Klimatmatematiken: Jakten på nollpunkten

Vi raserar vårt välstånd för en siffra som knappt går att mäta.
Låt oss tala om siffran politikerna skyr: -0,003 grader Celsius.

Förenklat: Det är den teoretiska temperatursänkningen vid år 2100 om Sverige helt upphörde att existera idag.

För att förstå varför siffran blir så provocerande liten använder vi FN:s klimatpanel IPCC:s egna verktyg. De använder ett mått som kallas TCR (Transient Climate Response), vilket i deras senaste rapport (AR6) ligger på ett ”konsensussnitt” kring 1,8 grader C uppvärmning sedan slutet av den lilla istiden (slutet av 1800-talet), vars armod och elände ingen vettig och tänkande människa vill tillbaka till. Svält, sjukdomar och umbäranden som ledde fram till att mer än en miljon verkliga klimatflyktingar emigrerade från Sverige.

TCR förklarar hur mycket planeten värms upp om vi fördubblar mängden koldioxid i atmosfären. Eftersom Sveriges samlade utsläpp endast utgör cirka en tusendel av de globala utsläppen (0,14 %), blir vår effekt på världsmedeltemperaturen därefter. Om vi så raderade varje svensk bil, fabrik och slutade andas (och politikerna slutade prata; en nåd att stilla bedja om), skulle vi inte ens kunna registrera vår påverkan på den globala temperaturen om vi försökte mäta effekten av alla våra förslösade miljarder.

Vi pratar om en siffra så mikroskopisk att den ryms inom felmarginalen för mätinstrumenten.
Tar vi dessutom med upptaget från vår svenska skog, som i praktiken neutraliserar det mesta vi släpper ut, så är vi alltså ännu närmare noll.

Vi siktar alltså på ”ingenting”.
Men priset för detta ingenting är högst påtagligt.

En femtedel av statens budget – varje år

Att avveckla en fungerande civilisation är kostsamt. Enligt beräkningar från bland annat ekonomen Bjørn Lomborg och McKinsey kostar den gröna omställningen mellan 5 och 10 procent av BNP årligen. För Sveriges del innebär det en prislapp på minst 300 miljarder kronor per år.

Det motsvarar en femtedel av statsbudgeten. Det är i paritet med vad vi lägger på rättsväsendet, försvaret och skolan – tillsammans. Dessa medel dräneras från våra kärnvärden för att finansiera en symbolpolitik utan mätbar nytta för planetens fysik.

Energin: Civilisationens blodomlopp

Priset betalas även i fysisk realitet. Vi har bytt ut kärnkraftens planerbara kraft mot intermittenta väderkvarnar. Resultatet är ett energisystem där folket tvingas anpassa sitt liv efter vädret.

När det är kallt om vintern finns det en väldefinierad, matematisk koppling mellan hur mycket det blåser och till elpriset. Omvänd proportionalitet råder.

K = VN + PU
(Kallt = Vindstyrka Ned + Pris Upp.)
Politiker som smygläser DGS har härmed fått en ekvation så pass kondenserad att de alla kan begripa den.

När elpriserna rusar och industrin flyttar, är det inte ett tecken på att vi ”ställer om”. Det är ett tecken på att vi ställer in. Vi avvecklar förutsättningen för ett modernt samhälle: billig och tillförlitlig energi.

Som Percy Barnevik konstaterade:
”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el, vi har kort sagt den energiförsörjning som alla andra länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast möjliga tid ska komma ur denna situation.”

Slutsats: Verkligheten före visionerna

Verkligheten frågar inte efter våra intentioner, bara efter våra resultat. Vi ser nu resultatet av att offra ingenjörskonst för klimatmoralisk hybris: ett svagare, fattigare och mer sårbart Sverige.

Vi kan inte bygga en framtid på skuldsättning och energibrist för att uppnå en temperatursänkning som inte kan registreras. Det är dags att kräva att matematiken går ihop. Kräv att våra gemensamma resurser används där de gör nytta – för trygghet, välfärd och överlevnad.
Vi har en civilisation att förvalta, och vi har inte råd att offra den på den klimatmoraliska hybrisen altare.

Vi har inte råd att betala priset för ingenting.