Om någon utmanade mig genom att hävda motsatsen skulle jag gärna argumentera för att yttrandefriheten är den enskilt viktigaste komponenten i demokratin. I upphetsade ögonblick kan jag till och med hävda att yttrandefriheten möjligen är viktigare än alla demokratins övriga byggstenar tillsammans. Det är viktigt att få lägga en röstsedel i en låda vart fjärde år, det är viktigt att kunna lämna islam utan att bli kastad från en moské om man är bög och det är kanske till och med viktigt att få byta kön till något av de övriga 54 som enligt moderna, skarpa genusfilosofer står till buds. Men om man inte får prata om sådant bara för att någon muhammedan eller könsbytare kan bli kränkt så återstår inte så mycket av demokratin.

Tycker jag alltså. Och, vad det verkar, USA:s vicepresident Vance. Men inte EU. EU menar tvärtom att det är befogat och rentav angeläget använda Leviathan, det statliga våldsmonopolet, till att förhindra folk från att säga en del saker för att en del människor kan ta illa upp.

Tag fallet med den irländske komikern Graham Linehan (bilden) som förra året arresterades på Heathrow av fem poliskonstaplar för sin på sociala medier ofta framförda motvilja mot hela könsbytarkonceptet. Linehan flyttade därefter till USA och höll tal till kongressen med uppmaningar att ta européerna i örat. I sitt Münchental om Europas ovilja att värna yttrandefriheten och demokratin hade Vance särskilt omtalat en brittisk abortmotståndare som hade fängslats för att ha brutit en ”säkerhetszon” utanför en abortklinik.

Även om de europeiska ledarna inte brydde så mycket om Vances burdusa tillsägelser så fick de i någon mån mig att öppna ögonen. Jag blev medveten om hur mycket odemokratisk kraft som EU riktar mot medlemsländerna. Det största hotet mot yttrandefriheten är nog DSA, Digital Services Act, som varit igång i två år utan att jag egentligen fått klart för mig vad som pågår.

Det handlar helt enkelt om gammaldags renodlad censur om än med modern teknik. Själva lagen är hundra sidor nästan obegriplig byråkratisk text som antagligen fått sin gestaltning just för inte ens ordentligt grundskolade medborgare som jag ska försöka förstå innebörden eller ens utsätta sig för plågan att läsa alla paragraferna (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32022R2065). Det handlar om att leverantörer av ”förmedlingstjänster”, till exempel sådana som YouTube, Google, Bahnhof och kanske till och med Det Goda Samhället ska rensa sitt innehåll och se till att det inte slipper igenom något som kan verka kränkande på någon.

I tolfte paragrafen får läsaren hjälp att sätta sig in i begreppet olaglig. Se om du hänger med:

För att uppnå målet att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö bör begreppet olagligt innehåll i denna förordning i vid bemärkelse spegla de regler som gäller för offlinemiljön. I synnerhet bör begreppet olagligt innehåll definieras så vitt som möjligt så att det omfattar information om olagligt innehåll, olagliga produkter, olagliga tjänster och olaglig verksamhet. Detta begrepp bör särskilt förstås som att det omfattar information, oavsett form, som enligt tillämplig rätt antingen i sig är olaglig, såsom olaglig hatpropaganda eller terrorisminnehåll och olagligt diskriminerande innehåll, eller som blir olaglig genom de regler som är tillämpliga eftersom den avser olaglig verksamhet. Belysande exempel är bland annat delning av bilder som visar sexuella övergrepp mot barn, olagligt utbyte av privata bilder utan samtycke, nätstalkning, försäljning av produkter som inte uppfyller kraven eller förfalskade produkter, försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster i strid med konsumentskyddslagstiftningen, otillåten användning av upphovsrättsskyddat material, olagligt erbjudande av inkvarteringstjänster eller olaglig försäljning av levande djur. Däremot bör en ögonvittnesvideo av ett potentiellt brott inte betraktas som olagligt innehåll bara för att det avbildar en olaglig handling, om inspelningen eller spridningen av en sådan video till allmänheten inte är olaglig enligt nationell rätt eller unionsrätten. I detta avseende saknar det betydelse huruvida informationens eller verksamhetens olaglighet följer av unionsrätten eller av nationell rätt som är förenlig med unionsrätten och vad den berörda lagstiftningens exakta innehåll och karaktär är.

Meningen är alltså att förmedlingstjänstleverantörerna, varav de stora är amerikanska bolag, ska hantera detta genom självcensur. Annars kan de drabbas av vite motsvarande sex procent av sin omsättning per olämplig bild av exempelvis en naken barnstjärt.

EU har alltså stiftat en lag som antagligen lett till skapandet av ett censurindustriellt komplex. Det måste ju finnas myndigheter och byråkrater för att administrera systemet. Och hur många juristavdelningar kommer det inte att behöva etableras hos förmedlingstjänsteleverantörerna för att tänka ut vilka bilder, ord och tankar som EU kan komma att anse olagliga?