Frugan och jag har just avslutat en semestervecka på Teneriffa. Det var kallare än man hade kunnat hoppas och det tycktes inte säljas några tidningar på ön. Men man fick ett glas vitt vin för halva priset mot i Sverige. Hotellet ansåg att detta borde vara inspiration nog.

Den intellektuella stimulansen fick jag i stället av teven, särskilt CNN och BBC. Vistelsen började samtidigt med det amerikansk-israeliska luftanfallet på Iran. Jag fick i realtid uppleva hur en världsopinion kunde bildas och vändas i sin motsats på ungefär fyrtioåtta timmar. Mönstret var detsamma som vid Hamas pogrom vid Gaza den sjunde oktober 2023: först spontana och uppriktiga sympatikänslor för offren som strax, när de politiska övertygelserna tagit kommandot över opinionen, förvandlades till något svårbegripligt, men politiskt korrekt.

Den judefientliga Gazapogromen för tre år sedan upprörde alltså inledningsvis hela världen för sin bestialiska brutalitet. Men det tog bara två dagar innan världen hade betvingat sin omedelbara fasa, rättat till anletsdragen och enat sig om det hela egentligen var judarnas fel.

Den här gången upplevde jag metamorfosen igen, men nu så mycket tydligare ty eftersom jag inte hade så mycket annat att göra följde jag tevekanalernas sinnesväxlingar timme för timme. Omedelbart efter attackerna stod journalisterna med häpet uppspärrade ögonbryn och synlig beundran inför den överlägsna krigskonst som de förenade flygvapnen uppvisade. En BBC-reporter hävdade att framgångarna berodde på att Israel under de senaste åren fördjupat samarbetet med USA, som också gillar att slåss, i stället för med Europa, som hellre tänker på folkrätten.

Efter två dagar, lite i taget, var det slut på världens erkännsamhet inför de allierades krigiska framgångar. Alltmer anklagades USA för att i verkligheten uppmuntra till ett kanske oundvikligt inbördeskrig i Iran som skulle hota att kasta hela världen in i ett atomkrig. Ett halvsekels iranska brott mot mänskligheten – inklusive uppbyggandet och finansieringen av ett tjugotal ombudsarméer i Mellanöstern, till exempel blodtörstiga rörelser som Hezbollah, Hamas, Houthi och Kata’ib Sayyid ul‑Shuhade – var som bortblåsta ur det västerländska medvetandet. Det hela hade plötsligt återgått till den ordning där allt är USA:s fel (och i någon mån även Israels, men man fick i mullornas efterföljd göra skillnad på store och lille Satan).

Att det skulle gå på det sättet borde jag ha förstått redan dag ett när jag såg BBC:s nyhetsankares skjorta. Det var en sådan som iranska diplomater bär när de ska göra anföranden i FN: vit ståndkrage med rundade hörn knäppt högt upp i halsen och absolut utan slips. Nyhetsankarets klädkod kan inte ha varit något annat än en försiktig hälsning från den brittiska statstelevisionen till sina följare i Teheran. (Tuff skjorta i och för sig. Jag har själv tänkt att skaffa en, men avstått eftersom man måste passa på vilka signaler man sänder.)

Jag började fundera på folkrätten. Den fastställdes på allvar första gången i den westfaliska freden efter det trettioåriga kriget och innebär tvärförbud för anfall mot andra länder oavsett hur dessa andra uppför sig. Även om de beväpnar proxymiliser och skjuter ihjäl tiotusentals av sin egna demonstrerande medborgare ska de åtnjuta världens moraliska skydd. Efter andra världskriget kom en uppluckring av folkrätten. Nu kan länder anfallas om de själva utdelat det första slaget eller om FN godkänt en attack.

Själv litar jag mer på USA:s och Israels förenade omdöme i frågan om mullornas rike ska förgöras än jag sätter min tilltro till FN-paragrafer som verkar vara till för att tillåta terrorister att ta död på folk de inte gillar. Men ska man inte lyda den internationella lagen även när lagen säger, vilken den verkar göra, att USA:s och Israels anfall kränker folkrätten? Jag tänker på Mr. Bumble i Dickens Oliver Twist som förklarade att om lagen säger något sådant så är lagen en åsna.