Jag tror att det är fruktbart för förståelsen av det mänskliga samhället, vilket som helst, att se kopplingarna mellan makt och helighet. När nya makthavare i form av ridande mongolhorder först erövrar ett redan befolkat område kan de sprida skräck, men knappast någon vördnad. Men låt dem bara sitta i orubbat bo, självklart uppstagat med hjälp av täta och grymma avrättningar av uppstudsiga element ur ursprungsbefolkningen, så kommer tiden gradvis att skänka härskarna ett skimmer av helighet.

Till en början är utövandet av den nya makten, som tidigt i sin samhällskontroll bara har de egna skarpslipade svärden att lita till, ett farligt obehag för de ursprungsboende. Någon form av känslomässig respekt finns inte. Men gradvis kommer mongolhordernas ättlingar att tillägna sig rättigheter som de själva hittat på. Rättigheter som tillkommer härskare kallas jus majestatis. När existensen av ett jus majestatis etablerats är steget inte långt till att makten börjar kalla sig helig, det vill säga i förbund med Gud. Varifrån skulle den annars ha fått sin jus?

Längst nådde denna utveckling under den absoluta kungamaktens epok som inleddes på 1500-talet när ett antal furstar, Gustav Vasa till exempel, uppreste sig mot påvens allmakt och skapade egna, nationella religioner. Den helighet som kyrkan tidigare hade hållit i monopol överflyttades nu till till den absolute monarken som inte bara ansågs direkt tillsatt av Gud utan också i Jesu efterföljd tillskrevs gudomliga egenskaper såsom förmågan att hela sjukdomar och, i särskilda fall, återuppväcka döda.

Med tiden uppluckrades jus majestatis, det vill säga de rättigheter som tillkom den absolute härskaren personligen. Men vad hände då med heligheten? Kanske skulle någon säga – och de flesta gör väl just det – att vi inte längre behöver någon helighet eftersom vi, i varje fall västländerna, har förvandlat oss till sekulära folk. Heligheten själv, som vi kastat ifrån oss, står i stället som ett gråtande, övergivet, florstunt, huttrande skimmer vid vägkanten och söker en ny livsuppgift, en ny arbetsgivare vars storhet hon kan hjälpa till att förgudliga.

Själv har jag svårt att anamma den gängse bilden av vårt moderna, västerländska samhälle som något som förkastat Gud och det heliga och sätter hela sin lit till den profana vetenskapen. I själva verket, misstänker jag, är våra samhällen religiösare än någonsin. Hos oss är det lilla tusental ledande politiker i stat, landstingsregion och kommun den aktuella innehavaren av jus majestatis. Liksom Ludvig XIV av Frankrike och Nicolaj II av Ryssland anses politikerväldet kunna göra underverk. Om dessa människor tillsammans med sina nästan lika utvecklade kollegor annorstädes får härska efter sitt höga förnuft så kommer alla krig att ta slut eftersom detta är beslutat i en reglerad världsordning i regi av politikerväldenas hovmästare och grå eminenser i internationella organisationer. Sjukdomar, svält och annat elände kommer också att försvinna ty för varje behov finns ett FN-organ med av generalförsamlingen fastställda fullt tillräckliga befogenheter ävensom lämpligt avvägda budgetar.

Politikerväldet besitter alltså en jus majestatis som välsignats med den numera återanställda helighet som tillsammans med Naturskyddsföreningen och andra NGO:er hämtar sin näring och växtkraft  ur den allsmäktiga staten, vårt tidevarvs Högsta Väsende, det vill säga Gud.

Människan är densamma även om hon då och då byter beteckning på saker och ting.

Sedan allt detta nu blivit klarlagt återstår bara en sak att förklara, nämligen varför alla dessa människor hatar Donald J. Trump. Svaret finns i sagan om Kejsarens nya kläder, där ett barn avslöjar tomheten i samhällets berättelser. Trump är ett sådant störigt barn. Med rätt eller fel ifrågasätter han flera av de myter vi byggt åt oss själva. I vilket fall som helst gillar vi inte sådana fräcka utmaningar.

Det är bara ett fel med den sagan och det är upplösningen. I sagan blir alla människorna i staden övertygade av barnets vittnesbörd. Barn kan ju inte ljuga, säger de. I verkligheten hade människorna piskat upp och låst in barnet för att slippa höra några ifrågasättanden. H.C. Andersen var en romantiker.