Berättelsen om hur jag förstört ett helt land, som jag utgav exempelvis här, börjar bli ett av mina mest uppskattade verk ungefär som Evert Taubes Sjösalavals eller Frank Sinatras I did it my way. I förra veckan publicerade Frihetsnytt en lång intervju där jag muntligt repeterade budskapet. Jag tyckte det blev ganska bra. Jag begriper själv så oerhört väl när jag fått tillfälle att förklara mig i både ord och bild.

En tittare hörde av sig och sa att det var åtminstone en sak i min framställning som han inte kunde förstå. Han hade tagit till sig min tes om att det svenska utvecklingsbiståndet till Guinea-Bissau slösades bort för att landets socialistiska ledning ansåg att ris- och jordnötshandeln, landets enda ekonomi vid sidan av självhushållningsjordbruket, som efter femhundra års portugisiskt kolonialvälde sköttes av privata småhandlare med lätta pickupbilar av märket Peugeot, skulle moderniseras. För det första skulle de privata handelsmännen, som regeringen ansåg sög ut producenterna, förbjudas och för det andra skulle den tekniska nivån höjas genom pickupbilarna ersattes med statliga, högteknologiska Volvotruckar, som skulle betalas med det svenska biståndet.

Det kunde väl vem som helst begripa att det där skulle gå åt pipan, sa tittaren som hört av sig. Det statliga handelsmonopolet skulle väl inte orka sköta transporterna och högteknologin skulle väl de lågutbildade afrikanerna inte klara av. Jag erkände att det var ungefär de faktorerna som fick projektet att paja. Men hur kunde ni på Sida vara så himla korkade att ni ändå betalade för projektet? fortsatte han som hört av sig.

Den upprörde tittaren hade rätt. Det svenska biståndet erbjöd den socialistiska regeringen de ekonomiska möjligheterna att med stöd av felaktiga ekonomiska teorier rasera landets monetära ekonomi. Hur kunde vi på Sida med öppna ögon – ganska öppna i alla fall – låta detta ske? Vi kunde ju ha vägrat betala för ett så utsiktslöst projekt. Men det gjorde vi inte.

Denna eftergivenhet för mottagarregeringens orealistiska favoritidéer – som inte bara uppträdde i relationen med Guinea-Bissau; jag var själv med och gav president Salvador Allende svenskt bistånd till hans passionerade socialistiska omvandling av Chile bara någon vecka innan general Pinochet brutalt grep in för att stoppa samma omvandling – är något som måste förklaras i särskild ordning om man inte nöjer sig med standardförklaringen till alla misstag som är att de ansvariga – Sida i det här fallet – var korrupta och dumma i huvudet. Några var det väl, men långt ifrån alla. Det måste finnas en bättre förklaring till att vi så målmedvetet vandrade in i återkommande permanenta misslyckanden.

Och det finns en sådan förklaring även om den till sin natur är så överväldigande global att den kan vara svår att greppa ty den handlar om flera miljarder människors övertygelser.

De europeiska kolonialländerna som vid artonhundratalets slut hade lagt under sig praktiskt taget hela världen hade ambitionen att skapa utveckling i kolonierna i syfte att tjäna pengar på verksamheten, något som inte alltid uppskattades av de koloniserade folken. För att gradvis lära exempelvis guineabissauanerna att nå Portugals utvecklingsnivå var det därför tvunget att Portugal bestämde över politiken i Guinea-Bissau.

När sedan andra världskriget tog slut och USA – som inte hade mycket kolonialt förflutet – snarare än England bestämde hur väluppfostrat folk skulle tänka gjordes rent hus med allt kolonialt tankegods. Den faktiskt existerande underutvecklingen skyldes inte längre på afrikanernas medfödda defekter utan på drottning Victorias av Storbritannien girighet och gammaldags föreställningar.

I det läget kommer länder som Sverige, som saknar kolonial erfarenhet, med i spelet och engagerar sig i det nya utvecklingsarbete som avlöste de gamla kolonialmakternas försök att skapa samhällsförnyelse. Dessa försök att skapa utveckling kunde nu inte ske på samma premisser som tidigare. De tidigare koloniserade folken hade blivit självständiga och tålde inga pekpinnar om deras politik skulle bedrivas. De blev lätt trampade på tårna. Ett givarland som försökte lägga sig i den nationella politikens utformning riskerade att hållas för nykolonialist.

En hel del ömsesidig misstänksamhet uppstod. De nyligen befriade länderna hade bråttom med sin utveckling och ville därför alltid ha den modernaste och mest produktiva teknologin. Många givare, varav en del var gamla kolonialländer, skakade i skymundan på huvudet inför vad de betraktade som självöverskattning och hybris från mottagarnas sida. De skulle få lära sig att man måste kunna gå innan man kan springa!

Hur skulle Sverige ställa sig i den sortens förvecklingar? Sverige hade, framför allt under Palme, etablerat sig som u-ländernas främste vän och välgörare. Hur skulle det då se ut om Sida hade vägrat att skicka de Volvotruckar som man misstänkte inom kort skulle bli obrukbara på grund av vanvård eller för att de kört fast i leran under regntiden? Det gick inte. För Sverige fanns ingen annan väg än att göra precis som mottagarländerna ville. Det var viktigare för Sverige att ha många vänner i FN:s generalförsamling än att jaga på den ekonomiska tillväxten, för vilken det ändå saknades statistik, i afrikanska länder.

Därför hamnade jag i rollen som den som med lite hjälp av andra kunde skryta med att ha förstört ett helt land. Omständigheter bortom min kontroll stod helhjärtat på min sida.