I början av 90-talet hamnade jag i den för mig lyckosamma utmaningen att, som konsult, få ansvara för installationen av ett skolpengssystem i den första svenska friskolekommunen, Vaxholm. Allt berodde på att jag, tillsammans med ett halvdussin garvade pedagoger, just hade skrivit en bok hur en kommun borde gå till väga för att genomföra ett sådant systemskifte.

En grundfråga, som numera sällan diskuteras, är varför det är angeläget att låta privata skolor att etablera sig. Det beror på att nya privata skolor måste konkurrera om eleverna både med kommunala skolor och andra friskolor. En liberal grundprincip med få undantag i moderna samhällsbyggen är att konkurrens är bra. Fri konkurrens gör nästan alla nyttigheter billigare och bättre, så varför skulle det inte gälla skolan, särskilt en skola som finansieras med en fast skolpeng per elev?

Tyvärr uppreser sig två väldiga hinder för den som vill implementera ett pengfinansierat friskolesystem (vid sidan av alla de andra helt normala organisationskrångel såsom, i det här fallet, att lärarkåren ansåg att allt som skett under de föregående femtio åren varit till deras nackdel och att ingenting därför borde inträffa framöver).

Vid omorganisationer, särskilt när det handlar om fördelning av offentliga pengar, uppstår nya möjligheter till korruption. I det här fallet blev det lätt för friskolerektorer och lata elever att etablera ett pactum turpe av innebörd att skolan skulle ge eleverna höga betyg utan ansträngning emot att eleverna inte krävde särskilt mycket utbildning i form av lärartid. Det kallas exempelvis betygsinflation. Jag påstår inte att alla ägnade sig åt sådant missbruk, bara att det är en uppenbar risk mot vilken någon pedagogisk huvudman, till exempel Skolinspektionen, måste installera kontroller, lämpligen allmänna examina under sträng övervakning av oberoende bedömare, just så som gamla tiders studentexamen var organiserad.

Det har nu gått mer än trettio år sedan skolpengssystemet introducerades. Mig veterligen har inget – i varje fall inget tillräckligt – gjorts för att täppa igen denna möjlighet till fiffel. Det ser ut som om de ansvariga ville ha kvar missbruket. (Det vore i och för sig inte så konstigt eftersom problem är anslagsfinansierade byråkratiers livsluft då saker som inte fungerar ger dem oändliga ursäkter att begära större anslag för att reglera och kontrollera.

Det andra väldiga hindret – som enligt min mening inte är så farligt – är att friskolorna, som rimligen bör vara mer effektiva än de kommunala av samma skäl som privata bussbolag är mer effektiva än regionkommunala, gör en vinst som de i egenskap av ägare tar ut ur bolaget som utdelning och gör vad de vill med pengarna. Det är den gängse ordningen i den övriga ekonomin utan att det väcker ont blod. Om politiker anlitar privata banker eller byggföretag eller köper flygplan från Saab så blir den väl inte upprörd om leverantörerna gör vinst och skickar utdelning till aktieägarna?

Dessa, enligt min uppfattning hållbara, argument mot förbud för vinstutdelning från vinstdrivna och lönsamma privata skolor visar sig emellertid inte övertyga dem som (trots att de egentligen inte har några argument annat än att skolväsendets anda förorenas av konceptet vinstutdelning) motsätter sig rätten för privata skolor att dela ut vinst. När systemet befann sig under installation i Vaxholm gjorde teveprogrammet Norra Magasinet, den tidens Uppdrag Granskning, upprepade och hatiska propagandainslag på temat att vinstutdelning från skolor var ett djävulens påfund som var liktydigt med stöld från medborgarna och den offentliga sektorn. Där förde jag fram uppfattningen att vinster i skolor snarast borde uppmuntras och detta av följande skäl.

Att konkurrens i princip är bra håller de flesta med om. Konkurrens råder om det finns ett antal alternativa konkurrerande producenter. Detta fanns inte i det svenska skolväsendet. Det gällde därför för dem som ville se ett systemskifte i skolan att försöka uppmuntra till bildandet av friskolor.

Detta var emellertid lättare sagt en gjort. Företag startas av företagare varav nästan alla är självrekryterade och många misslyckas. Hur skulle man, om man vill uppmuntra potentiella skolföretagare att starta skolor, åstadkomma något sådant? Det fanns inga skolföretagartraditioner i Sverige eftersom skolor bedrevs i offentlig och eventuellt i kyrklig regi. Om man då, i egenskap av systemskiftesansvarig i någon svensk kommun la fram ett förslag om att det skulle vara tillåtet att driva friskolor och få skolpeng av kommun för självanmälda elever ehuru med den lilla haken att skolentreprenören inte fick stoppa den vinst som skolan eventuellt genererade i sin egen ficka.

Det skulle betyda att skolentreprenören åtog sig skolföretagandets alla risker – vad händer om tillräckligt med elever inte anmäler sig? tänk om media startar en kampanj mot fria skolor! eller om gängbrottslingar angriper barnen på skolgården med pilbågar? – men inte fick tillgodogöra sig den stora företagarkompensationen att tjäna pengar som ersättning för de extra vedermödorna.

Om det berodde på mitt argument eller något annat vet jag inte men turligt nog har det på trettio år inte kommit något förbud mot vinstutdelning i friskolor. När friskolesystemet inrättades gick kanske en procent av gymnasieeleverna i fria skolor, exempelvis i ett fåtal internat. Nu, trettio år senare, går trettio procent av Sveriges gymnasieelever i fria skolor. Det är en stor framgång som till stor del beror på att vinstutdelningsfienderna aldrig fått sin vilja igenom. Låt oss hoppas att det om några dagar förestående riksdagsvalet inte ska medföra någon ändring på den punkten.