Magdalena Andersson är en intressant figur. Hon pendlar mellan aggressivitet och storögd småflicksimage och är ständigt lika skamlös. Som nu senast, i SVT:s 30 minuter, när hon påstod att SD har tystat den svenska debatten.

Jo tjena. Ungefär som om Sverige skulle vara tystare nu, när alla har plattformar där de kan ge uttryck för sina åsikter, än under Socialdemokraternas storhetstid då det enda tillgängliga utrymmet för vanligt folk var tidningarnas insändarsidor. Det är skrattretande. Men det säger också att Magdalena Andersson är desperat.

Man kan på sätt och vis förstå henne. Hon längtar sannolikt tillbaka till den tid då vanligt folk hölls på mattan av ett strikt mediesystem där all makt utgick från de stora tidningsredaktionerna och från public service. Hennes parti har velat begränsa internet ända sedan det först slog igenom, och sociala medier har länge varit en mycket vass nagel i det kollektiva S-ögat. Men det säger hon naturligtvis inte ett ord om.

I stället målar hon upp en bild av ett land där människor hukar i rädsla för att uttrycka sig, där den offentliga debatten stryps av ett enda parti, och där demokratin står och darrar på ruinens brant. Det är påfallande ohederligt, till och med för att vara Magdalena Andersson.

För om något har präglat svensk offentlighet de senaste decennierna så är det just motsatsen: en politisk och medial kultur där vissa åsikter har misstänkliggjorts, där vissa frågor har betraktats som ”farliga”, och där människor faktiskt har tystnat – men inte på grund av SD, utan på grund av en långvarig moralisk hierarki som vuxit fram inom etablissemanget självt.

En hierarki som Socialdemokraterna inte bara varit en del av, utan aktivt odlat.

Det är i sanning ironiskt att en före detta statsminister, och ledaren för det parti som dominerat svensk politik i ett sekel, nu utmålar sig som den som vågar säga det ingen annan vågar. Det är en roll som inte riktigt passar. Det är svårt att vara både makten och motmakten samtidigt.

Att Magdalena Andersson dessutom väljer att tala om ”tystnad” i ett land där oppositionen är högljudd, där vi har fler fria medier än någonsin och där varje politiskt utspel dissekeras i realtid, gör inte saken mer trovärdig. Men det är lätt att förstå varför hon väljer just denna retorik. Den skapar känslor. Den mobiliserar. Men den gör också något annat: den fördjupar polariseringen och förminskar väljarnas förmåga att tänka själva.

Sverige står inför verkliga problem – kriminalitet, integration, ekonomisk press – och de kräver vuxna samtal. Inte fler skräckbilder. Inte fler svepande anklagelser. Och definitivt inte fler försök att utmåla politiska motståndare som hot mot demokratin bara för att de råkar vinna inflytande.

Demokratin är inte så bräcklig som Magdalena Andersson antyder. Den tystnar inte för att ett parti får 20 procent av rösterna. Den tystnar när politiker slutar tala med varandra och börjar tala om varandra i apokalyptiska termer. Att hävda att SD ”tystat Sverige” är ett svek mot hela svenska folket.

Bild: Skärmdump SVT