågan är varför. Det kan inte vara att de vill sitta i en stor publik och lyssna på trista och förutsägbara tal. Ej heller deltar de, utom möjligen Bill Gates, i de slutna samtal där miljödiplomater från olika länder schackrar om hur betalningen av de utlovade årliga hundra miljarder dollarna till u-länderna ska gå till.
”Tillit” har på kort tid klättrat starkt uppåt på politikers och myndighetsföreträdares topplista över favoritord. Detta eftersom en relativt stor del av befolkningen betraktar myndigheter med misstro och rädsla. Som av en händelse bor den absoluta merparten av dessa myndighetsskeptiker i så kallade utsatta utanförskapsområden.
Den nya filmatiseringen av Frank Herberts science fictionroman Dune (1965) klandras för att vara för vit. Det är en film, menar kritikerna, som framför allt tilltalar vita män.
”Vad ska vi med en statsepidemiolog till om han bara ska ha fel hela tiden?” Den frågan ställs just nu på sociala medier, där hashtaggen #SparkaTegnell trendar.
Hur ska man förstå woke-budskapen i dagens reklam?
År 1957 publicerades Sven Lindqvists småskrift Reklamen är livsfarlig. Det var hans debut som samhällskritiker.
Det är alltid med ett mått av obehag som jag läser morgontidningarna och ser de statliga nyhetsprogrammen på teve eftersom jag alltför ofta inte begriper vad som skrivs och sägs. Jag menar inte att publiken presenteras svåra ord och komplicerad grammatik utan att narrativet så sällan håller. Ofta frågar frugan i stolen bredvid vad ett Rapport-reportage vi just sett handlade om och jag tvingas erkänna att inte heller jag har förstått.
I juni 2020 lade chefsåklagare Krister Petersson ner utredningen om Palmemordet eftersom man kommit fram till att den ende misstänkte var avliden. Den misstänkte mördaren var Stig Engström, mer känd som Skandiamannen. Till en början uppträdde han som ett synnerligen engagerat mordvittne men redan tidigt i utredningen blev han misstänkt.
I Dagens nyheters nätupplaga (3/11 2021) finns en artikel om ett stigande missnöje med bränslepriserna i Sverige. Att Sverigedemokrater och Moderater vill se lägre bränslepriser förvånar kanske inte någon. Men även en majoritet av socialdemokraterna tycks ha fått nog nu.
Idag firar vi, enligt den svenska almanackan, Alla Helgons Dag. En dag för lite extra eftertanke och stillhet, kanske med ett besök på kyrkogården där vi tänder ljus för våra nära och kära som lämnat oss. Eller så låter vi bli att tända ljus. Det beror på vilken tradition vi bekänner oss till och kanske också på hur våra nära och kära såg på saken. Ljuständningen är en katolsk sed, som inte alls sågs med blida ögon av den lutherska kyrkan, det är först på senare år som det blivit allmänt populärt att tända ljus på gravarna här i landet.
Ibland blir man häpen över hur vissa människor tänker. Jag vet att man egentligen borde vara van vid allt, men hur det än är så förekommer det fortfarande tillfällen då åtminstone jag blir förvånad. Det blev jag häromdagen, då jag mötte en gammal bekant vars dotter blivit antastad av en grupp afghanska unga män.
DET GODA SAMHÄLLET 