USA och Israels mål med anfallet mot Iran morgonen den 28 februari i år var att med en blitz åstadkomma regimskifte. Det lyckades inte.

Istället tycks målet har ändrats till att ”öppna” hormuzsundet. Ett problem som ironiskt nog inte fanns före anfallet.

För iranierna blev kriget ett gyllene tillfälle att ta kontroll över sundet. De har även börjat ta betalt för att släppa igenom skepp. Två miljoner dollar.

I medier kan läsa om hur amerikanerna ska ”öppna” sundet. En del säger att de ska bomba kusterna. Andra att de ska landsätta trupp.

Det som många verkar ha missat är dock att ”blockaden” inte är fysisk. Det är inte så att iranierna behöver båtar eller minor eller kanoner på plats för att blockera oönskad trafik.

Blockaden är snarare osynlig. Det funkar så att eftersom Iran inte ger tillåtelse till vissa skepp att passera (som tillhör stater man räknar som fiender) så vågar skeppen helt enkelt inte ta risken. Det är den som hotar som har makten att stänga sundet.

Det beror på att hundraprocentig trygghet inte går att garantera så länge sundet är omtvistat. Om en part säger ”Om ni försöker passera, skjuter vi” och en annan part säger ”Ni kan åka. Risken är inte så stor”. Då lyssnar rederierna och försäkringsbolagen på den som hotar.

Iran behöver alltså inte fysiskt stoppa skeppen. Det räcker att skapa skapa en risknivå som är över noll procent.

Iran behöver heller inte en gubbe som sitter i ett vakttorn vid sundet och spanar. Eller kanoner på stranden. Iranierna övervakar sundet via satelliter. Och de kan skjuta mot skeppen från vilken plats som helst i hela Iran.

Iranska missiler kan nå Israel. Därför kan de också nå Hormuz sund från vilken plats som helst i Iran.

Och om missilerna skulle ta slut kan man använda drönare. Det räcker med någon drönare eller veckan för att ingen oljetanker ska våga passera utan tillåtelse från den iranska regimen.

Så den hormuziska knuten går inte att lösa med bombningar.

Det enda som skulle kunna öppna sundet är en ny regim som är villig att samarbeta med USA och Israel.

Om ingen sådan regim kommer inte rimlig tid får man helt enkelt svälja det beska pillret och börja förhandla med den enda parten som rederier och försäkringsbolagen faktiskt lyssnar på: Iran.