En av mina osäkra observationer är att historien går mycket fortare man tror. Det beror på att yngre människor är fler än äldre människor och därför utövar ett starkare inflytande på samhällsandan. Yngre människor har av naturliga orsaker inte upplevt så mycket samhällsförändring. När människan blir äldre upptäcker hon emellertid, till sin förvåning, att det under den tid hon kan överblicka skett stora saker.

Viktiga skeenden avslöjar sig därför endast med perspektiv och på avstånd. Det var därför Hegel släppte ut sin spanande uggla Minerva först i skymningen när det om vilket filosofen avsåg att filosofera redan hade hänt.

Om man försöker förstå den svenska debatten om invandringspolitiken, sedan den för kanske femtio år sedan blev betydelsefull nog att öda synpunkter på, så verkar en uppfattning först ha dominerat för att sedan tvingas maka åt sig och lämna utrymme för två andra ömsesidigt inkompatibla tänkesätt som gemensamt agerar gökungar med ambitionen att tränga ut den tidigare dominerande arrendatorn ur boet.

Först var den enda avhörda och accepterade åsikten invandringslobbyns. Den argumenterade att alla människor som sökte sig till Sverige var offer som flydde för sina liv undan förtryck samt att de genom att komma hit gav vårt land nytt och friskt blod och åtskilliga doktorer i avancerade ämnen och att, i vilket fall som helst, det var vår moraliska skyldighet att försörja och vårda dem. Själva vårdbehovet kunde vara skäl nog till att uppehållstillstånd meddelades.

I och med flyktingvågen 2015/2016 uppstod två konkurrenter till den härskande och i staten djupt förankrade invandringslobbyns tolkning av situationen. Från början visst man inte att det handlade om två alternativa uppfattningar som sinsemellan inte gick ihop. Det berodde på att invandrarlobbyns resolut bestämde att alla synsätt som inte överensstämde med dess egna var fascistiska eller på andra sätt kätterska. Det fanns ingen anledning att närmare analysera skillnader mellan olika medlemmar av denna drägg.

Jag minns själv hur jag under dessa år fortlöpande debatterade med den vän, en annan länsstolsfilosof, om rätt invandringspolitik. Jag sa att det viktigaste var att få stopp på det eskalerande inflödet, åtminstone tillfälligt tills vi fått andrum att tänka och utforma ny politik. Jag tänkte som Karl XII vid Narva att ingen djävul fick släppas över bron. Eller kanske kände jag mig som Runebergs Fänrik Stål som såg ryssen närma sig Virtala bro, tog sitt gevär och skrek att ingen djävul fick komma över. Eller kanske som Torbjörn Fälldin när han gav order om att hålla gränsen när fienden eventuellt närmade sig.

Min vän den andre länsstolsfilosofen hade en annan filosofi som handlade om BNP, lönsamhet och statsnytta. Alla som kommer får söka boplats men vi släpper bara in dem som bidrar ekonomiskt. Ska de komma hit så måste de göra nytta för oss. Noggrann kontroll av alla och snabbast möjliga avvisning av dem som inte platsar, i varje fall vid ankomsten och möjligen också vid senare uppdagat otillfredsställande vandel.

Numera börjar dessa tre alternativa invandringspolicies renodlas. Vi ser det i dagsdebatten. Se exempelvis diskussionen om tonårsutvisningar som kan drabba barn till papperslösa invandrare när barnen fyller arton och blir myndiga.

Jag tror att den fortsatta debatten om invandringspolitiken kommer att så mellan ”Ingen djävul över bron”-linjen och ekonomuppfattningen om nödvändig lönsamhet. Den ursprungliga invandringslobbyn har förlorat sitt tolkningsföreträde på situationen. Deras argumentation visar sig handla mer om välfärdsadministratörernas lön och bekvämlighet och mindre om offrens och klienternas välgång. Deras resonemang blir alltmer defaitistiska och uppgivna. Så här skrev en typisk professor emeritus i psykosocialt arbete häromdagen i Dagens Nyheter:

”Blir du lönsam, lille vän?” verkar ha blivit den centrala linjen även för det humanistiska motståndet mot Tidö-regeringens absurda invandrarpolitik.

Och då kan vi glömma alla torterade och traumatiserade människor och andra med olika funktionsvariationer som sökt sig till Sverige och ibland behöver år för att komma tillbaka till någon form av tillit till medmänniskor och samhället. Människor vars tillvaro slagits i spillror för att de kämpade för demokrati eller tillhörde fel religion eller fel identitet.

De är inte lönsamma. Tvärtom kostar de pengar. De behöver sjukvård, omvårdnad och ekonomiskt stöd för att klara livhanken. Det finns de som inte ens kan stimuleras till att börja arbeta av regeringens åtstramning av olika bidrag och försäkringssystem.

Vad ska vi göra med dem? De tärande. De bidragsberoende.

Stoppa de orättvisa utvisningarna, argumenterar debattörerna och demonstranterna på Sergels torg. Och jag bara undrar: vilka är då de rättvisa utvisningarna?