I sin klassificering av statsformer introducerade Aristoteles en bra tankefigur som sedermera på det hela taget har glömts bort. Han hävdade att statsformerna uppträder i två former, en korrekt och en degenererad. Till exempel kan envälden vara både den goda monarkin och det onda tyranniet. Bland fåtalsväldena återfinns såväl den respektabla aristokratin och den giriga oligarkin. Mångvälden kan antingen uppträda som det goda politeia eller den enligt honom perverterade demokratin.

Poängen, som jag ser det, med Aristoteles distinktion är att man kan slippa undan de banalaste tankefelen såsom att automatiskt döma ut alla monarkier som urartade och depraverade eller att hylla korrupta demokratier bara för att de låter folk rösta då och då.

Den ende samhällsfilosof jag kan komma på som tillämpat en variant av Aristoteles tankemönster är Karl Marx. I hans schema var arbetarklassen, proletariatet, en god kraft som skulle befria mänskligheten genom att fullt ut tillvarata de av kapitalisterna frigjorda produktivkrafterna. Men när Marx blickade ut över sin tids förment progressiva arbetarklass såg han inte bara dygdiga revolutionärer utan också en massa drägg, det vill säga politiskt opålitliga grupper av tjuvar, prostituerade, lösdrivare, bedragare och övriga kriminella. För att särskilja sådana element från de hederliga arbetarna myntade Marx begreppet trasproletariat.

Ett av mina stora bidrag till sociologin är att jag just idag skapat en ny kategori som löser ett intellektuellt problem som jag inte riktigt hade fattat att jag hade. Problemet har att göra med byråkratin. När Max Weber beskrev denna vid hans tid rätt nya ordning gjorde han byråkratin till en idealisk organisationsform. Allt var välordnat, hierarkiskt, plikttroget, noggrant reglerat, effektivt, styrt av den modernaste vetenskap och strävade efter rättvisa, likabehandling, dokumenterade rättigheter och formella kvalifikationer. Min sedan länge illa artikulerade men djupt kända oro har emellertid varit att den faktiskt existerande byråkrati som jag länge levt i och noga studerat inte alls uppför sig på det sättet. Avvikelser har funnits på varenda punkt. Därför har jag kommit fram till att Sverige styrs av en förvriden trasbyråkrati som inte är folkets utan sin egen tjänare. Exempelvis går det knappt att utan en stödresurs som ChatGPT begripa hur byråkratier som Skolinspektionen tänker.

I en värld där jag hade något att säga till om skulle mycket makt decentraliseras till enskilda skolor och deras lärarkår. Jag tror att dessa på egen hand skulle kunna bedöma vilka personer som skulle kunna anställas som lärare. Pensionerade civilingenjörer skulle kunna jobba som mattelärare och armékaptener som gympalärare. Men jag är extremdemokratiskt lagd i bemärkelsen att jag tror samhället skulle bli bättre om sådana som Skolinspektionen höll sig i skinnet. Därför får jag ge mig och tåla att myndigheten centralstyr lärarutbildningen och de tillhörande lärarlegitimationerna.

För ungefär femton år sedan, kanske för att Skolinspektionen inte hade något att göra, uppstod idén att det inte räckte med en allmän utbildningsrättighet för lärare, alltså lärarlegitimation, utan att det också borde krävas lärarbehörighet vilket skulle vara en påbyggnadsrättighet att undervisa inte bara i exempelvis svenska utan även i geografi. För detta krävdes påbyggnadskurser. Samtidigt rörde myndigheten ihop legitimation och behörighet så att det blev ett sammanhållet av myndigheten administrerat jättepaket.

Men innan det nya systemet lagfästes insåg myndigheten att en del skolor, i glesbygden kanske, inte skulle ha så lätt att hitta några fullt behörighetslegitimerade lärare och att sådana skolor därför inte borde behöva uppfylla kraven.

Sedan gav sig myndigheten ut på tillsynsresor à 420 000 kronor per inspekterad skola. Det upptäcktes då att många skolor inte hade lika stor andel behöriga lärare som andra skolor. Om detta var ett problem eller inte kunde inte myndigheten avgöra. Å ena sidan verkade det som en besvärande avvikelse från en norm, å andra sidan fanns ingen norm eftersom skolorna enligt lagen inte behövde ha fullt behöriga lärare. Saken registrerades dock för att man vid senare års tillsyn kunde konstatera om något skett annat än att skolorna, enligt ett allmänt accepterat förfarande, intygat sina sällan uppfyllda löften att rätta till sina obefintliga legitimationsbehörigheter som i varje fall inte krävdes.

Dagens Nyheter frågar Marie Axelsson, generaldirektör för Skolinspektionen (bilden), vad hon anser om att tillsynen inte lett till några ”varaktiga förbättringar”. Men Axelsson faller inte i den av journalisterna riggade fällan. Hon påpekar att skolorna kan tillämpa undantagsbestämmelserna. Därmed är de undantagna från regler som alltså den enskilda skolan har rätt att upphäva. ”Syftet med tillsynen är ju att kontrollera att skolorna följer regelverket”, förklarar Axelsson. Om regelverket säger att en bestämmelse inte behöver följas är det förstås en för myndigheten angelägen uppgift att vid en tillsyn dokumentera att en uppgift som inte krävts faktiskt inte heller utförts, allt i enlighet med ett regelverk som tillsammans med andra säkert lika viktiga paragrafer administreras av Skolinspektionens 577 medarbetare.

Här avslöjas trasbyråkratin. Den weberska byråkratin var strikt funktionell och rationell, en nära släkting till det sena 1800-talets dominerande kapitalistiska system. Den höll ordning på sig själv och omvärlden och räknade sina pengar. Den var främmande för slapphet och slöseri.

Dagens trasbyråkrati, personifierad exempelvis av de centrala skolmyndigheterna, är en perverterad existensform som drivs mer som en försörjningsinrättning för de anställda än som en nyttig ordningsman för riket.