Uppemot 35 procent av Sveriges befolkning beräknas ha utländsk bakgrund vilket betyder att själva är utlandsfödda eller att endera eller båda deras föräldrar är födda i utlandet. Den tredje generationen räknas med automatik som svenskfödda oavsett påbrå. Det är dessa 35 procent – som egentligen är mer om man räknar även senare generationer – som folk i allmänhet menar med begreppet invandrare.
Något som vi inte, vad jag har märkt, talar så mycket om är skillnaderna mellan invandrargrupper, särskilt mellan kristna och muslimska. Här är jag ute på hal is eftersom det inte verkar finnas några undersökningar av hur invandrare fördelar sig mellan religionerna. Det enda jag tror att jag kunnat konstatera (genom att fråga Claude) är att ungefär hälften av invandrarna är kristna.
Kristna och muslimer gillar inte varandra. Min förra frisör var kristen vilket hon markerade genom att ha ett stort guldkors hängande mellan brösten. Hon kom från Syrien. Enligt egen utsago hatade hon muslimer. Hon hade lämnat Syrien för muslimernas skull och kände att de nu förföljde henne till Sverige.
På verkstaden där jag låter serva min bil jobbar ett halvdussin kristna mekaniker från Mellanöstern. De gillar inte heller muslimer fast det är svårt att få några tydliga förklaringar om orsakerna. De kristnas fientlighet verkar riktas mer islam och islamister snarare än mot individuella muslimer. Jibrail, som bott i Sverige i fyrtio år, skakar på huvudet och säger att svenskarna visserligen är snälla men saknar förnuft. Annars skulle vi inte ha varit så välkomnande mot muslimer.
Jag frågar honom vad vi borde ha gjort. Jibrail markerar ett streck på det blöta golvet. Det kunde vara en röd linje. På den här sidan, förklarar han, finns bidragen och alla de fördelar som muslimerna söker, till exempel rätten att bygga moskéer och att hålla aggressiva predikningar på arabiska som inga svenskar begriper. På den andra sidan strecket finns den svenska kulturen. Där finns inga moskéer och inga imamer med finansiering från Saudiarabien.
Jaha, säger jag frågande. Vad ville Jibrail säga med det?
Ni uppmuntrar ju muslimerna att gradvis bygga ett kalifat i Sverige, sa han. Ni borde tvinga dem att hålla sig på den svenska sidan av strecket. Ni måste värna om den svenska kulturen om Sverige ska överleva.
Jag förstod vad han sa. Det stämde med vad jag själv lagt märke till. Femtio- och sextiotalens Sverige var ett helt annat land. Jo, jag minns hur ont det gjorde att få tänderna borrade men jag minns också hur mycket frihet man hade att upptäcka saker och slippa föräldrars och myndigheters pekpinnar. Visst hade det blivit bättre om invandrarna verkligen blivit en del av svensk kultur i stället för att under den svenska statens välvilliga bifall försöka förverkliga medförda egna drömmar om shariadomstolar och allmän omskärelse.
Jag sa till Jibrail att jag trodde att Sveriges problem är och har varit att vi inte kunnat bestämma oss för vad vi vill. Å ena sidan pratar vi mycket om att invandrare ska integreras, det vill säga anamma svenska beteenden. Å den andra markerade riksdagen så tydligt den kunde, i proposition 1975:26, att fullständig jämlikhet skulle råda och alla kulturer få utvecklas på sina egna premisser och, om det behövdes, med statliga bidrag. Enligt ”valfrihetsmålet” skulle invandrare och minoriteter skulle själva kunna välja i vilken grad de ville behålla och utveckla sin kulturella identitet eller anta svensk. Det var den kulturpolitiska kärnan och ett uttryckligt brott mot den tidigare assimileringslinjen.
Det var tvärtemot Jibrails uppfattning. Hans kristna syn på saken var att tusentals års erfarenhet visar att kulturblandning inte fungerar och att svenska nymodigheter som hemspråksundervisning inte bör uppmuntras. Det man är ska man vara helt, inte styckevis och delt.
