Människan har överlevt i cirka 300 000 år av ett enda skäl: vi anpassade oss till verkligheten. Inte till ideologier och inte till känslor.

Därför är det så anmärkningsvärt att vår tid präglas av idéer som aldrig hade kunnat existera i ett samhälle där överlevnaden stod på spel.

Vi säger under senare tid att ”kön existerar inte” och samtidigt att ”det finns ingen skillnad mellan könen”, trots att hela vår arts överlevnad och vidare fortlevnad byggt och bygger på just dessa skillnader.

Vi kallar symboler för total underkastelse, som niqab och burka, för ”frihet” och paketerar systematiskt kvinnoförtryck som ”kulturell berikning”, som om ordval kunde upphäva makt.
Vi låtsas till exempel att dragqueenens sagostunder ”inte har något med vuxnas sexualitet att göra”, trots att dragkulturen historiskt varit ren vuxenunderhållning, som alla oskyldiga barn under vår historia lyckligtvis inte ens tvingats begripa eller konceptualisera.

…Och vi hävdar att ”inkvotering är inkludering”, trots att varje inkvotering innebär att någon mer lämpad väljs bort och därmed alltså per definition exkluderas.

I ett samhälle där överlevnad betyder något väljer man den mest kompetenta – inte den mest representativa.

Med andra ord: Man väljer det mest effektiva, inte det som låter mest behagligt för våra numer känsligare öron.
Evolutionen bryr sig inte om våra ord. Den bryr sig om resultat.

Talande exempel:

Energi och klimat: civilisationens livsnerv, inte en lekplats för hybris

Ett samhälle utan stabil energi är ett samhälle på väg mot kollaps. Ändå avvecklar vi kärnkraft – stabil, energität, koldioxidsnål – och ersätter den med intermittenta, väderberoende vindsnurror som slukar enorma mängder mark, metaller och plast samt förstör miljö, djur- och människoliv.
Det gör vi i klimatets namn. Men klimatfrågan har förvandlats till något annat än vetenskap: en moralisk ritual, en modern religion där tvivel är kätteri och där våra nya gudar, politikerna, lovar att ”rädda planeten” genom att justera skatter och subventioner.

Det är väl den ultimata hybrisen att tro att människan kan styra klimatet på ett sätt som ens går att mäta vid till exempel år 2100. Det är ett lyxproblem att tro att vi kan ”reglera temperaturen” med en ideologisk termostat, på en planet som styrts av naturliga cykler; solvariationer och geologiska processer i miljarder år. Och det är sedan därpå direkt kontraproduktivt att förstöra sin egen energiförsörjning i processen.

Resultatet är tydligt:
• elpriser som slår ut företag
• industrijobb som försvinner
• hushåll som inte klarar vintern
• ett Europa som tappar konkurrenskraft
• och en klimatpolitik som inte ens påverkar globala utsläpp eller global temperatur i mätbar skala

Evolutionen bryr sig inte om våra klimatmål. Den bryr sig om huruvida vi har energi nog att överleva.
Migration: styrka eller splittring
Migration kan stärka samhällen – om den är kontrollerad, integrerad och förenlig med mottagarlandets normer. Men när man släntrianmässigt säger att ”migrationen gynnar Europa” som om det vore en naturlag, ignorerar man:
• parallellsamhällen
• ökande otrygghet
• kulturella konflikter
• och konkret: kommuner på ruinens brant

Ett samhälle som inte försvarar sina egna normer, inte ställer krav och inte håller ihop, försvagas. Evolutionen bryr sig inte om våra ideal. Den bryr sig om sammanhållning.

Försvar: den bortprioriterade grundfunktionen

Under millenier har samhällen fallit när de slutat ta sitt försvar på allvar. Vi gjorde just det.
Vi monterade ned försvaret och kallade det för ”ett särintresse” och motiverade det med att det rådde ”en evig fred”. Vi förlitade oss på andra och kallade det för ”solidaritet”.

Men verkligheten är enkel: Grupper som inte kan försvara sig,
blir dominerade av grupper som kan det.

Evolutionen bryr sig inte om våra förhoppningar. Den bryr sig om styrka.
Familjen: civilisationens reproduktionsmotor

Ett samhälle som inte får barn dör. Det är inte ideologi. Det är matematik. Fakta.
Ändå har vi byggt en kultur där:
• barnafödande ses som ett hinder
• familjebildning skjuts upp eller undviks
• könsroller upplöses utan att ersättas av något stabilt
Födelsetalen i Europa är nu så låga att inget land klarar att upprätthålla sin befolkningsnivå.
Evolutionen bryr sig inte om våra livsstilsval. Den bryr sig om reproduktion.

Sir John Glubb har redan beskrivit oss i detalj
Historikern Sir John Glubb (1897–1986) visade hur imperier faller:
Först styrka, sedan välstånd, sedan intellektualism – och till sist dekadens.

Dekadensfasen kännetecknas av:
• moralisk relativism
• upplösning av könsroller
• förakt för traditioner
• fokus på rättigheter istället för ansvar
• elitens frånkoppling från verkligheten
• och en tro på att man kan kontrollera naturen med deklarationer och konferenser
(”Till sist trodde de till och med att de stod över naturens lagar”)

Vi är där nu. Det är inte kontroversiellt. Det är mönsterigenkänning.Lyxproblemens epok
När man inte längre minns krig, svält eller verkliga hot, börjar man skapa lyxproblem. Man förkastar de funktioner som byggt civilisationen:
• energi
• försvar
• familj
• kompetens
• sammanhållning

Och ersätter dem med symbolpolitik, identitet, känslostyrning och klimatmoralism.
Det är då man börjar säga saker som:
• ”Det finns inga kön.”
• ”Kvinnoförtryck är kultur.”
• ”Inkvotering är inkludering.”
• ”Kärnkraft är farligt, men energibrist är okej.”
• ”Vi kan styra klimatet”
• ”Migration gynnar alltid mottagarlandet.”
Det är då man tror att verkligheten kan omförhandlas.
Men verkligheten förhandlar inte.Evolutionen förhandlar inte. Resultaten är det enda som räknas.

Slutsats

Om vi hade tänkt och agerat som vi gör nu under mänsklighetens första, staplande tusentals år: förnekat kön, relativiserat förtryck, valt bort kompetens, lekt med energiförsörjningen
(– Elden bländar, släck den NU!), ignorerat försvar, nedvärderat familjen och trott att vi kan styra klimatet med deklarationer och skatter – då hade vår utveckling stannat nästan omedelbart.
Vi hade inte haft 300 000 år av evolution bakom oss.
Vi hade inte byggt civilisationer.
Vi hade inte existerat.
Samhällen som glömmer verkligheten blir själva glömda.

Evolutionen bryr sig inte om våra ord.
Den bryr sig om våra resultat.

Det är hög tid att vi slutar prioritera det som låter behagligt och börjar bygga det som faktiskt fungerar. Vi har inte råd med fler ideologiska experiment på bekostnad av vår energiförsörjning, vår trygghet eller vår kompetens. Vi kan välja att ignorera verklighetens lagar, men vi kan inte ignorera konsekvenserna av att göra det.

Frågan är inte om verkligheten till slut kommer att segra – utan om vi har förståndet att byta kurs medan vi fortfarande har en civilisation värd att försvara.

BILD: ”The Course of Empire. Destruction”. Målning av Thomas Cole (1836).